måndag 16 april 2007

Work Song*

Drar ner på bloggandet ett tag - för en gångs skull är jag överhopad med jobb, på gott och ont, och kommer nog inte ha tid att hålla igång alla mina åtaganden med samma energi. Bloggen får därmed stryka på foten lite grann, åtminstone några veckor framöver. Ska försöka komma emellan med lite inlägg ibland. Å andra sidan: vem läser egentligen den här bloggen? Och hur många läser den? Jag försöker hålla koll på besökarantalet med Sitemeter, men antingen har en hel drös människor gått och dött den senaste veckan, alternativt abrupt tröttnat på mina skriverier, eller så är det något fel på statsen. Kanske läser folk bloggen bara via rss? Det jag vet är att typ hälften av de som kommer hit gör det från att ha googlat "croissant" eller "studsmatta". Kanske inte direkt optimala besökare för den här bloggen. Och definitivt inte så värst uppmuntrande för fortsatt skrivande. Prioriteringar just nu: 1. jobb 2. Film International 3. filmprojekt 4. allt annat 5. blogg. Nåt sånt.

***

Det finns förstås en massa andra bloggar att läsa. Jag håller mig inte med en länksamling här, men minst en gång om dagen besöker jag ett helt gäng svenska bloggar (och ytterligare några då och då). Kanske dags för en blogg roll. Listan varierar, men just nu ser den ut såhär:

A Place for Robots / Eff
b a n a l
Conan the Librarian
dumburken
Eating in public
Emma
En dröjande blick
Erik Stattin
Kullin
Lisa F-W
På språng
Roger Wilson
Shampoo Rising
Staffan
Tennisspionen
Therese Bohman
Vassa eggen
Weird Science

Framförallt är På språng och Eating in public något av best kept secrets bland svenska film- och kulturbloggar.

***

Hursomhelst: i fredags grillade vi!








* lyssna

torsdag 12 april 2007

Fem snabba

Kanske till Cannes? Spekulationer hos En dröjande blick. Hela listan släpps om en vecka. (For the record: jag ska inte dit.)

***

I efterdyningarna av Man Uniteds historiska förnedring av Roma i tisdags ställer Martin Kelner i The Guardian en viktig fråga.

***

I believe Yo La Tengo is Spanish for "Yo, let's tango!". Ronald Thomas Clontle är tillbaka med nya halsbrytande musikomdömen.

***

Andy Barker PI läggs ner, det återstår bara ett avsnitt av Tim and Eric Awesome Show Great Job!, men: The Human Giant har precis kickat igång. Sjunde och sista säsongen av Trailer Park Boys smögs igång i söndags. Och adult swim har redan beställt trettio nya avsnitt av TAEASGJ!.

***

TSOYA-intervju (video och audio) med Jack McBrayer, som spelar Kenneth i 30 Rock.

onsdag 11 april 2007

Film International #26



Ute nu - Film International #26! Specialnummer om Comic Book Films: massor av matnyttiga artiklar om Superman, Flash Gordon, Mike Hodges, "Superheroes for Perverts", The League of Extraordinary Gentlemen... plus en mängd recensioner och festivalrapporter. För mer info, kolla hemsidan.

(Saknar din favorithökare Film International? Be dem ringa Interpress så ordnar de resten.)

3 x standup


Jen Kirkman - Self Help
Detta debutalbum lovar mycket. Jen Kirkman är komiker och skådis (kan just nu ses i Acceptable.tv på VH1), och hennes korta, anekdotfyllda set påminner bitvis mer om en monolog än en session med punchlines var tjugonde sekund - skämten finns där, och de är utmärkta, men de utannonseras inte som tydliga oneliners utan är oftast inbakade i långa berättelser om flygskräck, The Cure, kackerlackor och hemsökta hus. Kirkman har ett fantastiskt flyt i sitt berättande, ibland följer hon en mindre tanke långt bort från sitt huvudresonemang, bara för att återknyta till ursprungshistorien flera minuter senare med en självklar elegans.

Smakprov:



Jimmy Pardo - Pompous Clown
Jimmy Pardo brukar hävda att han framför ungefär 10% av sin "act", sitt skrivna material, när han gör ett genomsnittligt ståuppgig. Resten, menar han, är improviserad interaktion med publiken. Har man lyssnat på Pardos podcast Never Not Funny är man inte direkt förvånad över den inställningen - Pardo är en underhållande skitsnackare av rang som uttryckligen inte gillar sitt eget material - även om jag alltid trott hans uppskattning av sina gig var en överdrift. Det var inte förrän jag lyssnade på hans cd Pompous Clown som jag insåg hur på pricken det är. Han är oavbrutet rolig i en dryg timme, men han kommer knappt in på sitt material överhuvudtaget - när han inleder ett skämt för fjärde-femte gången utan att komma till skott skakar man uppgivet på huvudet. Istället hugger Pardo direkt tag i publiken från första stund han går upp på scen, plockar upp små kommentarer, pikar underliga skratt, hänger sig kvar vid vissa av sina blixtsnabba associationer - och publiken äter ur hans hand. Det är svårt att förklara hur det faktiskt funkar, allt talar egentligen för att det borde vara outhärdligt att lyssna på (bara nu när jag läser om det låter det hemskt). Pardo borde inte kunna komma undan med det han säger, men på något märkligt sätt gör han det. Han framstår heller inte som en bully eller en dryg besserwisser - snarare påminner han om en klassisk entertainer.

