Helgen gick som förmodat i filmens tecken.
Going to Pieces: The Rise and Fall of the Slasher Film hade goda förutsättningar att bli den definitiva dokumentära genomgången av vågen av slasher-filmer som tog fart i och med
Halloween 1978 och eskalerade under absurda former genom hela 80-talet, och senare fick en ironisk renässans efter
Scream i slutet av 90-talet. Många för genren viktiga regissörer och skådespelare ställde upp på intervjuer, filmklipp säkrades från i princip alla relevanta titlar, och som bas för berättandet utgick man från Adam Rockoffs välskrivna bok med samma namn. Men istället för det där slutgiltiga dokumentet blev det ännu en parad av skräckfilmsfans och -producenter med taggarna utåt, tuggande samma gamla visa om hur de är superalienerade från resten av populärkulturen, hur skräckfilm är "ett snäpp mer accepterat än porrfilm". Precis som vanligt alltså. Så tröttsamt. När ska skräckdiggarna förlikas med att deras favoritgenre är såväl box office-godis som föremål för snart lika många akademiska skrifter som western-filmen? Om något så tycks de drabbade av identitetskris. Dock underhållande med klipp från alla de obskyra slashers som slog mynt av trendsättande verk som
Friday the 13th. Efter
Going to Pieces var det befriande att se
Slither, en underhållande, effektiv zombie-scifi-slasher av James Gunn, som gjort sin hemläxa men lyckats undvika alltför många ironiska blinkningar till tidigare filmer, mycket tack vare ett rappt tempo och ett gäng skådespelare som hänger sig totalt åt filmen och inte spelar över, hur bisarr storyn än blir (och tro mig, det blir den). Larry Cohen hade varit stolt.
Jag gick på autopilot genom
The Pursuit of Happyness,
Venus och
Lady in the Water.
Venus är inte utan förtjänster, men lika ofta som jag imponeras av Peter O'Toole, lika ofta kommer den där isande känslan: det är en zombie de ställt framför kameran, O'Toole har
ingen aning om var han är eller varför. Men de har en fin jargong mellan sig, de tre grånade aktörerna runt sitt fikabord.
The Pursuit of Happyness är precis så programmatisk och urtrist att man verkligen bara behövde se de första tio minuterna, om man inte läst ett synopsis eller sett en trailer, för att förstå exakt vad som skulle hända, och när. Inget ovanligt i sig, såklart, men det är ovanligt när den utstakade vägen ger absolut ingenting tillbaka, varken i estetiska uttryck eller utmärkande skådespeleri.
Lady in the Water är åtminstone inte förutsägbar, så mycket ger jag M. Night Shyamalan. Däremot förstår jag inte varför Philadelphias stora son tillåts fortsätta göra dessa livlösa, långa fantasiepos som bara blir dummare och dummare ju längre de pågår - och vissa aspekter av just
Lady in the Water når en sådan narcissistisk och idiotisk nivå att man häpnar. Efter att nu sett filmen hamnar historierna om Shyamalans megalomani i ett nytt ljus, och jag blir plötsligt sugen att läsa
The Man Who Heard Voices, boken om filmens produktion och Shyamalans skilsmässa från Disney.
Betydligt roligare är
The Carpetbaggers, en sanslös, svulstig, spretande såpoperaprototyp från 1964 som vid premiären lanserades med den eggande taglinen "This Is Adult Entertainment!". En stor, men samtidigt förvirrad produktion av en typ det är lätt att associera till drömfabriken från tiden precis innan den stora krisen och Nya Hollywood - desperat sökande efter en ny, klar identitet, redan på god väg in i en nedåtgående spiral med fläskiga, påkostade epos utan styrfart.
The Carpetbaggers handlar om en skamlöst Howard Hughes-lik mogul som framgångsrikt ger sig in i såväl flygindustrin som Hollywood under 1920-40-talet, samtidigt som han beter sig som ett svin mot alla i sin omgivning. Å andra sidan finns det knappt en enda sympatisk figur i hans närhet - hela filmen befolkas av cyniska, själviska vampyrer som livnär sig på andra människors olycka, och whiskey. Jag har inte sett så mycket whiskey drickas sedan
Dallas. Filmen har självklart massor av problem - den är 150 min lång, har en bristfällig leading man i George Peppard - men samtidigt är det omöjligt att inte sugas in i det skräpiga och teatrala i berättelsen, som innehåller allt från tjugoåriga styvmödrar och bilkrascher till fejkäktenskap, utpressning och sexdrypande dialog. Scenografin är bitvis barockt överlastad av mattor, fåtöljer, bokhyllor, barer och statyetter. Kostym (såklart) av Edith Head. Alan Ladds sista film - hans rollfigur Nevada Smith blev dock ämne för en spinoff två år senare med Steve McQueen i huvudrollen.
Mer skräck, vintage edition:
I Saw What You Did, en i all väsentligt försumbar William Castle-rulle från 1965 om ett par busringande tonåringar som råkar reta upp fel person - en galen mördare! Ovanligt långsökt intrig för att vara Castle, och filmen har även en del problem på andra håll, till exempel är tonåringarna i centrum så irriterande att man önskar livet ur dem, och i ett svagt ögonblick tycks Castle också bestämt sig för att krydda soundtracket med extremt opassande instrumental surfpop. Till behållningarna hör en lika omotiverad men hysterisk cameo av Joan Crawford (som bara är med i ett par scener men får 'top billing'), och John Ireland som den besinningslöse mördaren. Levererades till vissa biografer med säkerhetsbälten för biofåtöljerna - så man inte skulle bli "shocked out of your seat". Klassisk Castle-promotion.
Jag såg lite annat också:
De andras liv (äntligen, jättebra etc),
Destricted (gav mig egentligen ingenting; Marco Brambillas bidrag var dock kul),
Winston (Soderberghs charmiga kortfilm från 1987 som lade grunden för
sex, lies and videotape),
Deja Vu (har alltid varit svag för Tony Scotts teknikfetischism och vouerism - här når den nya nivåer; inledningssekvensen är dessutom gjord med en sådan glad sadism att man inte kan låta bli att charmas), och så har jag börjat kolla på
The Blue Planet - osannolikt bra. Troligtvis förstärks upplevelsen omätbart mycket med projektor, men jag har hursomhelst inte varit så fascinerad av ett naturprogram sedan jag var liten. Då som nu - David Attenborough.
Andra bloggar om: kultur, film, tv, Going to Pieces, Slither, The Pursuit of Happyness, Venus, Lady in the Water, The Carpetbaggers, I Saw What You Did
