Min kompis Ola hävdar bestämt att han försökt se Ridley Scotts sci-fi-extravaganza Blade Runner ett flertal gånger, men aldrig lyckats, eftersom han ofelbart somnar halvvägs in. Ergo: det är en dålig film. Jag har inte samma kompromisslösa relation till Blade Runner som Ola, men förhållandet är klart komplicerat. Första gången jag såg filmen var jag i högstadieålder, formatet var VHS, tv:n liten. Jag tyckte den var sådär, vilket jag minns att jag tyckte var underligt - alla förutsättningar fanns ju för att jag skulle gilla den, och alla personer vars filmsmak jag då respekterade älskade den. Var man det minsta intresserad av film och sci-fi var det i princip ens plikt att avguda den. Men jag ryckte mest på axlarna.
Under åren som gått har jag sett hela eller delar av filmen igen vid olika tillfällen, ständigt fascinerats av dess beståndsdelar och den gränslösa tillgivenheten hos dess anhängare, men varje gång saknat en häftig, omkullvältande helhetsupplevelse. Teoretiskt är ju det mesta på plats. Jag gillar grundstoryn, framtidsvisionen, noir-estetiken, Rutger Hauers tal i slutet. Jag gillar alla inblandade skådisar, och har heller inget emot Ridley Scott. Filmmusiken har jag lyssnat på och uppskattat så mycket, att när jag på soundtracket hör Vangelis ljudmattor kombinerade med citat från filmen är det som att jag minns en annan film, en film med andra scener och karaktärer och miljöer, en film jag verkligen älskar - bara för att ryckas tillbaka till verkligheten och återigen bli besviken.
Utifrån detta kan jag konstatera att Ola och jag möjligen kommer att kunna sova ikapp nu när Ridley Scott, efter en filmrevisionistisk utflykt värdig George Lucas, presenterar den "slutgiltiga versionen" av Blade Runner på DVD, efter en kort sejour på diverse filmfestivaler. Och med "slutgiltig" menar han såklart "fem olika versioner på sju utgåvor över tre format". Istället för frosseri, förvirring, som Mattias påpekar i sitt klarsynta inlägg. På Guardians filmblogg skriver Mark Hooper idag syrligt och irriterat om Scotts revisionism, och liknar filmen vid Gaudís Sagrada Familia.
Jag tror det kan vara dags för mig att ge Blade Runner en slutgiltig andra (eller tredje, eller fjärde) chans.
Andra bloggar om: film, Blade Runner, DVD
8 kommentarer:
Jag tröstar mig med att det i alla fall inte är lika obegripligt att dyrka Blade Runner som det är att dyrka The Shawshank Redemption (visserligen OK film i sin ganre som fått oförtjänt stor och högljudd fanskara).
Ja Shawshank tycks verkligen slå an en speciell sträng hos folk. Om jag fick en tia för varje gång jag hörde någon nämna den filmen som sin favorit skulle jag inte behöva möga runt med tonåringar hela dagen.
Beträffande Bladerunner tillhörde jag de frälsta under min gymnasietid. Gillade dock aldrig slutet riktigt och tillsammans med en kompis och två WHS-spelare gjorde vi vår egen mycket omilda "directors cut" genom att klippa om det lite. Med tanke på försäljningsvärdet på dylika versioner kanske det är dags att leta fram filmen igen och nasa den på Ebay.
Naturligtvis har Henrik 100% rätt ang Sjåsjank. Men det är på sätt och vis en orättvis jämförelse, eftersom Blade Runner åtminstone kan respekteras för sin historiska betydelse, genre-estetik, etc - även om man inte dyrkar den - medan Sjåsjank bara är danbrowndålig.
dan browndåligt kan vara rätt bra. fångande dramaturgi och oemotståndligt barnsligt förenklade karaktärer. alla filmer där man slipper välja sida för att Gott och Ont visas pedagogiskt tydligt är rätt sköna pauser från verklighetens jobbiga mångfacetterade persongallerier.
Köpte Blade runner på DVD för en månad sedan.(Har inte haft den i min ägo tidigare.) Har sedan dess också försökt att se den inte mindre än 5 gånger men somnar. Jag tror att det är Vangelis fel...
Blade Runner och Alien filmerna är av mina favoritfilmer för att de är av en få skåra seriösa sci-fi filmer som jag tycker avbildar framtida rymdsamhällena i den smutsiga, mörka, rökfyllda tillvaro som jag själv tror vi hamnar till slut. Jag "dyrkar" inte Blade Runner men den ger mig något som inte någon annan sci-fi film ger, svårt att förklara. Men den är helt klart inte något man kan kolla på när som helst. Det krävs ungefär samma sinnestillstånd som jag har då jag drar fram mina David Lynch filmer.
Jag kollade på Blade Runner Final Cut i Los Angeles i förra veckan. Vilket innebär att jag har sett samtliga tre versioner på bio när de kom. Den här versionen är inte enormt annorlunda jämfört med Directors Cut. Det mesta känns som rent bildkvalitativa uppfräschningar. Vilket känns skönt med tanke på jämförelserna med George Lucas dito "uppfräschningar". För Krämers del kan jag säga att slutet är gott! Jag skulle dock vilja se det där alternativa slutet i den s k Krämers Cut. :) Jag ser också väldigt mycket fram emot Martins bildjämförelse var annan minut i de tre versionerna...
Man måste ju ändå påpeka att det är filmbolagets fel att det har kommit så många olika versioner av filmen. Hade de inte tagit en titt på en halvfärdig råklippning och sagt att vi måste göra om det så att folk fattar så hade inte den ursprungliga bioversionen med voice-over kommit. Och då hade inte den halvfärdiga versionen lagts på en hylla någonstans för att senare råka komma ut som Director's Cut (när den egentligen inte var färdigklippt) av en slump. Och då hade det inte funnits skäl att släppa ännu en version baserad på Ridleys förmodligen vaga minnen av hur han ville ha det. Oh well.
Jag tycker att Vangelis ljudmattor är filmens svagaste punkt. De var väldigt futuristiska och funktionella för scifi-stämningen 1983. Nu känns de extremt 1983 och arbetar mot filmens framtidsvision. Jag stör mig faktiskt riktigt ordentligt på dem.
När det gäller själva filmen blev jag också besviken när jag såg den i högstadieålderna. Och det berodde inte på VO och lyckligt slut. Filmen är introvert, trots slagsmål av replikantavrättningar. Den är minst lika grubblande som Stalker, och även om det inte finns så mycket kvar av PKDs grundhistoria är den mycket trogen hans moral och sätt att se världen på. För mig är det filmens storhet och det som gör att den förtjänar sin plats i filmhistorieböckerna.
Skicka en kommentar