När Maxime Gérin inte skickar VHS-kassetter fulla av bisarr åttiotalsaction, obskyr kanadensisk skräck och amerikansk arthouseindie till sina vänner, sitter han hemma i Québec och tecknar. Hans första animerade kortfilm, 1624 Boul. des Ormeaux, finns snart att beskåda online. Nyligen pratade han - något motvilligt - med mig om inspiration, olika arbetsmetoder, och hans fascination för ett visst svenskt hårdrocksband.
Jag vet att du arbetar med såväl animation som teckning. Vad föredrar du? Närmar du dig olika tekniker på olika sätt?
Jag känner mig definitivt mer bekväm med vanlig teckning, jag närmar mig det med betydligt mer frihet och självsäkerhet än animation, som jag fortfarande är lite rädd för - det är mer komplicerat, kräver mycket mer planering, etc. Samtidigt har jag ju tecknat sedan jag var liten, medan animation är något jag upptäckte för mindre än två år sedan. Teckna kan jag också göra varsomhelst, närsomhelst, bara med en bit papper och en penna; animation kräver mer material och kan verkligen inte göras när man sitter på bussen. Med detta sagt: det finns inte mycket som slår att se någonting som du tecknat komma till liv genom animation - det blir inte bättre än så.
När man ser dina bilder och samtidigt vet hur filmintresserad du är, är det svårt att inte tänka sig att något av det intresset återspeglas i dina alster. Stämmer det, tror du? Och i så fall, på vilket sätt?
Självklart är det så. Min kärlek för film upptar en så stor del av mitt liv och mina tankar att det hade varit svårt att ignorera när jag tecknar. Även om jag inte tycker att det finns något direkt filmiskt över mina teckningar (än så länge, i alla fall; jag försöker teckna fler och fler scener med en faktisk kontext istället för bara slumpmässiga människor och saker), ger jag ofta figurer ett visst utseende, en attityd eller ett uttryck baserad på någonting jag sett i en film. Exempelvis hade jag en period då jag var runt 16-17 år och bara tecknade smutsiga, vidriga, nakna människor - något som hade mycket att göra med min upptäckt av John Waters tidiga filmer. Den andra teckningen på min pseudo-site gjorde jag medan jag tittade på Kenneth Angers Lucifer Rising några gånger på raken. Och så vidare. Film [som inspiration] finns mer eller mindre överallt i mina teckningar och jag var såklart ännu mera påverkad av det när jag gjorde 1624 Boul. des Ormeaux.
Musik då? Vad var det som var så intressant med till exempel Ornette Coleman att du ville ha honom som motiv? Handlar det bara om honom som person, eller har det något att göra med jazz rent generellt?
Jag tecknar sällan utan någon sorts musik i bakgrunden. Musikens påverkan på mig är troligtvis mer abstrakt än filmens, men om jag lyssnar på Robert Johnson ger det andra idéer och resultat än när jag lyssnar på The Clash eller John Coltrane, det är helt klart. Musik ligger också väldigt nära animation så till vida att bägge uttrycken handlar mycket om rytm och tid; någon har sagt till mig att planera en tecknad film påminner väldigt mycket om att skriva ett partitur. Ornette Coleman-porträttet gjorde jag strax efter att jag upptäckt honom och hans (fantastiska) skiva The Shape of Jazz to Come - jag bara satte på den och började rita. När jag gjorde min film lyssnade jag också mycket på Coleman. Jazz är den bästa musiken att teckna till, i min mening - det finns inget som är lika kraftfullt och frigörande.
Du tecknar mest, men Quel Halloween! ser åtminstone digitalt bearbetad ut.
Quel Halloween! gjordes helt och hållet med Microsoft Paint, rittillbehöret som följer med Windows. Jag använder sällan datorer när jag tecknar, men jag är otroligt förtjust i Paints totala enkelhet, det är väldigt roligt att jobba med. Men bortsett från det använder jag enbart bläck och papper. Jag skulle dock gärna vilja pröva på mer färgrika tekniker, framförallt olja och tablets (för datorer).
Vad jobbar du med nu?
Jag har precis gjort klart en liten animation till en TV-kampanj som syftar till att öka läskunnigheten bland ungdomar här i Québec. En jätterolig erfarenhet. Just nu håller jag på med en tecknad serie om mystiska kopplingar mellan det svenska bandet Europe och en amerikansk film från 1974 som heter Impulse; vet inte riktigt vart den är på väg, men jag har väldigt kul när jag gör den.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar