fredag 31 mars 2006

Spike och John



Tar man del av förhandsmaterial och trailers för Inside Man är det lätt att få intrycket att det rör sig om en typisk thriller med stjärntrion Denzel Washington, Clive Owen och Jodie Foster i centrum, en kuppfilm om ett briljant bankrån som kanske eller kanske inte har andra motiv än de finansiella. Owen är ledare för ett gäng rånare som mitt på dagen stormar en bank på Manhattan och tar personal och kunder som gisslan, allt medan polisen, ledd av Washington, omringar banken, och bankens boss, Christopher Plummer, lejer en mystisk problemlösare - Foster - för att diskret lösa situationen utan att vissa känsliga dokument inlåsta i bankens valv kommer ut. Diverse smarta dubbelspel och snygga vändningar följer, och tjuv och polis försöker överträffa varandra på klassiskt battle of wits-manér.

Men trots dessa välbekanta ingredienser är inte Inside Man en vanlig heist-rulle - och en viss varning utfärdas härmed för alla anti-auteurister - det är nämligen Spike Lees nya film. Och det är anmärkningsvärt av ett par anledningar, redan innan man diskuterar filmens eventuella kvaliteter. Det är första filmen Lee gjort där hans namn inte figurerar i marknadsföringen - filmen är tydligt profilerad som en stjärnspäckad och andlöst spännande blockbuster och inte som "a Spike Lee joint", den etikett Lee satt på alla sina alster sedan She's Gotta Have It 1986, och som för många biobesökare automatiskt betyder "budskapsfilm" - med positiv eller negativ klang. Det är också första gången som Lee mer eller mindre fungerar som director-for-hire och tar sig an en på pappret tämligen traditionell genrefilm av det större slaget. Det är inte första gången Lee regisserat efter någon annans manus, men han har aldrig förr jobbat med en så färdig produkt som Russell Gewirtzs manus otvivelaktigt är. Typiskt nog ser Inside Man ut att bli Lees största kassasuccé någonsin: efter bara en vecka på den amerikanska repertoiren ligger den etta på biotoppen, och har redan dragit in 29 miljoner $$$.

Utifrån dessa yttre förutsättningar är det uppfriskande att se Lee tackla produktionen så energiskt, så klarvaket och elegant, så fokuserat. Själv hade jag inte klandrat honom om han bara tagit pengarna och stuckit, om det garanterat flera mindre, självständiga produktioner. Han har fortfarande final cut på sina filmer, och omger sig här av lojala medarbetare - Wynn Thomas står som vanligt för scenografin, Terence Blanchard för den utmärkta musiken, Barry Alexander Brown för klippningen - och gör på så sätt ändå filmen till sin. Hans bolag 40 Acres and a Mule producerar, på plats i New York. Jodå, nog är det "a Spike Lee joint" alltid, om än i förklädnad.

Men samtidigt som filmen väldigt tydligt är en Lee-produktion slarvas inte spänningen bort. Tvärtom visar Lee ödmjukhet inför intrigens inneboende mekanismer, och låter istället sina egna idéer komma till uttryck i hantverket, i estetiska detaljer och subtexter. Spelplatsen New York är som så ofta förr accentuerad; skildringen av staden som etnisk smältdegel är ett återkommande tema för Lee, men är här (liksom i 25th Hour) uppdaterad för att spegla en post-11 september-världsbild - rånet väcker ofrånkomligt tankar om terrorism, när polisen gör ingripanden dras paralleller till amerikansk paranoia och Guantanamo, och frågor om skuld och moral genomsyrar hela filmen och får en större kontext än den faktiska gisslansituationen.

Autenciteten i miljöskildringarna och hanteringen av statister och biroller, från bankens personal via poliser, åskådare och andra inblandade är också utmärkt, och påminner oss om hur löjliga och slarviga många andra Hollywood-produktioner är på det här området, hur lite möda som läggs på att ens försöka få det rätt (och med "rätt" menar jag "sant" i samma mening som Colbert använder "truthiness" - det känns rätt för mig som betraktare). När den anonyme poliskonstapeln som är först på plats nervöst rapporterar in rånet till sambandscentralen känns det inte som att det är en kille från Central Casting - han känns som en riktig polis.

***

I New York-miljöer, om än mer slitna och mindre högoktaniga, rör sig också Lee-alumnin John Turturro. Hans nya film Romance & Cigarettes (manus, regi, men inget jobb framför kameran) utspelar sig i Queens, där metallarbetaren James Gandolfini lever med sin fru (Susan Sarandon) och deras tre döttrar (Aida Turturro, Marie-Louise Parker och Mandy Moore). Less på sin gråa vardag lockas Gandolfini in i en utomäktenskaplig affär med det brittiska bombnedslaget Kate Winslet, och när detta uppdagas blir det naturligtvis familjekris. Och folk brister ut i sång.

Som tumregel avskyr jag verkligen musikaler, men det finns några få undantag, och det här är ett av dem. Romance & Cigarettes har mer gemensamt med Pennies from Heaven än Rent; det är en vardagsmusikal, där karaktärerna, precis som hos Potter, flyr sina bekymmer och helhjärtat sjunger ikapp med klassiska popdängor istället för att på Broadway-perfekt sätt leverera välpolerade och själlösa originalsånger. Är man anhängare av den senare typen av musikaler kan jag förstå om man inte uppskattar, eller kanske snarare blir förvirrad av, den här filmens lösa tyglar där folk sjunger hellre än bra, men för mig är det i princip perfekt. Men Turturro är också ambitiös i det lilla - filmen har oftast en knasig, bitvis hysterisk ton men övergår framförallt mot slutet i en känslosam dramatik som är vågad, men lyckad. Det är en krånglig balansgång, men Turturro klarar av det. Till sin hjälp har han förstås en nästan osannolikt bra ensemble, som förutom nämnda aktörer även innehåller favoriter som Steve Buscemi, Christopher Walken, Bobby Cannavale, Eddie Izzard och Amy Sedaris.

Andra bloggar om: , , , , , , , , , ,

torsdag 30 mars 2006

Musik x 3

Shalamar (med fin koreografi och matchande kläder)



Chaka and Rufus



Yarbrough and Peoples



Andra bloggar om: , , , , , , , ,

måndag 27 mars 2006

En förklaring



Förra veckans besatthet vid de tre olika Body Snatchers-filmatiseringarna var inte helt och hållet spontan. Bara nästan. Idag körs nämligen ännu ett blog-a-thon, denna gång om "the films of Abel Ferrara", och i samband med detta hade jag tänkt uppmärksamma paralleller mellan Ferraras Body Snatchers och Siegels och Kaufmans versioner, eftersom jag tycker att alla tre filmerna är bra och intressanta, om än på olika sätt. Det blev dock inte alls vad jag tänkt mig, men bitvis var resultatet ändå ganska spännande. Så jag skippade eventuella analyser och valde att bara behålla bilderna, och resultatet i sin helhet finns nu på Detoured. Där kan man också hitta länkar till resten av blog-a-thonet.

Andra bloggar om: , , , , , ,

söndag 26 mars 2006

Amen



Nate Harrison har i Can I Get an Amen? gjort en ganska så knastertorr men ändå fascinerande och noggrann dokumentation av ett breakbeats födelse och utveckling under drygt 40 års tid, från den oansenliga födelsen på b-sidan av en obskyr soulsingel i slutet av 60-talet, via idogt användande inom hiphop och jungle under 80- och 90-talet, till status som copyright-allmängods och reklamfilmssoundtrack under 00-talet. Det handlar såklart om amen-beatet, en av de viktigaste byggstenarna för samplingsbaserad musik de senaste decennierna, ett ikoniskt beat som legat till grund för hela musikgenrer och som fortfarande används flitigt av många producenter. Harrisons genomgång innehåller också en intressant diskussion kring vad som händer, juridiskt och konstnärligt, när ett beat avlägsnas så långt från sitt ursprung och cementeras i andra kulturella uttryck, där det anammas och görs till något annat än vad det från början var. En liten lektion i musikhistoria.

YouTube har dessvärre precis infört en övre gräns på tio minuter för allt man laddar upp där - naturligtvis helt idiotiskt - men DVblog är snälla nog att hosta en Quicktime-version av Can I Get an Amen?. Den finns här (och är 18 min lång).

Bonus 1! I dokumentären nämns massvis av låtar, bland annat Straight Outta Compton av NWA. Som av en händelse finns denna låt med på The Rap De Rap Show, en hiphop-mix jag satte samman för ca två år sedan, och som nu exklusivt och under en begränsad tid åter finns tillgänglig online, här. 76 minuter golden age-hiphop ni inte vill missa. (Behöver ni en komplett låtlista, säg till.)

