måndag 31 december 2007

Now is the time for us to gather together and celebrate those things that we like and think are fun


Årets filmer (alfabetisk ordning, modifierade IMDB-regler*): Charlie Wilson's War, The Darjeeling Limited, Great World of Sound, The King of Kong, No Country for Old Men, Ratatouille, This Is England, Waitress, Zodiac

* inhemskt premiärdatum, undantaget Cannes, Venedig och Toronto (typ)


Årets filmer, blind spots: Atonement, The Assassination of Jesse James by the Coward Robert Ford, Du levande, There Will Be Blood, Control, Before the Devil Know's You're Dead, Persepolis, Michael Clayton, 4 månader, 3 veckor och 2 dagar + en massa annat såklart


Årets sämsta filmer: Pirates of the Caribbean: At World's End, Death Proof, Eagle vs Shark, Boarding Gate, Smokin' Aces, 300, Mr. Brooks


Årets gamla filmer sedda för första gången (pre-2000): Mickey One (Penn), Chambre 666 (Wenders), Les yeux sans visage (Franju), Touchez pas au grisbi (Becker), The Carpetbaggers (Dmytryk), The Killers (Siegel), Harlan County U.S.A. (Kopple), Executive Suite (Wise), Two Weeks in Another Town (Minnelli)


Årets skådisar: Josh Brolin, Michelle Pfeiffer, Javier Bardem, Christian Bale, Philip Seymour Hoffman. Juryns specialpris till Angelina Jolie för ”I love you”-ögonblicket i A Mighty Heart.


Årets DVD: Kenneth Anger-boxen, Jodorowsky-boxen, Killer of Sheep



Årets plattor: Róisín Murphy, 4 Hero, Christian Fennesz & Ryuichi Sakamoto, Feist, The Field, Jazzanova, Theo Parrish, Studio (jury still out: Wu Tang, Ghostface)


Årets samlingar: Soul Jazz Singles 2006-2007, People Take Warning, Gilles Peterson Digs America vol 2, Soul Jazz presents Jamaica Funk, Soul Jazz presents New York Latin Hustle!, The Roots of Chicha: Psychedelic Cumbias from Peru, A Date with John Waters, Brownswood Bubblers Two, London Is the Place for Me vol. 4, Soul Sides Volume Two: The Covers


Årets låtar: Kerri Chandler – The Invaders (The Panic), Raekwon & El Michels Affair - The PJs... from Afar, Studio - Radio Edit, Róisín Murphy - Let Me Know, Kerri Chandler - All I Have Is This Feeling, Theo Parrish - Children of the Drums, Jazzanova - Theme from Belle et fou (The Opening), The Avalanches - Ray of Zdarlight, LCD Soundsystem - North American Scum, Jose James - Resolution


Årets Pitchfork-effekt: Burial. Den anonyme dubstep-producenten trodde bara han hade gjort ett album i samma anda som den anspråkslösa debuten, tills det utnämnes till ett mästerverk av gaffeln och började hyllas och dissas bortom alla rimliga proportioner.


Årets remixare: Kris Menace. Mellan högprofiljobb som LCD Soundsystems North American Scum och Róisín Murphys Overpowered, och hans egna släpp (med och utan Lifelike), är Menace inte bara en av de mest aktiva remixarna just nu, utan också möjligen den med högst lägstanivå. Just remixen på Overpowered är ett textboksexempel på hur man totalt dekonstruerar ursprungsmaterialet och skapar något helt nytt som både påminner, och inte alls påminner, om förlagan. Och jösses vad det svänger, dessutom. (Den andra vettiga remixen på Overpowered, av Seamus Haji, är också magnifik, en riktig stomper - men betydligt mer traditionellt hus-remixig i sin struktur.)


Årets pålitliga: Kerri Chandler. För umpte året i rad skyfflar han ut tolvor av sådan kvalitet att hans kollegor borde skämmas. Och han gör det fortfarande till synes helt utan ansträngning. Många house-producenter behöver en hel karriär på sig för att åstadkomma en sång som All I Have Is This Feeling, men Kerri slänger ut den som ingenting, och har dessutom mage att lägga likaledes fantastiska Je t'aime på b-sidan.


Årets ”Rockrövar kan fortfarande bara uppskatta hiphop och dansmusik om den framförs på rockens villkor”: Justices gitarrer, Daft Punks arenarock


Årets TV: The Human Giant, 30 Rock, The Wire, Tim and Eric Awesome Show, Great Job!, Xavier: Renegade Angel, The Sarah Silverman Program, The Colbert Report, Dexter (nätt och jämnt)


Årets TV-event: Human Giant 24


Årets mysterium: Just nu finns det hur mycket bra humor som helst i det lilla formatet, på tv och på nätet - det är experimentellt, välskrivet, välspelat, varierat och fantastiskt roligt. På film firas det också stora triumfer, pengamässigt, men inte konstnärligt: i nästan alla fall blir humor på vita duken helt värdelöst. En framgångsrik övergång till film från tv/web för komiker är få förunnat, nästan alla faller platt. Det tycks inte spela någon roll hur mycket talang som är inblandat i produktionerna - i år hade jag till exempel knappt kul alls åt Blades of Glory, Reno 911!: Miami, Balls of Fury, Knocked Up, Hot Rod och The Brothers Solomon, trots alla roliga människor framför och bakom kameran, medan jag vikte mig dubbel framför all bra tv - och alla sketcher på typ SuperDeluxe. (Superbad klarade sig dock bra - och jag har inte sett The Ten ännu.)


Årets videobrus: Tim and Erics Shrek-kampanj, Zach Galifianakis alternativa Kanye West-video


Årets komikermöte (skryt-varning!): dött lopp mellan att hänga ut och bli bjuden på öl av David Cross i London, och att springa på Jon Glaser på Alessi-butiken i New York


Årets humorplattor: Scharpling & Wurster – The Art of the Slap, Paul F. Tompkins – Impersonal, Jen Kirkman – Self Help, Various - Comedy Death-Ray, Patton Oswalt – Werewolves and Lollipops, Maria Bamford – How to WIN!


Årets mat: filet mignon på Montparnasse i New York, dumplings på Plump Dumplings i New York, salami-lasagne i Göteborg, korv på Nathan's på Coney Island


Årets inköp: projektor


Årets retroinköp: en gammal Xbox som numera agerar mediecenter till nämnda projektor


Årets podcasts: Never Not Funny, Muriel's Treasure, Mark Kermode's Film Reviews, The Guardian's Football Weekly


Årets radio: The Best Show on WFMU


Årets bloggare: Kliph Nesteroff. På WFMU:s blogg briljerar Kliph med presentationer av bortglömda historier och personer ur den rika amerikanska underhållningsfloran, främst från 40-50- och 60-talet; små kompakta underverk av noggrann research, smittsam entusiasm och ett bitvis utmattande fokus på detaljer och intertextualitet. På sin egen blogg, Classic Television Showbiz, postar Kliph kompletterande YouTube-klipp från talkshows, sitcoms och diverse andra underhållningsprogram från obskyra skrymslen och vrår. Kliph är en besatt komplettist, en showbiz-detektiv och en stilistisk förebild som alltid skriver underhållande och alltid lär mig något nytt.


