fredag 18 maj 2007

Fredag: vad jag tyckte om Zodiac

Jag har en svaghet för filmer som med tålmodig envishet skildrar en utrednings alla tröga turer. Gärna en polisutredning: alla falska spår, alla återvändsgränder, allt meningslöst pappersarbete. Allt det som vi traditionellt sett inte vill att en högoktanig polisfilm ska bestå av - det tråkiga, byråkratin, det tröstlösa harvandet, ett berättande där poängen inte nödvändigtvis är catch the bad guy utan kanske snarare att sätta in sig själv i ett samhälleligt sammanhang, att hitta sin plats i det stora maskineriet. Jag vet inte riktigt varför det är så. Kanske var det därför jag gillade The Good Shepherd betydligt mer än den antagligen förtjänade. Dessutom är jag som bekant väldigt förtjust i Mann-liga miljöer, där oftast idiotiskt envisa och enkelspåriga män obsessar kring något och låter resten av sina liv förfalla. Och så, insprängt bland alla högar av dokument och vittnesmål: mänsklig dramatik och brutalt, primitivt, oåterkalleligt våld. Förra året bjöd på ett par fantastiska exempel ur den skolan; förutom nämnda The Good Shepherd även Miami Vice och The Departed. Som äldre exempel kan nämnas Serpico eller Prince of the City.

Med detta som bakgrund är det inte konstigt att jag sällar mig till Jan Aghed, Hynek Pallas och de andra svenska kritikerna som verkligen gillade Zodiac, David Finchers tegelsten till film om seriemördaren som satte skräck i San Francisco med omnejd under slutet av sextiotalet och början av sjuttiotalet. Mördaren åkte aldrig fast, vilket i kombination med dennes förkärlek för chiffer och idoga kommunikéer till den lokala presskåren öppnade upp en flodvåg av konspirationsliknande teorier om vem han kunde tänkas vara. Åtskilliga böcker har skrivits i ämnet; filmen bygger sitt stoff på Robert Graysmiths storsäljare. Graysmith var politisk tecknare på SF Chronicle när morden inträffade, och gick så upp i fallet att han till slut sa upp sig och började privatspana.

Just det faktum att polisen aldrig fick tag på gärningsmannen innebär att den verklighetstrogna filmen - 155 långa, täta minuter med oändligt mycket fakta, personer och platser - utmynnar i ett stort antiklimax. Men vilket antiklimax! Inte nog med att vi inte får ett stort tillfredsställande slut, flera gånger under filmen påpekar dessutom flera personer att Zodiac-mördaren inte är något mer än en blip på radarn i det stora sammanhanget - hundratals mord har skett sedan hans dåd, han är inte intressant, han är inte värdig en kult, han är inte en intellektuell gigant; han är patetisk och förvirrad och söker uppmärksamhet, hans chiffer kan skapas och knäckas med enkla kodböcker, och så vidare. Just den vägran att tillskriva mördaren en massa mytiska egenskaper, kombinerat med det antiklimaktiska slutet, tar effektivt udden av alla tillstymmelser till "ännu en seriemördarfilm", till sensationsmakeri och romantisering. Jag kommer nog inte att se om Zodiac speciellt många gånger, och den måste nog få ett par år på nacken innan man avverkar dom, men den känns redan på god väg att bli en av de Stora Amerikanska Kriminalfilmerna. (Och jag håller inte alls med Mårten Blomkvist att det är en film för redan frälsta Zodiac-fans; jag visste nästan ingenting om fallet innan filmen.)

Men jag vill gärna ta ett steg till. Jag vill att Zodiac ska signalera ett paradigmskifte. I den bästa av världar, när vi tjugo år framåt tittar tillbaka på Zodiac, konstaterar vi att det var då, 2007, som den ihärdiga och populära seriemördargenren, den som mytologiserade förment intellektuella slashers som Hannibal Lecter och gjorde dem till komplexa antihjältar, det var då den började dö. För det var då Zodiac kom, och drog undan mattan för hela genren. Det kommer väl inte att ske, men jag hoppas.

För trots att Zodiac är en film om en seriemördare (och den halvkändiskult den typen av mördare kan skapa) känns filmen, med sitt nyktra, nästan anti-spänningsberättande, som ett bokslut. Som om det är dags att dra ett streck och gå in i något slags post-tillstånd. Det är konstigt, men perverst passande, att det är regissören av Se7en, David Fincher, som tycks antyda en sådan radikal omläggning av kursen.


Andra bloggar om: , , ,

8 kommentarer:

Hynek Pallas sa...

Jag gillar ditt bokslutsresonemang och spinner vidare på det här:
http://hynek-pallas.blogspot.com/2007/05/zodiac-mindwarp.html

Henrik sa...

Zodiac är lika bra som Fight Club och man kan ju enkelt konstatera att David Fincher är en favorit!

eff sa...

Man kan inte kommentera på nästa inlägg, men ovettig som jag är låter 24-timmarsmaraton som en underbar grej. Dags att glo på klipp.

Martin Degrell sa...

Det var underligt med kommentarerna, men nu är det fixat, så om du vill förmedla några reaktioner på klippen får du gärna göra det.

Sigge sa...

Bra Degrell du håller facklan högt. Zodiac är mycket bra.

Conan sa...

Amen!

Lisa sa...

Intressant! Särskilt som jag själv tyckte att det var en kass film, av precis samma skäl :)

Jesper sa...

Bra skrivet, upplyftande, smidigt och skönt.