Bonus 2! I dokumentären pratas det även en hel del om jungle och drum & bass. Här erbjuder jag två fullängdsexempel på beatet som det används i dessa genrer, dels med en riktig klassiker, Peshays Piano Tune, och dels med amen-mästaren Remarcs vilda dekonstruktioner i R.I.P. (bägge från 1994).

***

Nytt blogg-index: Jag har placerat min blogg i Malmö på bloggkartan.se.

Andra bloggar om: , , , , , , , , , ,

lördag 25 mars 2006

Var femte minut: Body Snatchers (Abel Ferrara, 1993)

00.05.00


00.10.00


00.15.00


00.20.00


00.25.00


00.30.00


00.35.00


00.40.00


00.45.00


00.50.00


00.55.00


01.00.00


01.05.00


01.10.00


01.15.00


01.20.00

fredag 24 mars 2006

Heat Vision and Jack

1999 regisserade Ben Stiller ett pilotavsnitt för en TV-serie som hette Heat Vision and Jack åt Fox. Fox valde att inte gå vidare med projektet, men tack vare entusiastiska fans kan man nu se hela piloten på YouTube. Och det är utan konkurrens det roligaste jag sett den här veckan, även om jag kan förstå varför man inte valde att utveckla idén - den liknar mer ett långt och påkostat inslag ur The Ben Stiller Show eller Mr. Show än en riktig TV-serie.

Konceptet är lika absurt som svårslaget: Jack Black spelar en laglös astronaut som tillsammans med sin talande motorcykel Heat Vision (röst av Owen Wilson) flyr från NASA, som egentligen är en ond organisation och vill döda Jack efter ett misslyckat rymduppdrag som gett honom övermänsklig intelligens. NASA:s yrkesmördare leds av Ron Silver (som spelar sig själv!). Heat Vision och Jack drar från småstad till småstad, och försöker hålla låg profil, men de har en märklig förmåga att alltid hamna i trubbel med det lokala rättsväsendet eller med illasinnade utomjordingar.

Heat Vision and Jack är som en kombination av massor av ofta fåniga TV-serier från 70-80-talet med ensamma nästan-vigilantes i centrum - men den mest uppenbara referensen är givetvis Knight Rider.

I piloten kan man även se nyligen bortgångne Vincent Schiavelli som alien-besatt kock.

Humorist i knivchock

Tim Heidecker, ena halvan av komikerduon Timanderic, och "Tom" i Adult Swims underbart knasiga Tom Goes to the Mayor, knivskars häromdagen av en PCP-snedtändande galning med slaktarkniv, och jagades sedan längs stadens gator med våldsverkaren hack i häl, som i en dålig skräckis.



Tim mår under omständigheterna bra. Han berättar själv om sin obehagliga natt här.

Stöd bra humor! Kolla in Timanderics hem på nätet. (Efter ombyggnaden har tyvärr en del av deras gamla grejer försvunnit, men man kan åtminstone se några klipp från TGttM, och avnjuta deras fantastiska Cinco-kampanj.)

torsdag 23 mars 2006

Var femte minut: Invasion of the Body Snatchers (Philip Kaufman, 1978)

00.05.00


00.10.00


00.15.00


00.20.00


00.25.00


00.30.00


00.35.00


00.40.00


00.45.00


00.50.00


00.55.00


01.00.00


01.05.00


01.10.00


01.15.00


01.20.00


01.25.00


01.30.00


01.35.00


01.40.00


01.45.00


01.50.00


01.55.00

Den företagsamme Stephen Colbert



Efter succén med sin TV-show The Colbert Report jobbar nu Stephen Colbert på en bok. Den kommer ut i september, och enligt Variety får Colbert "seven figures" för den, dvs minst $ 1 000 000. Bra förhandlat. Till skillnad från den fantastiska America: The Book, som The Daily Show-redaktionen skrev tillsammans 2004, ämnar Colbert skriva sin bok helt på egen hand. Själv säger han: "This book will have the same noble goal as my television show: to change the world one factual error at a time." (Lustigt nog ser lanseringen av Colberts bok ut att krocka med en annan potentiell humoristisk storsäljare - The Onions första helt nyproducerade bok sedan Our Dumb Century. Läs mer här.)

Och när man talar om Colbertska bokprojekt kan man ju inte låta bli att tänka på den bok han aldrig missar ett tillfälle att nämna på programmet:



Tyvärr finns dock inte Stephen Colbert's Alpha Squad 7 - Lady Nocturne: A Tek Jansen Adventure på riktigt. Eller?