Gott nytt år!


Andra bloggar om: , , , , ,

söndag 30 december 2007

Nyårsmix



Här är en slarvig liten mix jag gjorde under mellandagarna. Den innehåller några favoriter från 2007, och lite annat. Ladda ner som mp3 här eller lyssna med flashspelaren ovan.

Imorgon: årssammanfattning!


Andra bloggar om: ,

lördag 22 december 2007

Godjul



(Jag ska försöka göra ett ryck under mellandagarna och göra en sån där hemsk årslista som alla avskyr men ändå inte kan låta bli att läsa.)

tisdag 18 december 2007

Patton Oswalt vs Philly Boy Roy



När Comedians of Comedy besökte Philadelphia för några veckor sedan fick de celebert besök på scenen. (Roligt för kanske två personer som läser den här bloggen, jag vet inte.)


Andra bloggar om: , , , ,

söndag 16 december 2007

Helgnotiser

Det drar ihop sig till sammanfattning av 2007. Här på bloggen blir det ingen ambitiös roundup i stil med förra årets, men jag tänker nog göra något på egen hand. Inom kort. Försöker titta ikapp lite 2007-släpp så mycket jag hinner, men hamnar ändå oundvikligen framför typ Barbara Kopples American Dream istället.

***

Nytt inlägg på Weird Science: Tim and Eric delar publiken.

***

Sonet-affären är ganska tradig, kan man tycka. Det tycker dock inte SFI, som gör tummen upp. Läs Eating in public.

***

Representanthuset i USA håller galenskapsfacklan högt. Rude Pundit kommenterar.

***

Det trista med att dra sig undan storstaden veckorna innan jul: man missar en massa pressvisningar. Samma i-landsproblem som på sommaren.

torsdag 13 december 2007

RIP Ike Turner



New York Posts rubrik tar priset.


Andra bloggar om:

Glädjande



Jag gick till bolaget för att köpa glögg, men kom därifrån med julöl istället. Anledningen var att bolaget i sin oändliga visdom bestämt sig för att äntligen börja sälja öl från St. Peter's Brewery i lite större omfattning än tidigare.

Det började för ett par månader sen, då jag upptäckte St. Peter's Cream Stout bland hyllorna på normalt sett schizofrent sorterade bolaget vid Triangeln - stouten har även tidigare funnits i bolagets sortiment men med irriterande inkonsekvens och aldrig där man letar efter den. Men nu finns den alltså. St. Peter's har förstås en hel massa andra goda öl också, men man får vara nöjd med det lilla, åtminstone så länge som man inte har råd att åka till Suffolk (eller The Jerusalem) varenda helg.

Men så! Bland julölen hittade jag en tvättäkta Ruby Red Ale, slugt omdöpt till Winter Ale för att bättre passa säsongen (men någon större skillnad verkar det inte vara). Ganska dyr såklart, men jaja. Toppen är den i alla fall.

Med lite tur behåller bolaget den sistnämnda under hela vinstern, minst. Men passa på att köpa den nu för säkerhets skull. (EDIT: upptäckte precis att vissa butiker fortfarande inte kör St. Peter's alls.)

måndag 10 december 2007

Rockbilder



Kolla in Pitchforks The Year in Photos. Visst är det en massa rockposerande till höger och vänster, men bitvis är det en fantastisk samling bilder som fångar livespelningars glädje och energi på ett väldigt fint sätt. Cat Power (ovan) är min favorit.

Fejdavslutning

Ett sista inlägg om den där komikerfejden jag pratade om tidigare: Patton Oswalt har tystat alla andra kombattanter med den här videon, i vilken han (enligt vissa regelvidrigt) utnyttjar sina kändiskontakter till fullo. Show-off!




Andra bloggar om: , ,

söndag 9 december 2007

Mr. Kenyatta

Ja, jo, det var ju ett tag sen. Mycket har kommit emellan, en del som man med glädje hängett sig åt och annat som man verkligen aldrig vill uppleva igen.

Bland annat har jag varit i Stockholm och min vana trogen sett förbluffande få festivalfilmer (två jättebra, en blandad och en jättedålig), men å andra sidan hunnit träffa två bloggkompisar (rys inför det ordet!), druckit gammeldansk hos en kritikerkollega, låtsats vara boxare och klippt film. Jag har även varit i Göteborg, Karlskrona och, av helt fel anledningar, Örebro.

Och om ni trodde att jag istället bloggade så fingrarna blöder på Weird Science trodde ni fel, det har inte hänt mer där än här, från mitt perspektiv. De andra hyperaktiva jävlarna skriver dock så det står härliga till.

I torsdags var jag i alla fall på en svensk ståupp-klubb för typ första gången. Underligt att jag inte gått tidigare, det är ju en boom of sorts, har jag hört. Typiskt då att anledningen till att jag gick var Liam McEneaney, en nooyorkare som jag råkade se på Invite Them Up i oktober, och som just nu är ute på en självsponsrad Europa-turné. Det var ganska kul - förvånansvärt blandad publik, fullpackat, god stämning. Tog några öl med en zonkad Liam efteråt; med lite tur hittade han hem till sitt vandrarhem.

Jag ska försöka köra lite catch up nu de kommande dagarna, lämpligt nog när jag är som allra mest och värst uppe i det jävligaste av allt: pressande deadlines, annalkande helgstress, begynnande kriser, karta utan kompass - eller karta.

söndag 18 november 2007

Utan tröja i Central Park

När jag tog en promenad i Central Park såg jag det här:





Sådär sextio topless snubbar, endast klädda i jeans. I alla möjliga åldrar och utseenden. De lattjade omkring, lirade amerikansk fotboll, poserade. En fotograf sprang omkring och tog massor av kort. Det såg ut som en foto-shoot, men något med den stämde inte - det var för dåligt organiserat, för slappt, för många skratt.

Massor av folk samlades såklart vid denna udda uppenbarelse, och ingen tycktes veta vad det handlade om. Jeansreklam? Efter ett tag var fotografen klar, och gruppen upplöstes. Någon halvtimme senare stötte jag på några av jeanskillarna igen, fortfarande tröjlösa, på 5th Avenue. Jaja, New York, tänkte jag.

Det var först ett par veckor senare jag insåg att jag hamnat i kölvattnet efter Improv Everywheres senaste upptåg. Roligt, med tanke på att jag skrivit om dem tidigare, men typiskt att tanken inte alls slog mig att det kunde vara IE när jag var på plats.


Andra bloggar om: ,

fredag 16 november 2007

torsdag 15 november 2007

Not The Daily Show

WGA-konflikten har resulterat i en hel del kreativa protestaktioner, nästan uteslutande från författarnas sida (fattas bara annat). Här är den senaste, kanske den bästa hittills, från författarna på The Daily Show:



Bonusbild på SSP-gänget, tagen i Los Angeles igår:




Andra bloggar om: , , ,

måndag 12 november 2007

Polis polis

I tisdags skrev Lars Linder en anmälan i DN om det nyöppnade Polismuseet i Stockholm. Tillfälligheter: när jag var i New York gick jag på motsvarigheten där, NYPD:s museum allra längst ner på Manhattans södra spets, ett stenkast från Wall Street. Byggnaden det ligger i fungerade tidigare som polishus, ett av stadens äldsta, och sticker verkligen ut bland alla kringliggande höghus.



Jag tittade in en onsdagförmiddag, och jag var nog en av uppskattningsvis tre besökare hittills den dagen. Den pensionerade polisen som satt i kassan (gratis entré) blev väldigt glad över lite sällskap, och gav mig detaljerade och entusiastiska instruktioner om hur man tog sig runt i byggnaden. Museet i sig är tämligen icke-spektakulärt, men ganska trevligt i sin anspråkslöshet - lite romantiska återblickar på ökända gangsters, ett ganska obehagligt rum med polisbrickor från alla fallna konstaplar under NYPD:s historia, en obligatorisk 9-11-utställning (50% rörande minnesgrejer, 50% oroande övervakningspropaganda), ett rum med gamla polisfordon.

Det här trodde jag inte innan min resa: polismuseet var det enda museet jag besökte i New York. Inget MoMA, inget PS1, inget Whitney, inget Guggenheim. Väldigt konstigt. Jag är lika förvånad som ni.

söndag 11 november 2007

Tjafs del tre

Bråket fortsätter. Nu har Tim & Eric dragit in Zach Galifinakis och Andy Kindler också.

fredag 9 november 2007

Motattack

Stoppa pressarna - Eugene Mirman svarar på Tim & Erics nesliga attack (se förra inlägget).



Alla hoppas nu på repliker från andra berörda parter - kanske står vi inför ett barnsligt YouTube-krig komiker emellan. Vissa har till och med antytt en begynnande västkust/östkust-fejd. Det vore ganska roligt.

onsdag 7 november 2007

Dåliga förlorare

Två gånger om året röstar humornördarna på A Special Thing (där även jag är medlem) fram en topp-20-lista över aktiva komiker, baserat på det gångna halvårets prestationer på scen och i tv, film och radio. De senaste tre gångerna har Paul F. Tompkins vunnit.

I den senaste omröstningen placerade sig Tim & Eric på en hedrande tiondeplats. Det gillade de inte.

torsdag 1 november 2007

Kort avbrott

Pga pressat schema (och viss kö!) får ni vänta på min första Weird Science-text tills på tisdag. Den som väntar på något gott etc osv whatever.

Nu sticker jag till Bristol över helgen - det blir Peter Watkins, The Harder They Come, Slaget om Alger och säkert en del partaj också.

onsdag 31 oktober 2007

My Special Teas and Ointments!

Erik Stattin tipsar om en fantastisk promo för James Liptons nya bok, Inside Inside. Det är tre makalösa minuter; en balansgång på gränsen mellan självparodi och megalomani. Jag blir inte klok på den - det är nästan så man kan tro att den är producerad av Late Night with Conan O'Brien-gänget, där Lipton ett flertal gånger deltagit i sketcher som präglats av stor distans till sitt eget ego (som utan tvivel är enormt). Han var för övrigt gäst just hos Conan häromveckan för att göra reklam för boken, som tycks vara precis så navelskådande som titeln antyder, och som Inside the Actors Studio ju faktiskt är.

När jag såg promon påmindes jag av David Cross lustmord på Lipton från hans HBO-special The Pride Is Back! 1999. Cross hade tidigare gruvligt parodierat Liptons fjantiga svassande för filmstjärnor i Mr. Show, men i ståupp-versionen gick han steget längre.



Kalenderbitande diggare minns den eleganta, ironiska rättvisan i att Cross ett par år efter avrättningen fick skådespela mot Lipton i Arrested Development: Lipton spelade fängelsedirektören på anstalten där Tobias Fünke villigt hamnade för att studera interners beteendemönster inför en filmroll. Jag är säker på att det inte var en slump - AD-författarna med Mitch Hurwitz i täten är slipat folk.


Andra bloggar om: , ,

söndag 28 oktober 2007

Nya tider

Nej, jag ska inte flytta, vare sig till New York eller Karlskrona (men med tanke på den takt i vilken folk flyttar från Malmö så vetefan). Nej, jag ska inte gifta mig. (Jösses!) Det var inte meningen att låta påskina att något så dramatiskt stod för dörren.

Såhär enkelt är det: från och med nu kommer jag att blogga om film och tv på Weird Science. WS, rimligen Sveriges mest medieciterade tv-blogg, startades ursprungligen av bröderna Häglund, men är numera ett kollektiv bestående av ett helt gäng skribenter med olika intressen och inriktningar, varav jag alltså är en. Läs allt om nylanseringen här.

Vad innebär detta?
Inga konstigheter. Alla matiga texter om film och tv som jag normalt skulle publicera här kommer framöver att hamna på Weird Science istället. WS är inriktat på innehåll, så kortare åsikter, film/tv-relaterade notiser, YouTube-klipp och dylikt hamnar även fortsättningsvis här.

Kommer den här bloggen att upphöra?
Nej. Men jag misstänker att den kommer att förändras en aning. Den kommer nog att bli mer personlig, och mer renodlad mot humor, musik, media, fotboll, mat och andra dumheter.

Är det någon som bryr sig?
Möjligen. Jag har trots allt en handfull trogna läsare på den här bloggen, och jag hoppas de fortsätter följa mitt skrivande, gärna både här och på WS. Criswell predicts: ett statistiskt nosedive för den här bloggen.

Således!
Besök och lägg till Weird Science till dina favoriter eller bokmärken, prenumerera på WS-feeden, men läs gärna vidare här också.

Martin

onsdag 17 oktober 2007

I väntan på





Jag har varit bortrest.

Därav inga inlägg på ett tag. Men inom kort: omvälvande tillkännagivanden. Nya vägar och riktningar. Watch this space.

tisdag 2 oktober 2007

Blade Runner-skiten



Min kompis Ola hävdar bestämt att han försökt se Ridley Scotts sci-fi-extravaganza Blade Runner ett flertal gånger, men aldrig lyckats, eftersom han ofelbart somnar halvvägs in. Ergo: det är en dålig film. Jag har inte samma kompromisslösa relation till Blade Runner som Ola, men förhållandet är klart komplicerat. Första gången jag såg filmen var jag i högstadieålder, formatet var VHS, tv:n liten. Jag tyckte den var sådär, vilket jag minns att jag tyckte var underligt - alla förutsättningar fanns ju för att jag skulle gilla den, och alla personer vars filmsmak jag då respekterade älskade den. Var man det minsta intresserad av film och sci-fi var det i princip ens plikt att avguda den. Men jag ryckte mest på axlarna.

Under åren som gått har jag sett hela eller delar av filmen igen vid olika tillfällen, ständigt fascinerats av dess beståndsdelar och den gränslösa tillgivenheten hos dess anhängare, men varje gång saknat en häftig, omkullvältande helhetsupplevelse. Teoretiskt är ju det mesta på plats. Jag gillar grundstoryn, framtidsvisionen, noir-estetiken, Rutger Hauers tal i slutet. Jag gillar alla inblandade skådisar, och har heller inget emot Ridley Scott. Filmmusiken har jag lyssnat på och uppskattat så mycket, att när jag på soundtracket hör Vangelis ljudmattor kombinerade med citat från filmen är det som att jag minns en annan film, en film med andra scener och karaktärer och miljöer, en film jag verkligen älskar - bara för att ryckas tillbaka till verkligheten och återigen bli besviken.

Utifrån detta kan jag konstatera att Ola och jag möjligen kommer att kunna sova ikapp nu när Ridley Scott, efter en filmrevisionistisk utflykt värdig George Lucas, presenterar den "slutgiltiga versionen" av Blade Runner på DVD, efter en kort sejour på diverse filmfestivaler. Och med "slutgiltig" menar han såklart "fem olika versioner på sju utgåvor över tre format". Istället för frosseri, förvirring, som Mattias påpekar i sitt klarsynta inlägg. På Guardians filmblogg skriver Mark Hooper idag syrligt och irriterat om Scotts revisionism, och liknar filmen vid Gaudís Sagrada Familia.

Jag tror det kan vara dags för mig att ge Blade Runner en slutgiltig andra (eller tredje, eller fjärde) chans.


Andra bloggar om: , ,

måndag 1 oktober 2007

Första visningen av There Will Be Blood



PTA:s There Will Be Blood visades för första gången inför publik häromdagen, på en filmfestival i Austin. Anmälarna uppskattade vad de såg:

Variety: "Certain to be rewarded with year-end accolades, Anderson’s film is a true American saga - one that rivals Giant and Citizen Kane in our popular lore as origin stories about how we came to be the people we are." [...] "[Radiohead guitarist and BBC composer in residence Johnny] Greenwood’s astonishing score is sure to be one of the most remarked-on aspects of the movie."

Cinematical: "
Easily one of the year’s best films (so far), There Will Be Blood presents a side of Paul Thomas Anderson that we haven’t really seen yet — but it’s proof positive that he’s still one of the finest directors out there right now. You probably won’t believe that this film came from the same man who directed (the awesome) Boogie Nights, and I mean that as a big compliment. It’s just that different — and just that damned good."

IndieWire: "God Bless P.T. Anderson, for making his fifth consecutive slam dunk. I’m just so stunned and impressed and shaken by this film." [...] "There are flourishes of Stanley Kubrick, Terrence Malick, and Robert Altman (to whom the film is dedicated) but Anderson steps up his game as a master filmmaker beautifully telling a very scary story."


/Film sammanfattar reaktionerna.


Andra bloggar om: , , ,

torsdag 27 september 2007

Kulturkonsumtion




i. Kalla det vad fan du vill, Intiman Malmö.
Har inte läst boken, det hade dock mitt sällskap, som tyckte den gjordes rättvisa i den mån det gick. Stor eloge till ensemblen, som trots vissa begränsningar i uttryck gör ett heroiskt arbete med alla scen-, kläd- och rollbyten under drygt två och en halv timme. Bitvis väl farsartat, och karaktärerna förblir i pjäsens snapshot-struktur ganska ytliga karikatyrer, vilket om jag förstått saken rätt går emot syftet med boken. Jag tänkte: om några av dessa scener dök upp på tv som del av ett sketchprogram hade jag inte gillat det. Kul att alla föreställningar är utsålda, men vansinne att förlägga dem till Intiman istället för Hipp. Precis samma sak med Körsbärsträdgården i våras, som tvingades sätta in extra föreställningar samtidigt som Hipp gick för tomma hus.

***

ii. Jens Lekman och Todd Barry, Inkonst Malmö. Glömde kameran hemma, men skrev ett långt inlägg på engelska någon annanstans. Highlights från det:

Jens Lekman took to the stage and introduced "one of my favourite comedians, from New York City, Mr. Todd Barry". It was interesting to see the crowd's reaction to Todd. The odds were hardly in his favour, going in: 1) 99% of the crowd was there to see Jens, b) it was a Saturday night (10 pm at this point), so everybody was hammered, and iii) comedians never warm up crowds here - it's unheard of. All those things considered, things ultimately went okay, but it could have ended in disaster. Standing right up front was a horrible, awful woman in her early twenties, who was drunk out of her mind, loud, and determined to interact with Todd from the get-go - and not in a good way. Starting with taking a bunch of flash photos of him, then just chatting, commenting and insulting him left and right. It was a nightmare.

Like the pro he is, Todd alternately charmed, dismissed and ridiculed the idiot, but she just wouldn't take a hint. At times Todd was barely able to deliver a joke without her interrupting, and at one point, Todd even asked, half-jokingly, if security could take her away, but nothing happened. The rest of the crowd, once it figured out that the horrible heckler wasn't contributing, booed her and loudly applauded Todd when he slammed her.


Todd was on for about 15-20 minutes, and the heckling aside, he delivered his usual brand of comedy - to cheers, chuckles and applause. He talked about how Jens was nice enough to pick him up at the airport - however, Jens had forgotten to mention that he doesn't own a car, so he just helped Todd onto the airport bus. Then he did his MySpace routine, this time upgraded to include Facebook references. "Sweden is Facebook territory", he claimed, and the crowd cheered. After having abandoned the Facebook joke due to the heckler, the crowd, in support, started chanting "Facebook, Facebook, Facebook", which, according to Todd, was officially the weirdest moment in his professional career as a standup comedian.


I can't say I'm a Jens Lekman fan, but he seems like a decent fellow, and he put on a good show, backed with his all-ladies band (save for a guy keyboard player). The sound was occassionally very busy, incorporating everything from flutes and strings to accordions and samplers, and at times, it felt like a school orchestra - every resource had to be utilized, no instrument left behind! Still, very very charming show, a lot of heart - and now I finally see where those Avalanches influences Jens has talked about come into play. Jens is a real crowdpleaser, with witty banter between songs and even some proper jokes thrown in here and there.


[...]

After the concert, Jens performed an impromptu solo session outside of the main room, just him and his guitar, much to the delight of his fans. Todd, however, was nowhere to be found. Instead, I went backstage and caught up with him there. Much to my surprise, Todd thought the set had went very well - perhaps best of the Swedish shows so far. Except for the heckler, of course. We talked a little about the tour. He was thrilled about being on the road with all the lovely ladies in Jens' band (who wouldn't?), and then he introduced me to Jens, who thought it was refreshing to meet a Swedish comedy fan for once. Nice guy.

***

iii. Andreas Kurtsson, Pictura Lund. Andreas är en god vän, och hans ljudexkursioner, som ofta resulterar i multimedial konst av såväl meditativ, nostalgisk som humoristisk natur, har jag följt med stort intresse under flera år. Verket Det föreställer ett berglandskap, eller något helt annat, ställs ut på Pictura veckan ut. Jag missade det när det ställdes ut på Bonniers konsthall tidigare i år, så det var skönt att hinna med det på hemmaplan istället.

***

iv. Filmkrönikan, SVT. Aldrig har det normalt sett överdrivna kraftuttrycket "infantiliseringen av populärkulturen" varit mer berättigat.

***

v. Facebook. Kapitulation. Goddamnit.


Andra bloggar om: , , , , , , , , ,

tisdag 25 september 2007

Ett gott samtal

Två mästare. En cigarrökande Orson Welles på gott humör intervjuas av Dick Cavett.




Andra bloggar om: , , , ,

måndag 24 september 2007

Om Bill O'Reilly vore rappare

J-Smooth menar att Bill O'Reillys likheter med en gangstarappare är fler än han själv nog vill erkänna.



Texten:

Made You Watch

Now let me distort your perspective with my invective
Then pretend I'm objective
Y'all appointed me to serve injustice
kick like a steel toe y'all know it's Bill-O

My tactics are trifling, when I attack for the right wing
Run up from the back push the knife in
Up in my No Spin Zone i rock your bells like a ringtone
Call you prehistoric like Fllintstones

This ain't journalism, this is fox news
You need a plan for some slander, i got you
Propaganda I spit like *hock poo*
And that stan named Olbermann's getting got too

Plus I know you've seen Colbert jackin my swagger
but now I'm back in the lab and the fact of the matter is
The O'Reilly Factor is fatter, the facts don't matter
If i lack raw data i just pack more chatter

And when you see me debating the screaming and hating
Is only succeeding in making all of my ratings get fatter

He's lying!

Ha, made you watch
In my game you're a pawn when I'm on Fox
Getting big cuz I mix all your minds up
Where my don's at? Where my neocons at?

(via Ill Doctrine)


Andra bloggar om: , , , , ,

söndag 23 september 2007

Kermode x 2

Två anmärkningsvärda Mark Kermode-relaterade grejer i veckan som gått.

1. Först i fredags hade Death Proof biopremiär i England, och Kermode recenserade den för Five Live. Jag har tidigare länkat till Kermodes förhandssågning av Tarantino i samband med premiären av Hostel 2, men här går han mer rakt på sak. Elakt, smattrande och inte utan poänger. Jag har klippt ut det aktuella avsnittet. Lyssna:



2. Idag publicerar The Observer en intressant artikel i vilken Kermode ställs mot väggen för att konsekvent ha ignorerat tv-mediet i över tjugo år. Det låter vansinnigt, men Dr K är en så bindgalen filmpurist att han tycker tv per automatik är en lägre stående konstform - och de senaste tio årens uppryckning av tv-drama etc har inte gjort något för att få honom att ompröva den positionen. The Observer gav således Kermode en hel hög DVDs av de senaste årens främsta tv-produktioner, och bad honom återkomma med en rapport när han sett alltihop. Resultatet är en lång text med en del medgivande från Kermodes sida, men också med ett försvar av sin alltmer otidsenliga attityd mot tv-mediet.

Läs artikeln här
Läs Kermodes blogg-inlägg om artikeln här


Andra bloggar om: , , , ,

onsdag 19 september 2007

Film International #28



Årets i särklass tjockaste nummer - 130 fullmatade sidor! - landade från tryckeriet för någon vecka sedan, men jag har först nu lagt vantarna på ett ex. Klicka på bilden för mer info.


Andra bloggar om: , ,

tisdag 18 september 2007

fredag 14 september 2007

Sitter på ett rättvisemärkt café i Göteborg och ser regnet ösa ner. Göteborg den här helgen = inget Göteborg om två veckor. Ingen bokmässa i år heller alltså. Dålig planering igen.

***

FFF-invigningen gav inte så mycket - lite smått kaotiskt, skumt (som i "mörkt") och planlöst. Jag stannade en dryg timme, skippade Stardust. Borde kanske gått på skrammelpunk istället. Ska dock försöka se åtminstone någon festivalfilm under veckan som kommer.

***

Bobby Byrd har dött. James Browns vapendragare blev 73 år. Soul Sides har lagt upp två fina hyllningar.

torsdag 13 september 2007

PFT om DDL

Humoreleganten Paul F. Tompkins har börjat spilla bönorna om hur det var att filma There Will Be Blood, Paul Thomas Andersons kommande film (som ju Radioheads Jonny Greenwood ska göra musiken till, och som det för övrigt finns en ny trailer för här). Såhär sa PFT nyligen om den notoriska metodaren Daniel Day-Lewis, som spelar huvudrollen i filmen:

He was sort of half-in [character], half out. It was somewhat intimidating to be around, because I think referring to myself as an "actor" is being generous, so seeing somebody really into it like that made me feel like I was going to be yelled at for my performance. But then I had the realization that I'm not expected to be as good as him, so I really stopped making an effort. Whew! He did not try to stab me. [...] There was not much improv. Vince Vaughn is not in this movie.



Andra bloggar om: ,

Krockar i schemat

Ikväll åker jag in till Lund för att gå på FFF:s invigningsfest - får se om jag orkar stanna kvar för att se Stardust. Neil Gaiman är på plats. Hade jag varit 17 hade Gaimans närvaro gjort mig riktigt uppspelt.

Detta innebär att jag missar en skramlig spelning med Brutal Knightz i Rundgångs små lokaler på Möllan. Det hade säkert varit kul.

Beslut, beslut.

(Andlös ABBA-update: Jag har efter tips hittat den officiella shoppen på nätet.)

onsdag 12 september 2007

Filmdagarna: after the fact

Min närvaro under filmdagarna för ett par veckor sedan blev verkligen sporadisk. På fyra dagar såg jag bara fyra filmer - Ratatouille (PRO), Waitress (pro), Superbad (pro-) och Two Days in Paris (pro). God utdelning ändå, all things considered. Jobbigaste upplevelsen var Arn-presentationen - trailerns horribla berättarröst och det evinnerliga svärddragandet (verkligen, ZAZ-varning) fick mig att titta bort i andrahandsskam. Hallå, kan vi få se några dialogscener istället för en massa poserande i motljus och slowmotion? Vilken habil klippare som helst kan få ihop tio minuter musikindränkta lösryckta actionsekvenser, men hur låter det när trummorna tystnar? Hur är tonen? Hur pratar folk, hur agerar de? Men stunden var åtminstone föredömligt kort, det bjöds på en bra macka, och en liten detalj i den påkostade Arn-foldern framkallade bullrande skratt.



Jag avundas inte den stackars SF-praktikant som fick en jättehög foldrar och en märkpenna framför sig någon vecka innan filmdagarna. Okej Kalle, get to work! Självklart blev effekten att alla uppmärksammade plumpen, snarare än att den f d finansiären smidigt föll bort från folks medvetande.

Mingelmässigt: En person jag inte kände sa hej. Det verkade glesare och tröttare än vanligt. Ingen bjöd mig på drinkar under festen, men det var inte så konstigt för jag var inte där. Istället körde vi ett privat wrap party kvällen innan på Mrs Brown (jag rekommenderar grisryggen). Hela teamet var på plats (2 pers). Under veckan gjorde vi helikopter-shots, stod på ett hustak och såg på festivalmyllret, satt på en stubbe i Bokskogen, och en massa annat spännande.

***

När veckan var över sänkte jag garden efter månader av oavbrutet dubbel- och trippelarbete, och kollapsade i en hög av sunk och förkylning. Jag gjorde det dock på rätt ställe, nämligen hos mina förstående föräldrar. Jag hann under veckan som gick även med världens segaste dop, en avstickare till Kalmar, en del barnpassning, och en båtutflykt med hot om motorhaveri. Såhär fint kunde det se ut:



Efter denna lilla halvsemester är jag nu tillbaka, i den mån jag någonsin var borta, eller för den delen någonsin närvarande. Jag har sett lite film också, och tv, men det håller jag lite på.

En låt. El Michels Affair gör Wu-Tang:



Kom igen - ABBA? Någon?


Andra bloggar om: , ,

S O S

Jag behöver hjälp. Var kan jag köpa ABBA-merch? Flaggor, tröjor, muggar, affischer, etc.

Don't ask.

söndag 26 augusti 2007

Malmö filmdagar

Jag hade egentligen tänkt att vara duktig och liveblogga från Malmö filmdagar, som sätter igång imorgon och håller på till torsdag, men extremt dålig planering från min sida innebär att jag har fullt upp på annat håll hela veckan, så jag får vara glad om jag hinner med att se några filmer alls. Programmet är inte lika spännande som i fjol, men självklart finns det en del jag är sugen på, till exempel Waitress och American Crime. Vi får se vad jag hinner med.

Om du ska på filmdagarna och ser mig irra omkring i Filmstadens lobby, säg hallå. Eller bjud mig på en drink under festen på onsdag.

söndag 19 augusti 2007

Jens + Todd

Jag är tämligen neutralt inställd till Jens Lekman. Han gör musik som jag normalt sett inte lyssnar på, men å andra sidan verkar han vara en trevlig typ, och nu har han (eller någon på hans skivbolag) gjort ett genidrag som direkt gör att jag ställer mig positiv till honom. Lekman har en ny platta på gång, och ska i samband med dess release ut på en liten mini-turné i Sverige. Som uppvärmning ska han ha med sig den här killen:



Alltså inte undertecknad, utan muntergöken till höger, Todd Barry. Todd Barry?! Just det, Lekman ditchar det traditionella förbandet till förmån för en torr liten ståuppkomiker från New York, som aldrig varit i Sverige tidigare men som nu kommer att uppträda inför förundrade popsnören i exotiska orter som Linköping, Hässleholm och Gävle. Samt lyckligtvis även Malmö, Göteborg och Stockholm. Det hela äger rum mellan 19 och 28 september - mer info här.

Pop/humor-kombon är mig veterligen ganska ovanlig i Sverige, det är den väl i USA också men av någon anledning finns där en viss koppling mellan indie/hipster-crowden och alt comedy-scenen, inte för att jag någonsin fattat den egentliga poängen och synergin relationen förväntas resultera i. Hoppas Lekmans fans tar emot Todd på ett bra sätt. Jag ska heja på i Malmö.

Här är ett spår från Todds skiva Falling Off the Bone:



Det är inte varje dag amerikanska ståuppare av rang kommer till Sverige, och det händer typ aldrig att de uppträder under de här omständigheterna. Om du är det minsta intresserad av att se en riktigt bra komiker med en distinkt röst får du helt enkelt inte missa Todd - Lekmans popmelodier får bli en bonus.


Andra bloggar om: , , , ,

söndag 12 augusti 2007

Den riktiga listan



Roger redogör förtjänstfullt för låtlistan från Filippa Reinfeldts Sommar-program häromdagen. Listan är precis lika vidrigt slästruken som man kunnat tänka sig, men mina insatta källor gör gällande att den faktiskt är en whitewash, en andra tillrättalagd version, noggrant omstöpt för att inte stöta sig med den rådande image makarna R. så desperat odlat för media och allmänheten de senaste åren. Jag kan inte avslöja hur, men jag har lyckats få tag på den ursprungliga listan. Den ser ut såhär:


GG Allin - Dead or Alive

Tim Dog - Fuck Compton

Tribe of Issachar - Champion Natty (Dubplate)

Black Flag - Rise Above

ABBA - Ring Ring

Guided By Voices - The Winter Cows

Pharoah Sanders - The Creator Has a Master Plan

Steve Reich - Come Out

Ted Gärdestad - Sol, vind och vatten

Kool G Rap & DJ Polo - Two to the Head

Drexciya - Anti-Beats

The For Carnation - A Tribute To


Andra bloggar om: ,

onsdag 8 augusti 2007

Wainy Days

David Wain (Stella, The State, WHAS, kommande The Ten - you know) har kört igång en ny onlinevideoserie-grej som heter Wainy Days. Små korta avsnitt. Som väntat hur roligt som helst.






Andra bloggar om: , ,

Arnförbjudet

Är det inte snart dags för någon att säga "Arn kommer att gå som tåget och spela in massor av miljoner, klart som fan att den kommer att bli en guldgruva för alla inblandade finansiärer, men konstnärligt kommer den att bli skitdålig, sub-Braveheart, sub-Kingdom of Heaven, sub-allting som redan är ganska risigt, man kommer att undra vart alla miljonerna tog vägen på duken, men alla kommer att gå och se den, man ur huse eftersom det är Guillou and people love that shit, och filmen hör verkligen hemma hos TVFührer och inte hos SVT, och Guillou med den dokumenterat braksvenniga dåliga smaken har helt rätt i att de tar bättre hand om kommersiella produkter, good riddance, och hade det inte varit gött om SVT faktiskt drog sig ur pga konstnärliga skäl, pga kvalitén på filmen, vars trailer inte på något sätt var 'imponerande' utan snarare 'pinsam', men det gjorde de väl inte, det var väl kasst förhandlat eller nåt, men ändå"?

måndag 30 juli 2007

Sommarsoul





Nicole Willis and The Soul Investigators - It This Ain't Love (Don't Know What Is)

Från 2006! (Willis minibio är för övrigt intressant: växte upp i New York, var med i första inkarnationen av Deee-Lite, jobbade med Curtis Mayfield och släppte skivor på Mo' Wax, flyttade sedermera till Finland och gifte sig med Jimi Tenor. Hitten från senaste plattan, Feeling Free, valdes till bästa låt av Gilles Petersons lyssnare på Worldwide Winners 2006.)


Andra bloggar om: , ,

onsdag 25 juli 2007

Zach Attack



Grejen med Zach Galifianakis är att man aldrig riktigt vet när han skämtar eller inte, i intervjuer och liknande. Mannen med skägget är så naturligt avig, hans humor bitvis så svårtillgänglig, att det är svårt att avgöra vad som är sant eller ej. När han talar om sin gård i North Carolina, där han vill starta en writer's retreat. När han pratar om hur han känner att han börjar bli galen. När han nämner att han ska göra en musikvideo åt Kanye West.

Det där sistnämnda dök upp i ett par intervjuer med Zach för någon månad sedan. "Kanye kom fram till mig på en fest och sa hur bra han tyckte jag var. Han vill att jag ska göra en musikvideo åt honom. Vi ska filma på min gård." Jag har inte vetat vad jag skulle tro om denna osannolika kombination - förrän nu.

Videon är här, och den är bättre och roligare än det mesta jag sett i år. För det första är inte Kanye med själv. För det andra är den verkligen inspelad på Zachs gård. Och för det tredje är ingen mindre än Will Oldham med som sidekick. Snyggt foto är det också. Jag vet, det låter inte klokt.

Kolla själva - Can't Tell Me Nothin'


Andra bloggar om: , , , ,

söndag 22 juli 2007

Vår andra familj



Idag skriver jag lite om Simpsons i Sydsvenskan, med anledning av filmen som har premiär nästa vecka (och som jag inte sett ännu). Läs här.


Andra bloggar om: , ,

tisdag 17 juli 2007

Sommarjazz

Sedan ett par veckor tillbaka är jag smått besatt av José James tolkningar av John Coltrane, framförallt Resolution:



Lovande ung herre. En EP lär komma ut senare i sommar/höst, på Gilles Petersons bolag Brownswood (som tycks vara inne i något slags andra andning). Skulle just nu bara vilja sitta i en vilstol, dricka vin och lyssna på James dagarna i ända, men work work work hindrar mig. Fick åtminstone ett knappt dygn på Österlen i helgen, i samband med en livad 30-årsfest. Alltid något.


Andra bloggar om: , ,

måndag 16 juli 2007

Klipp från I'm Not There

Cate Blanchett som Bob Dylan och David Cross som Allen Ginsberg. Från Todd Haynes kommande Dylan-biopic I'm Not There.



Andra bloggar om:

fredag 13 juli 2007

Skrap

Sommarslött bloggande... trafiken är låg och kreativiteten likaså. I alla fall den bloggmässiga. Har spenderat alltför många timmar den senaste veckan med att botanisera bland underliga och roliga bilder från en uppsjö nigerianska filmer, för ett kommande specialnummer av Film International. Texterna och bilderna är otroliga, men de är också all over the place, och har krävt en kraftansträngning utöver det vanliga att behandla. Det lär bli ett svårslaget nummer, när vi väl fått ihop det. Spännande spännande.

Jag har bara sett ett fåtal filmer de senaste veckorna (dock, bland dem fantastiska Jonestown). Knappt någon tv heller (lite The Thick of It bara). I brist på original content kommer här istället lite uppsnappat.

***

The Summer of Patton: Patton Oswalt är överallt just nu. Inte nog med att han spelar huvudrollen i sommarens Pixarfilm Ratatouille (som är regisserad av Brad Bird och just nu parkerar på fantastiska 96% på RT), han har precis släppt en ny standup-skiva på Subpop, Werewolves and Lollipops, som är precis så bra som man kan förvänta sig (bra år för humor på skiva - PFT, S&W, Kirkman, Bamford...). Av dessa anledningar har Patton varit gäst hos Leno, Terry Gross, Conan, Tom Scharpling, TSOYA, The AV Club och tusen andra ställen bara den senaste veckan - allt mer sliten men ofelbart underhållande.

***

Det är alltid lika intressant att försöka göra rim och reson av Hans Kronbrinks tv-tips i DN. I onsdags pytsade han ut en sval trea till Shadows, igår förärade han Sacha Baron Cohen en fyra för bomben Ali G Indahouse. Och som vädret är kan man inte ens skylla på solsting. Go figure. Intressant är det i alla fall.

***

Veckans sena uppvaknande: Adam Rutherford skriver på Guardians filmblogg om hur Ain't It Cool News först nu börjat tappa i trovärdighet. Wow.

***

Jo, en film! I dessa tennistider såg jag Hard, Fast and Beautiful - ekonomiskt berättat drama (i närheten av melodram) som utspelar sig på gräsbeklädda tennisbanor. Ungt löfte pressas av sin giriga mor som ser en öppning för klassresa, countryklubbar och nya unga älskare. Tennis-esset dras mellan kärleken till sin fästman och karriärens uppoffringar. Ida Lupino regisserade, inte klockrent hela vägen - men sista bilden är spöklik och utsökt.


Andra bloggar om: ,

måndag 9 juli 2007

Paul F. Tompkins: Impersonal



Paul F. Tompkins har varit med ett tag nu. Sedan mitten av åttiotalet har han varit verksam som ståuppare, sketchkomiker, klubbvärd och allmän positiv kraft inom den så kallade alternativa amerikanska humorscenen - och även fuskat som skådis i några spridda film- och tv-produktioner. För vissa är han bekant som sarkastisk kommentator på VH1:s Best Week Ever eller som rolig gästtyckare hos Bill Maher och Keith Olbermann, men för mig och många andra är hans första riktiga jobb i showbiz det som fortfarande slår högst: hans ovärderliga insats framför och bakom kameran i Mr. Show (1995-1998). Tompkins var en viktig kugge i det sammansvetsade gänget kring David Cross och Bob Odenkirk, och fanns med som författare och skådespelare under seriens samtliga fyra säsonger. Tompkins var ansvarig för många minnesvärda karaktärer - bland andra min personliga favorit:



När Mr. Show lades ner av HBO 1998 och gänget spreds för vinden gick Tompkins tillbaka till sina ståupp-rötter, och har under åren som förflutit förfinat sin repertoir och successivt ökat sin popularitet. Han tillhör nu toppskiktet av amerikanska komiker - i min mening i samma klass som Louis CK, Todd Barry, Zach Galifianakis och Mr. Show-kollegan Cross.

Med tanke på Tompkins långa erfarenhet är det därför lite underligt att han inte gjort något eget album förrän nu, efter drygt tjugo år i branschen. I juni släpptes nämligen Impersonal, hans första cd, som spelades in tidigare i år på UCB Theatre i Los Angeles, och som samlar det bästa av Tompkins tidiga material. Anledningen till det var att Tompkins ville dokumentera hur hans skämt såg ut då, hur han resonerade, för att kunna kontrastera med hans nya grejer - som förhoppningsvis också kommer på skiva inom kort. Tills det sker får man hålla tillgodo med hans Comedy Central-special från i vintras, som finns att ladda ner på diverse fildelarnätverk.



Impersonal är utgiven på nystartade AST Records i Los Angeles. Här är ett smakprov:



Herr Tompkins var nyligen snäll nog att svara på några snabba frågor om skivan, sina kostymer, och varför han är med i Paul Thomas Andersons nya film.

Sedan Mr. Show har du mest jobbat på egen hand med din standup. Saknar du någonsin sketchbaserad humor?

Att hålla på med sketcher är jätteroligt, men det är tungt arbete. Att göra en sketchshow är tufft eftersom du måste berätta en handfull olika små historier. Och det innebär att det är väldigt svårt att hitta på nya sätt att berätta dem på. Men det kan också vara väldigt kul. Jag gillar fortfarande att vara med i sketcher då och då.

Du är en veteran inom standup, men trots det är Impersonal ditt första album. Med tanke på att du hängt med så länge, varför tog det så lång tid för dig att spela in en skiva, och hur kommer det sig att du släppte den på AST Records?

Jag ville släppa mitt första album på ett litet skivbolag eftersom det innehåller skämt från början av min karriär, och jag kände att jag ville ha kontroll över processen, typ att jag ville hålla det nära. Ett större skivbolag tar en större del av vinsten, och det kändes helt enkelt inte rätt. Jag gillade tanken på att köra en 50/50-deal med ett litet bolag. Det kändes mera... jag. Det är möjligt att jag kör på ett större bolag nästa gång, vi får se. Det vore fantastiskt om AST Records växer och blir större - jag gillar de killarna och har bara haft bra erfarenheter med dem hittills.

Dina kostymer har på sätt och vis blivit ditt signum på scen. Var kom den idén ifrån?

Det var aldrig riktigt en medveten "idé" - jag har alltid varit klädintresserad, och jag gick i en katolsk skola som liten, så jag var tvungen att ha kostym och slips varje dag. Redan då började jag komponera min egna klädstil. Och när jag började stå på scen kändes det bara naturligt att klä upp mig. När jag var liten hade alla underhållare på TV kostym, och jag ville var som dem. Så så blev det.

Du har en roll i Paul Thomas Andersons nästa film, There Will Be Blood, som många ser fram emot. Är det ett medvetet beslut att försöka dig på mer filmjobb, eller är det bara en engångsföreteelse eftersom det är PTA? Du var ju även med i Magnolia, visserligen bara din röst, men ändå. [Not: Paul spelade Chad, Tom Cruises assistent som Phil Hoffman pratar i telefon med.]

Det är absolut ett medvetet beslut från min sida att försöka vara med i fler filmer. Filmindustrin tycks emellertid glatt omedveten om mitt beslut. Paul har med mig i sina filmer för att vi känner varandra. Gud välsigne honom.

Kommer du att turnera hela sommaren, eller har du några andra spännande planer?

Jag har en massa inplanerade gig hela sommaren, men mitt schema är ändå tämligen sansat. Jag gillar att sticka ut en sväng ungefär en gång i månaden. Det är kul, jag tjänar lite pengar, och jag hinner inte få någon hemlängtan. Nu närmast kommer jag att åka till San Francisco, Chicago, Philadelphia och Vancouver. Det var meningen att jag skulle till Austin också, men de som bestämmer på Cap City Comedy Club avbokade min vecka där till förmån för DL Hughley. Så det ser ut som att jag får lite ledigt i augusti.

Paul F. Tompkins debut-cd Impersonal finns ute nu, och köps enklast direkt från AST Records.


Andra bloggar om: ,

lördag 7 juli 2007

Welcome to Our House



Det är inte ofta jag skriver om mode på den här bloggen, men när Julie & Jackie bjuder på följande tänkvärda stiltips kan jag inte låta bli. Och kanske är det mer humor än mode, om sanningen ska fram - men läs hela inlägget och förundras inför såväl förlagan som den humoristiska hyllningen.

Julie & Jackie är Julie Klausner och Jackie Clarke, en sassy duo från New York som förutom att sköta klubbkvällen Obsessed även ägnar sig åt sketcher och knasiga kortfilmer. Som denna, Welcome to Our House:



Julie & Jackies film är en homage till en fantastisk video av och med Brenda Dickson. Dickson var stor såpopera-stjärna under 70- och 80-talet, med elva säsonger av The Young and the Restless på meritlistan (hon vann bland annat en Soap Opera Digest Award för "Outstanding Villainess in a Daytime Serial" 1988!). Hon är också känd som en fullfjädrad självcentrerad diva, och 1987 gjorde hon videon Welcome to My Home, en osannolikt egocentrisk hemmahos-film där hon guidar tittarna runt i hennes luxuösa Hollywoodhem, paraderar runt i bländande festblåsor, och visar upp sin enorma garderob. Hon delar med sig av ovärderliga skönhetstips och är allmänt glamorös. Camp så det förslår. Stor underhållning.

Här är del ett och två av Welcome to My Home:






Andra bloggar om: , , , ,

söndag 1 juli 2007

The Good Doctor

Mark Kermode säger allt som behöver sägas om Quentin Tarantino, Eli Roth, Captivity, Hostel och all annan så kallad torture porn, i veckans podcast, här. Han pratar även om Shrek 3 och lite annat, så jag gjorde en liten edit och isolerade Hostel-snacket (ca 6 min): här! (alt länk)

Relaterat: Mattias utmärkta text om ny skräckfilm, här, och Michael Koreskys detaljerade analys av Hostel II i Reverse Shot, här.


Andra bloggar om: , , , , , ,

fredag 29 juni 2007

Glass



LCK:s senaste HBO-special Shameless kom förresten ut på DVD i tisdags. Köp den.

söndag 17 juni 2007

Allt det där andra




Ett PS om Human Giant: 24.
Nu har jag sett hela marathonet - det var sannerligen en omtumlande upplevelse, en på alla sätt lovvärd prestation av MTV och Human Giant, som lyckades uppbåda tillräckligt mycket energi och styrkraft genom hela dygnet det pågick. Visserligen kördes samtliga HG-avsnitt under dygnet både en och två gånger, och under de sista timmarna visades även en del repriser från tidigare under sändningen. Men glädjen, ambitionen och uppfinningsrikedomen gick inte att ta fel på. Även på småtimmarna, när tröttheten började smyga sig på samtliga inblandade, bjöds det på stor underhållning.

Särskilt omnämnande måste ges till Rob Riggle, som agerade säkerhetsvakt med linslus-tendenser, och hängde kvar under samtliga 24 timmar. Enligt förstahandsuppgifter från folk med insikt höll Riggle hov backstage med enorma mängder öl - och tittar man på hans successiva agerande märker man att det inte bara är hans improv-förmåga som gör honom så övertygande salongsberusad. (När Riggle anställdes som korrespondent på The Daily Show för en tid sedan var jag osäker på hur han skulle passa in där - nu är han en juggernaut, en av de bästa Stewart har att tillgå.)

Även Nick Kroll, Leo Allen och Brett Gelman stod för en imponerande mängd påhitt. Och låt oss inte glömma Zach Galifianakis, som var upprörd över att Gilmore Girls lagts ner, och fick publiken att skandera "Gilmore Girls! Gilmore Girls! Kill More Girls! Kill More Girls!" innan han blev stoppad. Av live-musiken var Ted Leos strömavbrott, med tillhörande improviserade sång, en av höjdpunkterna, liksom Cracked Outs bägge framträdanden mitt i natten.

***

McSweeny's har problem. Som följd av att indie-distributören Publisher's Group West gick omkull i höstas står det hippa SF-baserade förlaget på ruinens brant, och nu försöker man desperat rädda vad som räddas kan. För oss konsumenter innebär det en heltäckande rea i McSweeny's online-shop. Ordentliga klipp kan göras - vad sägs om en årsgång av The Believer för $21?

***

Denna vecka då alla obsessat över Sopranos har jag haft en helt annat serie i huvudet - en serie som också handlar om dysfunktionella människor på fel sida lagen, och vars sista avsnitt också visades i söndags kväll: Trailer Park Boys, en utanför Kanada kriminellt underskattad skapelse. Sju solida säsonger avslutades på ett finstämt, snyggt och helt och hållet tillfredsställande sätt.

***

Fantastisk läsning en regnig dag: Beware of the Blogs uttömmande text om världens mest kända streaker, killen som sprang tvärs över scenen under Oscarsgalan 1974. Obskyr popkulturtrivia när den är som bäst: Yes, They Called Him the Streak

***

Nu sticker jag till London för att dricka öl med Dr. Ö och se David Cross, Eugene Mirman, Todd Barry och Kristen Schaal uppträda på The 100 Club. Återkommer efter midsommar. Hej så länge!


Andra bloggar om: , , , , ,