Conte

Första gången jag överhuvudtaget såg Richard Conte på vita duken var nog i Gudfadern, men första gången han gjorde ett riktigt intryck på mig var när jag såg The Big Combo (Joseph H. Lewis, 1955), en sen film noir minnesvärd för John Altons hisnande skuggexcesser och en för tiden mycket vågad sexscen mellan Conte och hans kärleksintresse Jean Wallace (där Conte antyds tillfredsställa Wallace med helt andra medel än blommor och juveler). Conte spelade en okuvlig gangster i The Big Combo - en roll han gjorde ofta och med bravur. Hans lågintensiva, sammanbitna hårdhet skolades i Elia Kazans teatergrupper under 30-talet, och även om hans räckvidd som skådespelare inte var enorm så räckte den för de roller han fick - i de filmer jag hittills sett honom är han alltid pålitlig och stabil oavsett om filmerna är bra eller inte, ungefär som Robert Ryan (som emellertid var betydligt mer filmstjärneaktig i sin framtoning).

Igår såg jag Robert Siodmaks Cry of the City från 1948, ännu en utmärkt noir i vilken en besatt polis jagar en lika besatt gangster. Conte är såklart boven, Martin Rome, en råbarkad kriminell som under ett tumult med polisen skjuter ihjäl en konstapel och flyr. Han skottskadas dock under flykten, åker fast och ligger för döden på sjukhuset. Präst tillkallas, och även den jagande polisen, Candella (Victor Mature), är där för att se rättvisa skipas, om än på omvägar. Men Rome dör inte, han återhämtar sig, och börjar så sakta planera sitt nästa drag - att ta sig ur arresten när han tillfrisknat, ta hand om sin unga flickvän, och göra upp gamla affärer med en korrupt advokat som vill lägga skulden för ett brutalt juvelrån på honom.

Rome och Candella är gamla bekanta, och varandras motsatser. Paralleller kan dras till Angels with Dirty Faces (Michael Curtiz, 1938): de är uppvuxna i samma område, har liknande bakgrunder, men valt radikalt olika banor i livet. Candella står på god fot med Romes familj, som han ofta besöker för att uppdatera föräldrarna om allt elände deras son ställer till, nästan som en sadistisk Bror Duktig. Rome, som fortfarande är en osäker mammas pojke innerst inne, längtar efter moderns hemlagade soppa och ser frustrerat på när Candella liksom lirkar sig in i föräldrahemmet och sätter griller i huvudet på mor, far, bror och flickvän. Det är en kamp såväl om den faktiska friheten, som en tuppfäktning om den patriarkala hedern, om makten över familjen - och det är ingen överdrift att säga att Mature beter sig som en söndrande skitstövel emellanåt, en rättfärdig pretty boy med polisbricka.

Efter en andlöst spännande flykt från häktet - då inte ett skott avlossas - är Rome ute i friheten igen, men med en skottskada som ännu inte läkt och ett helt koppel snutar efter sig. Snaran dras åt, och Rome kämpar förgäves mot sitt öde, precis som så många andra hjältar och skurkar i noir-traditionen.

Cry of the City gjordes under Siodmaks kreativt mest givande period, strax efter The Killers (1946) och precis innan Criss Cross (1949) - hans två mest kända filmer. Filmen spelades in på plats i New York, och Siodmak utnyttjar verkligen detta till fullo - när man ser hur väl han använder autentiska gatumiljöer påminns man om hur ovanligt det var med levande "location shoots" under den här tiden - inte minst NYC-miljöer.

Och Conte då? Han är fantastisk som Martin Rome. Även om Mature får störst utrymme på affischen är det Conte som huvudstupa driver filmen framåt, med sin alltmer krackelerande hårdingfasad. När han stel av fasa inser att hans planer är på väg att gå i stöpet och att han kan tvingas improvisera, ställd mot omöjliga odds, går det rysningar längs ryggraden.