3 x standup

Jen Kirkman - Self Help
Detta debutalbum lovar mycket. Jen Kirkman är komiker och skådis (kan just nu ses i Acceptable.tv på VH1), och hennes korta, anekdotfyllda set påminner bitvis mer om en monolog än en session med punchlines var tjugonde sekund - skämten finns där, och de är utmärkta, men de utannonseras inte som tydliga oneliners utan är oftast inbakade i långa berättelser om flygskräck, The Cure, kackerlackor och hemsökta hus. Kirkman har ett fantastiskt flyt i sitt berättande, ibland följer hon en mindre tanke långt bort från sitt huvudresonemang, bara för att återknyta till ursprungshistorien flera minuter senare med en självklar elegans.

Smakprov:



Jimmy Pardo - Pompous Clown
Jimmy Pardo brukar hävda att han framför ungefär 10% av sin "act", sitt skrivna material, när han gör ett genomsnittligt ståuppgig. Resten, menar han, är improviserad interaktion med publiken. Har man lyssnat på Pardos podcast Never Not Funny är man inte direkt förvånad över den inställningen - Pardo är en underhållande skitsnackare av rang som uttryckligen inte gillar sitt eget material - även om jag alltid trott hans uppskattning av sina gig var en överdrift. Det var inte förrän jag lyssnade på hans cd Pompous Clown som jag insåg hur på pricken det är. Han är oavbrutet rolig i en dryg timme, men han kommer knappt in på sitt material överhuvudtaget - när han inleder ett skämt för fjärde-femte gången utan att komma till skott skakar man uppgivet på huvudet. Istället hugger Pardo direkt tag i publiken från första stund han går upp på scen, plockar upp små kommentarer, pikar underliga skratt, hänger sig kvar vid vissa av sina blixtsnabba associationer - och publiken äter ur hans hand. Det är svårt att förklara hur det faktiskt funkar, allt talar egentligen för att det borde vara outhärdligt att lyssna på (bara nu när jag läser om det låter det hemskt). Pardo borde inte kunna komma undan med det han säger, men på något märkligt sätt gör han det. Han framstår heller inte som en bully eller en dryg besserwisser - snarare påminner han om en klassisk entertainer.

Smakprov:



Maria Bamford - How to WIN!
'The Bammer' är på sätt och vis Jimmy Pardos motsats. I intervjuer har hon berättat att hon först på senare tid blivit bättre på att interagera med publiken; tidigare undvek hon all kontakt med den, och var i princip oförmögen att hantera häcklare. Hon förlitar sig nästan uteslutande på sitt skrivna material, och håller sig till det benhårt, utan att sväva ut och improvisera. Men hon är mer aktiv i sin dialog med publiken nu, om än fortfarande ganska försiktig. En viktig ingrediens i Bamfords akt är hennes fantastiska förmåga att jobba med röster, i första hand sådana som är i bjärt kontrast till hennes naturliga, nervösa, nasala röst - självsäkra agenter, gamla barndomsvänner, australier. Det här är hennes andra skiva - på den första, The Burning Bridges Tour, och under Comedians of Comedy-turnén hon var med på 2005, framstod hon mer sårbar och neurotisk. Förändringen på scen har väl rimligtvis att göra med att hon är mer självsäker och framgångsrik som komiker nu. Det är det fina med standup - en komiker kan framföra sitt material, men gränsen mellan personen och komikern är i många fall så tunn att en förändring hos den förra nästan automatiskt kan läsas av hos den senare. Åtminstone är det så hos många av de komiker jag gillar.

Smakprov:


Samtliga album rekommenderas varmt. Self Help och Pompous Clown kan köpas via AST Records. How to WIN! köps enklast direkt från Maria Bamfords hemsida. Om man är snäll får man till och med ett fint foto med på köpet.



Andra bloggar om: humor, standup, Jen Kirkman, Jimmy Pardo, Maria Bamford