En av de mest frustrerande sakerna med elektronisk musik idag är upphovsmännens rastlöshet. Jag blir deprimerad när jag tänker på hur många fantastiska nya akter man hört genom åren, som sedan slarvat bort det bra de en gång hade, för att de plötsligt råkat tröttna på chicago house eller åkt till Kuba på semester eller lärt känna en snubbe som spelar elgitarr - och bums plockat upp alla nya influenser, livrädda för att upprepa sig, bara för att göra en värdelös andra platta utan tillstymmelse till det sound man vant sig vid, älskat och längtat efter nya varianter av. Det händer hela tiden, och drabbar såklart andra musikstilar också, men det är som en farsot inom det vi slarvigt kallar modern elektronisk musik. En av orsakerna är förstås att rastlösheten i sig själv är en stark drivkraft för att åstadkomma något nytt, att hela tiden flytta fram positionerna för att inte anses träig av en lika rastlös publik.När Scott Herren slog igenom på allvar med sina uppstyckade beats som Prefuse 73 hade han redan hunnit ömsa skinn ett par gånger - den obskyra instrumentala hiphopen och de svepande, majestätiska ljudlandskapen han producerade under slutet av 90-talet hade han lämnat bakom sig. Och just hans förflutna innehåller ett verk som tillhör det allra bästa han gjort. På LP:n Sleep Method Suite (Clockwise Records) från 1997, utgiven under namnet Delarosa, verkar han vilja få med allt. Det är ett under av sammanhållet kaos, spretande åt alla håll, filmiskt, väldigt; elektronisk musik av sådana episka mått att DJ Shadows Endtroducing... framstår som en treminuters singel i jämförelse.
Jag återupptäckte skivan för ett tag sen när jag försökte reda ut förhållandet mellan alla Herren-projekt (Delarosa & Asora, Savath+Savalas, Piano Overlord, Ahmad Szabo, osv), och när man lyssnar på den idag känns den nästan som ett bokslut, inte bara för Herren utan också för en hel genre.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar