Behovet av slutna sällskap

Helgen har otippat handlat en hel del om slutna sällskap. I fredags, då vi genomförde en kylslagen men uppfriskande stadsvandring i Lund, diskuterades formella och informella professorsordnar och töntiga studentditon, hur mycket som beslutas om fakulteterna och institutionerna bakom lyckta dörrar, i dunkla salonger, bland cigarrer och cognac. Hur folk i maktpositioner bara råkar vara med i samma brödrasällskap som den nya lektorn man precis utsett, osv. Oundvikligt att tänka på när man går omkring i en stad som Lund och tittar på och pratar om alla universitetsbyggnader, studenthem och kyrkor - och man hade helst bara velat avfärda det som ett ganska fånigt ankdammsfenomen om det nu inte vore så att det faktiskt används som redskap för karriärer och konkreta maktspel.

I lördags, när vi åt älgburgare på Moosehead (nej, det var inte mitt förslag att gå dit, men det var lunch med Film Internationals nya engelska layoutare, och älg kändes på något sätt vettigt) satt ett helt gäng pingvinklädda, frimurarliknande herrar bakom oss vid ett långbord, högljudda och förfriskade. Samtliga hade olika former av medaljer och ordensband på sig, de drack snaps och sjöng allsång, vrålade i sig korv och fläsk, skrek av skratt och drog skämt om varandras fruar. Det var lite oklart vart de var på väg, men de hade beställt skjuts av tomtens häst och vagn, som skulle hämta dem prick kvart över fyra. Vår diskussion gled ofrånkomligt över från svenska julmatstraditioner till hemliga sällskap, och Gabriel berättade att han en gång kommit över sin farfars lilla svarta bok med knasiga ordensritualer. En av pingvinerna ropade tvärs över bordet: "Lasse, du kan ju inte hålla på å flörta med servitrisen - du är ju gift!" Lasse tjoade: "Va sa du att det hette sa du?" The crowd went wild.

Senare på kvällen gick jag på soppfest. Ett par av mina vänner har under ganska lång tid träffats en gång i veckan, under alltmer ordnade former, och ätit soppa. Soppan tillagas av värden, värdskapet roteras och tas på största allvar. En numera diger receptbok finns (handskriven, ett exemplar), och skulle man råka göra en soppa som är snarlik någon tidigare, får man onda ögat. Dessutom är soppgänget tämligen slutet; det är i princip omöjligt att "gå med", och i de undantagsfall då någon gäst är med vid en middag är det uteslutande på initiativ av gruppen - du bjuder inte in dig själv, du frågar inte ens. Soppgänget är avslappnade i den meningen att de gärna pratar om vad de lagat och ätit, och de är absolut inte så högtidliga och fåniga som pingvinerna - men det finns en tydlig gränsdragning mellan dem och vi andra. Men en gång om året - normalt sett i december - ordnar soppgänget fest, där det bjuds på fantastiska soppor. Igår åt jag bland annat en tomatbaserad laxsoppa, en fänkålssoppa med små bitar rökt lax på, och en kinesisk grönssakssoppa med dumplings i. Gott om tillbehör, krutonger, bröd, vin - toppen. Det enda som saknades var en lite mer kryddstark soppa - en som ger dig en rejäl örfil, som någon uttryckte det. Soppgänget höll med.

För övrigt:

• Terrence Malicks nya film, The New World, har premiär på juldagen i USA, och är tydligen så extraordinärt galet bra att Ed Gonzalez på Slant knappt vet hur han ska uttrycka sig (och har således inte gjort det ännu). Detta trots Colin Farrell och jobbiga kolonialromantikvibbar i trailern alltså. Jag är officiellt hur förväntansfull som helst.
• Det tog drygt 30 år, men nu har jag äntligen upptäckt kraut/proto-ambientplattan Musik von Harmonia från 1974. Tack till Andy för detta.
• Scott Herrens nya Prefuse 73-platta, som kommer i februari, består enligt Herren själv mer av "the type of intricate instrumental material that slayed fans in the first place" än de spretiga produktionerna från förra plattan. Detta enligt Pitchfork. Tack för det!
• Glädjespridaren Michael Haneke storslammar på europeiska filmgalan. Är någon förvånad?
  
• Idag såg jag först den välmenande, delvis rörande men lite otillräckliga indierullen Angela (Rebecca Miller, 1995), och direkt därefter den brötiga, delvis snygga och mer eller mindre förglömliga actionmassakern Doom (Andrzej Bartkowiak, 2005): det eklektiska filmintresset får väl sägas vara intakt.
• Annat som jag lyssnar väldigt mycket på just nu: Dwele, Jan Jelinek, Detroit-mixarna av Sade, och självklart världens bästa julplatta, James Brown's Funky Christmas. 'Tis the season.