torsdag 31 augusti 2006

Filmdagarna: en vecka senare

Några nedslag.

The Good

Det var märkligt och mäktigt att äntligen se Farväl Falkenberg på stor duk, och med publik - en intensiv, bitvis andäktig visning som avslutades med kraftiga applåder. Jag har svårt att förhålla mig till filmen nu, men jag är nöjd med den slutgiltiga versionen - den tredje eller fjärde jag sett. Folk runt omkring mig var tagna - vissa enligt utsago "helt förstörda". En del kallhamrade branschmänniskor gillade dock inte vad de såg, och det återstår att se vad filmen kan åstadkomma publikmässigt. Medieuppbådet var stort, som ni säkert märkt om ni läst valfri kvälls- eller morgontidning den senaste veckan - men än så länge har det inte inkommit en enda riktig recension, så de svallande artiklarna kan vara förrädiska. Ska bli intressant att se hur den faktiskt tas emot när den får premiär. (Och det här blir det sista på överskådlig tid jag skriver om filmen. I nya numret av Plaza Magazine, som kommer vilken dag som helst nu, finns dock en intervju med Jesper Ganslandt som jag gjorde i våras, innan det blev bananas med alla festivaler och så.)

***

Bäst under dagarna var annars Little Miss Sunshine, som greppade tag i publiken från minut ett och inte släppte taget förrän eftertexterna började rulla. En utomordentlig crowd pleaser som ypperligt balanserar på rätt sida av sentimentalitet, sensmoral, galenskap och humor. Fick överraskande applåder av den luttrade publiken, något som annars är reserverat svenska filmer och/eller filmer där filmskaparna närvarar. Och inte bara applåder: under filmens gång jublades det, folk klappade till och med i takt (där tillfälle gavs). Vad som lyfter denna roadmovie över den något krystade premissen (dysfunktionell familj stuvar in sig i folkabuss och åker på skönhetstävlingen Little Miss Sunshine, där den åttaåriga dottern ska deltaga) är i första hand två saker: Michael Arndts manus har en befriande attityd gentemot det traditionella kravet att knyta ihop alla trådar och inte låta något lämnas därhän, vilket skänker hela filmen en avslappnad, och i dråpligheterna faktiskt en realistisk skildring av händelseförloppen. Filmen säljer aldrig ut, den sviker aldrig sina karaktärer och den sviker aldrig åskådarna. För det andra har filmen en utomordentlig skådespelarensemble. Steve Carrell visar att han klarar av även dramatiska roller, Toni Collette sjunker som vanligt in i sin roll med häpnadsväckande lätthet, Alan Arkin är lysande som den anarkistiske farfadern, och få kan som Greg Kinnear gestalta den krakelerande amerikanska drömmen med samma entusiasm, empati och tragik. Barnskådisarna är också utmärkta, det är svårt att inte charmas av Abigail Breslin som den glasögonprydde dottern.

***

Den stora årliga festen var riktigt rolig när man väl kommit över sitt initiella motstånd mot hela tillställningen och fått en och annan romdrink i sig. VIP-loungen var ganska död, men sval. Uppstoppade vildsvin, fejkbrasa och annat herrklubbsaktigt. Maten var OK. Till slut tog vi beslutet att strunta i stoltheten och bara köra på, mot bättre vetande och smak - det blev såväl svajig karaoke som huvudlös svängom på dansgolvet, till en plattvändare som rimligen borde hetat DJ Schizofren. Alla svärmade kring Mastodont-Mads. En förfriskad Roffe Lassgård undervisade oss, något osammanhängande, i svensk geografihistoria. Tack och lov avstyrde vi efterfest hemma hos mig i sista stund, och somnade vid femsnåret, med La vache qui rit-fyllda croissanter spridda över lägenheten.

