"Har du läst den här?" frågade min kompis och slängde till mig ett pocket-ex av In the Moon of Red Ponies av James Lee Burke. "Nä", sa jag, "jag har faktiskt inte läst nånting av Burke". Min kompis himlade med ögonen. "Behåll den då."
Ett par dagar senare är jag tre fjärdedelar in i boken, och jag tar verkligen till mig av all den rurala pulp Burke så enkelt konstruerar. Det är för det mesta fantastiskt bra, även om grundhistorien - advokat i lantlig småstad dras in i större konspirationer via indianreservat och redneck-mördare - bara är ett par snäpp mer sofistikerad än ett ambitiöst avsnitt av Walker, Texas Ranger (intrigerna växer dock efterhand). Men Burke berättar så rakryggat och ärligt om dessa människor och deras bestyr, deras vardag, inre tankar och drivkrafter att jag kapitulerar. Montanas öppna vidder och täta skogar, frustrande älgar som dricker tövatten i bäcken, onda mäns kängor som knarrar i gruset - allt sånt fullkomligt excellerar Burke i, och jag vräker i mig. The devil is in the details, som vanligt. Som gammal Ellroyalist dras jag mest till en av de minst sympatiska av huvudpersonerna: Darrel McComb, en rutten gammal rasistsnut med dirty ops-bakgrund, som hämtad ur American Tabloid.
Typiskt nog är In the Moon of Red Ponies Burkes tjugondenånting bok, och den fjärde som handlar om före detta rangern Billy Bob Holland, så jag får kanske en del relationer och refererade händelser om bakfoten (även om det inte känns så just nu). Jag får väl helt enkelt jobba mig bakåt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar