fredag 1 juni 2007

Death Proof och Black Snake Moan



Death Proof. Var ska man börja? Det är inte ens ett bombastiskt misslyckande - det är bara banalt, tråkigt och oengagerande. Tarantino poserar som vanligt med sina tonårsfantasier och alltmer uttjatade popkultur-referenser (Vanishing Point? Verkligen? Jag trodde blinkningarna till den nådde sin kulmen för tio år sedan), och bortsett från Kurt Russell och den avslutande biljakten är filmen ett sömnpiller; den segar sig fram genom ändlöst malande sub-QT-dialog som framförs av obegåvade skådisar.

Dessutom är den minst en halvtimme för lång. Om QT vore bokstavstrogen imitatör av genren, verkligen devot den estetik och dramaturgi som han påstås anamma, hade Death Proof klockat in på 77 minuter och varit oavbrutet, genuint dålig. Tänk er det, en sorts ultimat medelklass-ompaketering av skräpkulturen, en postmodern replika av då och där. Nu går det förstås inte, eftersom Tarantino inte kan låta bli att vara entertainer - dock mindre framgångsrikt än någonsin. Nettoresultatet är emellertid detsamma, i det att en bespottad genre nu stöps om till något oproblematiskt för oss att ironiskt avnjuta.

Hardcore-fansen borde inte uppskatta det inkonsekventa (och anakronistiska) genomförandet, och den genomsnittliga biobesökaren borde bli totalt uttråkad av alla longörer. Återstår då posörerna. Ju mer tiden går känns det som att det är för dem Tarantino alltid gjort sina filmer. Fram till Kill Bill vol. 2 hade jag ett stort, men stadigt minskat, förtroende för Tarantino, i den mening att oavsett kritiken mot hans filmer som enfaldiga, tomma och bara fyllda av filmnörd-referenser så köpte jag det, för jag upplevde att han, efter tre-fyra filmer, hade mejslat fram sitt eget universum, ett eget berättande där alla de här sakerna var medvetna ingredienser, essentiella för helheltspaketet. Universat var inte hermetiskt tillslutet, men gav man sig in i det fick man vara beredd på att träda in i Quentins referensbank, acceptera hans besattheter och berättarmässiga nycker. Och under de premisserna funkade det. Ett tag.

Men när jag tänker på honom nu framstår Tarantino mer och mer som en annan amerikansk regissör känd för att skapa sig ett eget universum, en egen tillflyktsort som mest är till för honom själv och hans närmast sörjande, ett universum där han står på fast mark och dit han återkommer gång efter annan för att han inte kan något annat: Kevin Smith. Och jag hatar Kevin Smith.

UPPDATERAD: Svenska kritiken spretar. Orvar Säfström snabbrecenserade från Cannes i SVT, var inte så förtjust. Fredrik Strage är dock förtjust (4), Karoline Eriksson drar till med "mångbottnad" (5), medan Michael Tapper inte tycker att det finns något under ytan (2).

***



I veckan har också Black Snake Moan premiär - en film som gjord för att missuppfattas. Till skillnad från Tarantino är inte Craig Brewer intresserad av att posera, utan att berätta en historia - i det här fallet en rejält skruvad sådan, som blandar frälsningsmotiv och religiös moralism med ren pulp. Det är smått bisarrt, men engagerande, med två bra rollprestationer av Christina Ricci och Sam Jackson i centrum. Om Hustle & Flow var Brewers hiphop-film är det här hans blues-film, och han väjer inte för bluesens komplicerade och motsägelsefulla budskap om man och kvinna, gud och djävulen, sorg och glädje. Och det är nog lätt att missa om man inte är vaksam. Liksom tidigare rör sig Brewer i mindre bemedlade delar av djupa, djupa södern i USA. På bara två filmer har han etablerat en distinkt stil, han har en påtaglig närhet till materialet och miljöerna. Det ska bli väldigt intressant att se vad han gör härnäst.

UPPDATERAD: Inte helt oväntat får Black Snake Moan ganska dåligt mottagande idag. Mårten Blomkvist tycker den är usel (1), Nils Nordgren är lite mer positiv (4), och Jan Aghed öser på med adjektiv som hopplös, ologisk, fyrkantig, sentimental, pretentiös och löjlig - men finner ändå att ge den (2) i betyg.


Andra bloggar om: , , , ,

3 kommentarer:

Mattias sa...

QT och Kevin Smith låter sig tveklöst jämföras. Bekväma ältanden av referenser för de redan frälsta, understött av en smaklös mecenat som blåst upp deras egon till ohälsosam nivå. Allt Weinstein rör tenderar att bli uselt. Han gjorde samma sak med Robert Rodriguez och är på väg att göra det med Michael Moore.

Emma sa...

Jag håller med dig om en hel del när det kommer til Death Prrof, jag hade hellre sett den kortare versionen, varit utan en hel del Tarantino-pladder, varken skådespeleri eller dialog var hundra - men som stilövning tycker jag att det var helt mästerligt. Och under slutscenerna kände jag mig mycket, mycket långt från just oengagerad.

Angående Black snake Moan får jag väl bara säga att jag är en av dem som "missuppfattat" den. Enda anledningen till att den inte fick ett minus av mig är att jag glömde bort att jag faktiskt kan ge sådana. Blues eller inte blues, kvinnosynen är vidrig och slutscenerna där hon gifter sig är så kvalmigt kristna att man fullständigt tappar hakan.

Anonym sa...

Death Proof kan i och för sig vara den bästa actionfilm jag sett! Jag satt bokstavligt talat och tjoade i biografen, skrattade högt när skurken fick sitt och var alldeles i extas efetråt. Alla som har pratat med mig efter det har blivit starkt övertygade om att se filmen.

Smaken är som baken ;)