Smakprov:



Maria Bamford - How to WIN!
'The Bammer' är på sätt och vis Jimmy Pardos motsats. I intervjuer har hon berättat att hon först på senare tid blivit bättre på att interagera med publiken; tidigare undvek hon all kontakt med den, och var i princip oförmögen att hantera häcklare. Hon förlitar sig nästan uteslutande på sitt skrivna material, och håller sig till det benhårt, utan att sväva ut och improvisera. Men hon är mer aktiv i sin dialog med publiken nu, om än fortfarande ganska försiktig. En viktig ingrediens i Bamfords akt är hennes fantastiska förmåga att jobba med röster, i första hand sådana som är i bjärt kontrast till hennes naturliga, nervösa, nasala röst - självsäkra agenter, gamla barndomsvänner, australier. Det här är hennes andra skiva - på den första, The Burning Bridges Tour, och under Comedians of Comedy-turnén hon var med på 2005, framstod hon mer sårbar och neurotisk. Förändringen på scen har väl rimligtvis att göra med att hon är mer självsäker och framgångsrik som komiker nu. Det är det fina med standup - en komiker kan framföra sitt material, men gränsen mellan personen och komikern är i många fall så tunn att en förändring hos den förra nästan automatiskt kan läsas av hos den senare. Åtminstone är det så hos många av de komiker jag gillar.

Smakprov:


Samtliga album rekommenderas varmt. Self Help och Pompous Clown kan köpas via AST Records. How to WIN! köps enklast direkt från Maria Bamfords hemsida. Om man är snäll får man till och med ett fint foto med på köpet.



Andra bloggar om: , , , ,

måndag 9 april 2007

Äggskal



Helgen gick som förmodat i filmens tecken.

Going to Pieces: The Rise and Fall of the Slasher Film hade goda förutsättningar att bli den definitiva dokumentära genomgången av vågen av slasher-filmer som tog fart i och med Halloween 1978 och eskalerade under absurda former genom hela 80-talet, och senare fick en ironisk renässans efter Scream i slutet av 90-talet. Många för genren viktiga regissörer och skådespelare ställde upp på intervjuer, filmklipp säkrades från i princip alla relevanta titlar, och som bas för berättandet utgick man från Adam Rockoffs välskrivna bok med samma namn. Men istället för det där slutgiltiga dokumentet blev det ännu en parad av skräckfilmsfans och -producenter med taggarna utåt, tuggande samma gamla visa om hur de är superalienerade från resten av populärkulturen, hur skräckfilm är "ett snäpp mer accepterat än porrfilm". Precis som vanligt alltså. Så tröttsamt. När ska skräckdiggarna förlikas med att deras favoritgenre är såväl box office-godis som föremål för snart lika många akademiska skrifter som western-filmen? Om något så tycks de drabbade av identitetskris. Dock underhållande med klipp från alla de obskyra slashers som slog mynt av trendsättande verk som Friday the 13th. Efter Going to Pieces var det befriande att se Slither, en underhållande, effektiv zombie-scifi-slasher av James Gunn, som gjort sin hemläxa men lyckats undvika alltför många ironiska blinkningar till tidigare filmer, mycket tack vare ett rappt tempo och ett gäng skådespelare som hänger sig totalt åt filmen och inte spelar över, hur bisarr storyn än blir (och tro mig, det blir den). Larry Cohen hade varit stolt.

Jag gick på autopilot genom The Pursuit of Happyness, Venus och Lady in the Water. Venus är inte utan förtjänster, men lika ofta som jag imponeras av Peter O'Toole, lika ofta kommer den där isande känslan: det är en zombie de ställt framför kameran, O'Toole har ingen aning om var han är eller varför. Men de har en fin jargong mellan sig, de tre grånade aktörerna runt sitt fikabord. The Pursuit of Happyness är precis så programmatisk och urtrist att man verkligen bara behövde se de första tio minuterna, om man inte läst ett synopsis eller sett en trailer, för att förstå exakt vad som skulle hända, och när. Inget ovanligt i sig, såklart, men det är ovanligt när den utstakade vägen ger absolut ingenting tillbaka, varken i estetiska uttryck eller utmärkande skådespeleri. Lady in the Water är åtminstone inte förutsägbar, så mycket ger jag M. Night Shyamalan. Däremot förstår jag inte varför Philadelphias stora son tillåts fortsätta göra dessa livlösa, långa fantasiepos som bara blir dummare och dummare ju längre de pågår - och vissa aspekter av just Lady in the Water når en sådan narcissistisk och idiotisk nivå att man häpnar. Efter att nu sett filmen hamnar historierna om Shyamalans megalomani i ett nytt ljus, och jag blir plötsligt sugen att läsa The Man Who Heard Voices, boken om filmens produktion och Shyamalans skilsmässa från Disney.

