It's French, Bitch

Äntligen. Jo, det får man nog faktiskt lov att säga. Stephen Colbert, mångårig korrespondent på The Daily Show, körde förra veckan äntligen igång sin länge emotsedda spin-off The Colbert Report. Den följer numera direkt efter The Daily Show i tablån, och parodierar polemiska pratshower som The O'Reilly Factor och Hannity & Colmes, med Colberts väl utmejslade Daily Show-persona ("Stephen Colbert") som allsmäktig härskare och programledare. Ursprunget av programmet är redan klassiskt: i somras visade The Daily Show en påhittad reklamspot för något man kallade The Colbert Report, där Stephen Colbert på bästa Bill O'Reilly-manér skällde ut gäster, mös över sin egen förträfflighet, och attackerade allt och alla inom räckhåll. Spoten blev populär, kördes flera gånger, och till slut pitchades konceptet för Comedy Central, som överraskande nog nappade.

Första veckan av The Colbert Report avslöjade en del barnsjukdomar och inneboende problem med programmet, kanske bäst sammanfattade av Slates Dana Stevens; till dessa kan läggas Colberts oväntat frekventa snubblande över sina egna repliker - av nervositet eller inte är svårt att avgöra. Han gör det förvisso inte lätt för sig, med sina tungvrickande små mästerstycken av idiotisk politisk retorik. Dessutom borde programmet kunna fungera bättre - och få en utökad livslängd - genom att sändas en gång i veckan istället för som nu fyra. Med sin i jämförelse med The Daily Show väldigt smala och begränsade profil är det lätt att se hur idéerna kan komma att ta slut fortare än beräknat, precis som Stevens påpekar.

Det är naturligtvis alltför tidigt att sia om programmets framtid efter blott en vecka, och mycket av The Colbert Report är faktiskt strålande bra. Colbert själv är i god form, och har noga prickat in den konfronterande, mobbande ton som återfinns hos O'Reilly och dylika agitatorer - misstro mot logik, det skrivna ordet, intellektuella; ändlösa kvasifaderliga goda råd till Amerika, absurda påståenden utan grund, och så vidare. Studion och den övergripande visuella inramningen är för övrigt perfekt - en orgie i örnar, stjärnbanér, skrymmande grafik och namnet Colbert, Colbert, Colbert överallt.

Stephen Colbert är kanske mest känd för sin insats i The Daily Show, men han var också en av manusförfattarna bakom Strangers With Candy (1999-2000), en mycket udda och rolig TV-serie om missbrukaren Jerri Blank (Amy Sedaris) som tvingas tillbaka till high school vid 46 års ålder för att ta sin examen. Varje avsnitt är upplagt som en blandning av en Bullen-film och något från UR (inspirationen kommer också från amerikanska PBS:s sedelärande After School Specials), och tar upp tuffa ämnen som mobbing, tonårsgraviditet och droger på ett respektlöst satiriskt sätt. Hela serien är en enda lång uppvisning av den fantastiska Sedaris självutplånande humor och skådespeleri, men Colbert stjäl många scener som en dubiös historielärare. Rekommenderas, med reservationen att den är något ojämn - låg budget och en slavisk trogenhet till den "tråkiga" PBS-förlagans form tar bort lite av satirens skarpa kanter. Håll förresten tummarna för att filmen som baseras på serien - förhoppningsvis gjord med lite högre budget - får distribution snart. Just nu ser det lite mörkt ut.