I augusti i år genomförde fyra ståuppare en turné på amerikanska östkusten, med stopp i bland annat Baltimore, New York och Atlantic City. Ett filmteam från Comedy Central hängde med, och resultatet blev
The Comedians of Comedy, en roadmovieaktig dokumentärserie som följer komikerna – Patton Oswalt, Brian Posehn, Maria Bamford och Zach Galifianakis – på tråkiga hotellrum, lokala matställen, och på scen inför publik. Det är långt ifrån en renodlad konsertupplevelse: små klipp från framträdanden blandas med mycket turnétugg, förberedelser och en hel del tristess. Denna vinkel, att koncentrera sig mer på resan än den faktiska komedin, kan säkert vara frustrerande för vissa tittare som förväntar sig en mer traditionell ståuppshow, men den fungerar bra som en titt bakom kulisserna – att de fyra komikerna i fokus inte heller är Seinfeld-stora utan betydligt mer lo-fi i sin framtoning (inget entourage att snacka om, undermålig logistik, de säljer inte ut alla sina shower, etc) gör det bara än mer sympatiskt. Serien har mycket gemensamt med David Cross-filmen
Let America Laugh, som skildrade hans gemensamma turné med rockbandet UltraBabyFat i samband med lanseringen av skivan
Shut Up You Fucking Baby 2002-2003.
Är det här möjligtvis kompensation för Oswalts och Posehns nördhumorprogram
Happy Game Fun Bomb som Comedy Central hade under utveckling tidigare i år men sedermera skrotade? Man kan bara spekulera. ”Comedy Central will air this at 2 in the morning on Fridays, in Guam”, som Patton säger – och bortsett biten om Guam är det nästan sant: tyckte CC idén var bättre än slutresultatet? Roligt är det hursomhelst. Och en sammanfattande DVD är tydligen på gång.
Alla fyra komikerna är sevärda på sina egna sätt:
Patton Oswalt är något av en turnéledare för gänget, publikens kompis som pratar om dagsaktuella händelser och vad som hänt på vägen till showen – dessutom god improvisatör som sällan blir stressad, trevlig och snäll men inte utan bett;
Maria Bamford är en slug underhållare, till synes nervös och försiktig, medvetet trevande, men lurar in publiken till iskalla sarkasmer (”I love America, cause I’m white and rich!”) – framställs också som relativt ny på scenen och ovan vid turnélivet, har improvisationsskräck som hon elegant vänder till sin fördel;
Brian Posehn är liksom Patton en första klassens nörd, men har på scen en helt annan framtoning – där Patton är den utåtriktade, pratsamma nörden är Brian dryg, cynisk, inåtvänd, besserwisseraktig, bitvis elak, osäker;
Zach Galifianakis framträder ofta vid ett piano, där han drar abstrakta Steven Wright-inspirerade non sequiturs och ständigt anstränger sig för att utmana och provocera publiken genom sitt otåliga, intellektuella, intensiva sätt – det är hög riskfaktor vad gäller interaktionen med publiken, och Zach erkänner villigt att han helst inte velat ha publiken där alls (med sin egensinniga stil har han också blivit min favorit i serien; han gjorde ett stort intryck på mig första gången jag såg honom, med flygel och helskägg, hos Conan – detta egentligen omöjliga sammanhang för komiker att komma till sin rätt – för ganska länge sedan).
The Comedians of Comedy är guld för oss humornördar. Fem avsnitt har gått hittills, ett återstår.
***
Inte fullt lika roligt, men ändå inte utan sina poänger, var Comedy Centrals
Last Laugh ’05, där kanalen med hjälp av diverse komiker – de flesta med CC-kopplingar – sammanfattade året som gått framför en entusiastisk New York-publik. Bra men alltför nerklippta (och bleepade) ståuppframträdanden av Lewis Black, Sarah Silverman och David Cross (alltid ett sant nöje) blandades med bandade ’05-hälsningar från Jon Stewart och Stephen Colbert. Programmets stora förväntade höjdpunkt var dock en försmak av den nya säsongen av
Chappelle Show, som kanalen nu allt mer desperat bedyrar faktiskt blir av, trots alla tidigare tveksamheter. Verkligen kul i så fall, men teasern kändes något skral, och materialet mer som skåpmat än något vasst, nyskrivet: en parodi på
MTV Cribs känns inte direkt högaktuellt vintern 2006.