Betydligt roligare är The Carpetbaggers, en sanslös, svulstig, spretande såpoperaprototyp från 1964 som vid premiären lanserades med den eggande taglinen "This Is Adult Entertainment!". En stor, men samtidigt förvirrad produktion av en typ det är lätt att associera till drömfabriken från tiden precis innan den stora krisen och Nya Hollywood - desperat sökande efter en ny, klar identitet, redan på god väg in i en nedåtgående spiral med fläskiga, påkostade epos utan styrfart. The Carpetbaggers handlar om en skamlöst Howard Hughes-lik mogul som framgångsrikt ger sig in i såväl flygindustrin som Hollywood under 1920-40-talet, samtidigt som han beter sig som ett svin mot alla i sin omgivning. Å andra sidan finns det knappt en enda sympatisk figur i hans närhet - hela filmen befolkas av cyniska, själviska vampyrer som livnär sig på andra människors olycka, och whiskey. Jag har inte sett så mycket whiskey drickas sedan Dallas. Filmen har självklart massor av problem - den är 150 min lång, har en bristfällig leading man i George Peppard - men samtidigt är det omöjligt att inte sugas in i det skräpiga och teatrala i berättelsen, som innehåller allt från tjugoåriga styvmödrar och bilkrascher till fejkäktenskap, utpressning och sexdrypande dialog. Scenografin är bitvis barockt överlastad av mattor, fåtöljer, bokhyllor, barer och statyetter. Kostym (såklart) av Edith Head. Alan Ladds sista film - hans rollfigur Nevada Smith blev dock ämne för en spinoff två år senare med Steve McQueen i huvudrollen.

Mer skräck, vintage edition: I Saw What You Did, en i all väsentligt försumbar William Castle-rulle från 1965 om ett par busringande tonåringar som råkar reta upp fel person - en galen mördare! Ovanligt långsökt intrig för att vara Castle, och filmen har även en del problem på andra håll, till exempel är tonåringarna i centrum så irriterande att man önskar livet ur dem, och i ett svagt ögonblick tycks Castle också bestämt sig för att krydda soundtracket med extremt opassande instrumental surfpop. Till behållningarna hör en lika omotiverad men hysterisk cameo av Joan Crawford (som bara är med i ett par scener men får 'top billing'), och John Ireland som den besinningslöse mördaren. Levererades till vissa biografer med säkerhetsbälten för biofåtöljerna - så man inte skulle bli "shocked out of your seat". Klassisk Castle-promotion.

Jag såg lite annat också: De andras liv (äntligen, jättebra etc), Destricted (gav mig egentligen ingenting; Marco Brambillas bidrag var dock kul), Winston (Soderberghs charmiga kortfilm från 1987 som lade grunden för sex, lies and videotape), Deja Vu (har alltid varit svag för Tony Scotts teknikfetischism och vouerism - här når den nya nivåer; inledningssekvensen är dessutom gjord med en sådan glad sadism att man inte kan låta bli att charmas), och så har jag börjat kolla på The Blue Planet - osannolikt bra. Troligtvis förstärks upplevelsen omätbart mycket med projektor, men jag har hursomhelst inte varit så fascinerad av ett naturprogram sedan jag var liten. Då som nu - David Attenborough.


Andra bloggar om: , , , , , , , , ,

onsdag 4 april 2007

Järnspikar

Här har man precis kommit hem från Stockholm när det meddelas att Agnès Godard är en av flera gästföreläsare på årets Drömfabrik hos SFI i slutet av april. Jag kommer inte ha möjlighet att åka upp igen så snart. Fan. Som av en oerhörd slump har jag spenderat ansenlig tid och energi under den gångna helgen åt att prisa just hennes lov för en god vän. Great minds...! Godard är utan tvekan en av vår tids främsta filmfotografer, med en hypnotiserande förmåga - som ingen annan - att skildra kroppar och intimitet i rörliga bilder. Hennes arbete är nästan synonymt med Claire Denis filmer - hon har i princip filmat allt Denis regisserat - och just deras samarbete är något man kan hoppas att hon pratar om när hon besöker SFI. Jag har såklart ingen aning om hur hon gör sig i sådana här sammanhang, men om hon erbjuder publiken så mycket som en antydan om hur hon skapar sina mystiska, mytiska, makalösa bilder blir det en högtidsstund för alla intresserade av film i allmänhet och filmfotografi i synnerhet.


Andra bloggar om: , , , ,

tisdag 3 april 2007

Passus



Sedan sist har jag druckit alkohol alldeles för många kvällar i rad, sovit på fyra olika soffor men inga sängar, gått på 30-årsfest, snurrat omkring i en båt med styrkraft åt vänster men inte höger, varit kreativ på en skärgårdsö, ätit fyra Top Hats, fyndat filmböcker på Hedengrens, börjat co-hosta en annan blogg, övertalat en Macare att köpa pc, träffat massor av vänner, och inte sett en enda jävla film. Det ska det bli ordning på (men först: Champions League).

Imorgon stundar ett (1) viktigt möte, sen är det total isolering som gäller under hela påskhelgen - tedrickande, äggätande, filmkonumerande solitud. I love it.