The Bad

Tillställningarna inleddes med en visning av The Devil Wears Prada, och tack och lov bjöds det både på champagne och sushi under minglet innan filmen körde igång. Den är nämligen inget vidare, och rekommenderas bara till Meryl Streep-komplettister och masochistiskt lagda fashionistas som fantiserar om den iskalla, elaka, totalt maktfullkomliga asshole-despoten som idealchef. Tough love and all that bullshit. Det största problemet är dock Anne Hathaway, som spelar huvudrollen - hon är ingen dum skådis, men är totalt felcastad som den "fula", "feta", stillösa aspirerande assistenten; inte ens med Hollywoodmått mätt är det trovärdigt - Hathaway är en goddamn klassisk amerikansk skönhet, med stort brett leende och rådjursögon. Det funkar helt enkelt inte. Streep, för all del, gör det bästa av sin ganska tacksamma ragataroll. Stanley Tucci bidrar också med visst stöd.

***

Dagarnas stora besvikelse var Marie Antoinette. Inte så mycket på grund av stora förväntningar på själva filmen - reaktionerna i Cannes var all over the map, alltifrån sågningar till hyllningar - men utifrån Sofia Coppolas två tidigare filmer, som jag håller väldigt högt, hade jag väntat mig mer. Den är onekligen bitvis vansinnigt stilig med alla sina kostymer, peruker och miljöer, men när nyhetens behag lagt sig - sådär 30-40 minuter in - och man inte längre reagerar på överdådet (eller Coppolas anakronistiska användande av rockmusik på ljudspåret), och man desperat börjar leta efter substansen, intrigerna, känslorna, karaktärerna - finns det väldigt lite kvar.

***

(Förresten: oväntat inofficiellt tema för dagarna, om man utgår från sensmoralen hos flera av de visade filmerna: det är synd om de rika.)

The Ugly

Direkt efter visningen av FF skämtade vi om att vi kanske borde se den engelska romantiska komedin Cashback för att få lite motvikt till alla män - den något uppseendeväckande affischen till Cashback ser nämligen ut såhär:



Sagt och gjort (som disclaimer till min bänkgranne Julia kunde jag även besserwisseraktigt hänvisa till kortfilmen som filmen bygger på, och som jag tidigare sett och gillat). Det finns gott om män i Cashback också, men visst, tits-and-ass-kvoten för dagen uppfylldes med råge. Kontrasten till FF:s skildring av män kunde dock inte vara tydligare - och inte på ett smickrande vis för Sean Ellis, som regisserat Cashback. Filmen är inte utan poänger - kanske? - men maken till kvasipoetisk mystifiering av KVINNAN, stöpt i en förbluffande pubertal, masturbationsvänlig form, illa maskerad som konstnärlig hyllning, var länge sedan jag sett. Emilia Fox, som spelar kärleksintresset, är dock charmig - och ser precis ut som en ung Grynet Molvig.

(Tyvärr utgick den förmodade nakenchockrullen Shortbus - John Cameron Mitchells nya, årets obligatoriska Cannes-skandal, ur programmet någon vecka innan filmdagarna, men den kommer på bio senare i höst. Can't wait.)

***

Samlade omdömen (satta efter CDDB-skalan, dvs CON-con-mixed-pro-PRO):

Little Miss Sunshine - pro+
Farväl Falkenberg - pro+
An Inconvenient Truth - pro
Scoop - pro-
Thank You for Smoking - mixed+
Dark Horse/Voksne mennesker - mixed+
Them/Ils - mixed
Paris, je t'aime - mixed
Marie Antoinette - con+
Den enskilde medborgaren - con
Hard Candy - con
The Devil Wears Prada - con
Cashback - con


Andra bloggar om: , , , , , , ,

2 kommentarer:

Pucken sa...

Men poängen består ju i att Anne Hathaway för varje friskt öga inte är ”fet” och inte ful - men betraktas så av människor med modevärldens förvridna ideal.
Något sådant trodde man ju inte att du skulle kunna missa.

Martin Degrell sa...

Nej, det har jag inte missat, det är som sagt poängen. Men jag tycker ändå inte det är trovärdigt - Hathaway ser för bra ut. Det är bara ännu en variant på "tråkig bibliotekarie tar av sig glasögonen, släpper ner håret, och blir en va-va-voom-brud"-scenariot.