Chambre 666

Under filmfestivalen i Cannes 1982 bestämde sig Wim Wenders för att undersöka filmkonstens tillstånd. Han kände en viss osäkerhet över vad framtiden skulle erbjuda, men hade svårt att själv formulera exakt vad som oroade honom. Istället bjöd han in ett antal regissörer, som alla råkade befinna sig i Cannes, till ett hotellrum, körde igång en filmkamera, och lämnade rummet. På ett bord hade han lagt en lapp, där det stod: "Vi gör färre och färre filmer. Hur ser du på filmens framtid? Är filmen en döende konstform?" Det var därefter upp till personen i rummet - bara en i taget, kameran skulle nog inte klara av att ta in alla egon på en och samma gång - att fritt svara på frågan. Resultatet blev Chambre 666, en 45 minuter lång dokumentär som inte bara speglar en specifik tid och plats (och bransch), utan också erbjuder nycklar till vissa regissörers filosofier och allmäna inställning till filmskapandet. Och det är en imponerande samling namn Wenders fått ihop: Fassbinder, Herzog, Spielberg, Antonioni, Paul Morrissey, Monte Hellman, Chantal Akerman, Godard...



Svaren varierar naturligtvis väldigt, vilket är en del av charmen - från Fassbinders lite korta inlägg till Godards sedvanliga teoretiserande. Herzog, aldrig sen att sätta sin prägel på en situation, inleder med att ta av sig barfota, eftersom "sådana frågor kräver att man inte har några skor på sig". Morrissey spår filmens död, vilket han menar bara är naturligt - "romanen är redan död och poesin dog väl för sådär hundra år sen". Han ser istället att tv tar över helt, och hävdar att han knappt ser film längre. Antonioni lägger ut texten ordentligt, reser sig upp från sin stol och går omkring i rummet, spanar ut genom fönstret, och talar med emfas om ett paradigmskifte i teknik och uttryck. Uttrycken måste förnyas, säger han, men det behöver inte vara negativt, man får helt enkelt försöka följa med utvecklingen, även om det är svårt.



Chambre 666 är ett fascinerande tidsdokument som jag är oerhört tacksam över att inte ha sett tidigare, hur underligt det än låter. Det tillkommer nämligen en väldigt spännande dimension när man ser den först idag. När Antonioni, av alla människor, talar om framtida möjligheter att filma i HD hajar man till, och när Spielberg både profetiskt och ironiskt förutspår studiosystemets framtid som alltmer krass och utan vilja att stödja egensinniga regissörer och författare, är det inte svårt att med ett snett leende, och med historiens distans, sätta in Spielbergs egen skuld i det resonemanget. Spielberg är för övrigt den ende i sällskapet som nästan enbart pratar om de ekonomiska förutsättningarna för filmskapandet - talande, kan tyckas. Men lika talande kan man tycka det är att nästan ingen av de andra auteurerna diskuterar pengar och budget - Spielberg kan därmed på ett sätt ses som den ende av de medverkande som har en nykter syn på modern filmproduktion och -politik.



Filmen visades på tv då den gjordes, men föreställ er att den istället hade lagts i ett arkiv och plomberats, bara för att öppnas och visas en första gång nu, 25 år senare. Effekten av att se den idag, när vi åtminstone har ett halvt facit på frågeställningarna från 1982, är så mycket större. Så om du inte har sett Chambre 666, eller ens hört talas om den tidigare, är det nästan bara bra.


Andra bloggar om: film, tv, kultur, Wim Wenders, Chambre 666