Polis polis

I tisdags skrev Lars Linder en anmälan i DN om det nyöppnade Polismuseet i Stockholm. Tillfälligheter: när jag var i New York gick jag på motsvarigheten där, NYPD:s museum allra längst ner på Manhattans södra spets, ett stenkast från Wall Street. Byggnaden det ligger i fungerade tidigare som polishus, ett av stadens äldsta, och sticker verkligen ut bland alla kringliggande höghus.

Jag tittade in en onsdagförmiddag, och jag var nog en av uppskattningsvis tre besökare hittills den dagen. Den pensionerade polisen som satt i kassan (gratis entré) blev väldigt glad över lite sällskap, och gav mig detaljerade och entusiastiska instruktioner om hur man tog sig runt i byggnaden. Museet i sig är tämligen icke-spektakulärt, men ganska trevligt i sin anspråkslöshet - lite romantiska återblickar på ökända gangsters, ett ganska obehagligt rum med polisbrickor från alla fallna konstaplar under NYPD:s historia, en obligatorisk 9-11-utställning (50% rörande minnesgrejer, 50% oroande övervakningspropaganda), ett rum med gamla polisfordon.

Det här trodde jag inte innan min resa: polismuseet var det enda museet jag besökte i New York. Inget MoMA, inget PS1, inget Whitney, inget Guggenheim. Väldigt konstigt. Jag är lika förvånad som ni.