Colbert vs Wikipedia II

För två veckor sedan skrev jag om Stephen Colberts fejd med Wikipedia. Som ett brev på posten kommer nu Wikiality, ett wiki-modellerat uppslagsverk baserat på Colberts världssyn och åsikter.

Wikiality isn't about what "factinistas" might sneeringly call "statistical trends" or the "objective truth" or "for the last time, President Bush doesn't have 102% approval rating." There's a level of truth and meaning beyond (and, really, having little or nothing to do with) what's "demonstrably true," and that's what we're dedicated to keeping track of.

Wikipedia-parodier är kul - minns briljanta TeeVeePedia från tidigare i år.


Andra bloggar om: TV, humor, Wikipedia, Wikiality, Stephen Colbert

Filmkrönikans nya stil

Fler detaljer om Filmkrönikans nya format börjar sippra ut. Som tidigare meddelats kommer Helena von Zweigbergk att axla programledarrollen. Klara bisittare/recensenter är nu även Göran Everdahl och Andrea Reuter. Valet av Everdahl är en no-brainer: han är påläst, vältalig, erfaren - och gör sig dessutom bra i TV. Man kan alltid diskutera saker som rundgång, brist på nytänkande osv - men av alla gamla rävar SVT kunde välja bland är Everdahl kanske den bästa (oavsett vad man tycker om hans filmpreferenser).

Reuter är en ny bekantskap för mig. Hon jobbade senast med filmprogrammet på TV400, en kanal jag inte sett en minut av. Från pressmaterialet kan utläsas att hon har "bred filmsmak" och att hon tycker att all film är värd att diskutera, oavsett genre och kvalitet. En hälsosam inställning som saknas på många håll i svensk filmbevakning. Även klokt att inte positionera sig med alltför snäva referensramar innan folk hunnit få en uppfattning om tyckaren Reuter (typ: "jag gillar bara skräck, hatar romcoms"). Men sen kommer det här:

- Jag vill förutsättningslöst bedöma all sorts film utan att bry mig om vad kultureliten anser att man ska tycka.

Alltså: jag förstår henne, jag håller egentligen med - men var det verkligen nödvändigt att formulera sig så? I Filmkrönikan-kontexten blir uttalandet ett uttryck för just den ängslan vi förknippat tidigare inkarnationer av programmet med - tvekan inför var på skalan (skalan! jesus christ) "Plus för filmtittare" vs "Röda rummet för filmtittare" man ska placera sig, rädslan att framstå som alltför intellektuell, kuuultuuurell. Det låter som en disclaimer för att inte skrämma bort tittare, och jag gillar det inte, jag tycker det är onödigt. Och ärligt talat, är inte kulturelitskortet ganska tradigt att spela ut?

Men bortsett från detta säkert lätt övertolkade uttalande tycker jag den nya trojkan ser intressant ut. Kan vi månne få lite vettig filmbevakning på SVT i höst? Tillykke!

Läs mer om Filmkrönikan hos Tennisspionen här, och tidigare hos mig, här.

Andra bloggar om: kultur, film, TV, Filmkrönikan

Ifall ni missade

I kommentarerna till det ordfattiga Miami Vice-inlägget nedan sägs det en hel del - betydligt mer än jag räknat med.

...

"If you switch on television it's just ridiculous and destructive. It kills us. And talk shows will kill us. They kill our language. So we have to declare holy war against what we see every single day on television. Commercials. I think there should be real war against commercials, real war against talk shows, and all these things."

-- Werner Herzog, 1980

Clell Tickle: Indie Marketing Guru

Det begåvade humorgänget The Human Giant har gjort en ny video:



Andra bloggar om: humor, video, musik

Bäst i år (II)

Andra bloggar om: film, Brick

Bäst i år (I)

Andra bloggar om: film, Miami Vice

Studio 60 - det ser bra ut

Första avsnittet av Aaron Sorkins nya serie Studio 60 on The Sunset Strip, ett bakom kulisserna-drama om en fiktiv, SNL-liknande humorshow, lovar gott. Samtidigt bjuder det inte på så många överraskningar - i positiv bemärkelse, eftersom förväntningarna från min sida var ganska höga. Jag förväntade mig ett välskrivet, väloljat, rappt drama - och fick det. Innan jag sett några avsnit till avstår jag från att göra vidare analyser, men noterar:

• Hur många - förutom vi som älskar TV om TV, och andra meta-varianter - kommer att gilla det här? Kommer Studio 60 att locka en tillräckligt stor publik?

• Bradley Whitford spelar fortfarande Josh från West Wing, men förhoppningsvis utvecklas karaktären under seriens gång.

• Seriens öppning var precis som förhandsmaterialet antytt som taget ur Network (1976) - humorshowens producent bryter ett inslag i direktsändning och börjar säga en massa syrliga sanningar om programmet och dess TV-station - men innan man hunnit bitcha om en ripoff slänger Sorkins snabbt in en rad repliker om just Network och dess författare Paddy Chayefsky. Snyggt räddat.

• Det producenten (spelad av Judd Hirsch) säger om showen - och i förlängningen dagens TV-landskap - är ganska bra. Kanske något förutsägbart, men kommentarerna kring just Studio 60 (direkt applicerbara på SNL) sitter där de ska.

• När de "dåliga" sketcherna visas på showen tänker jag direkt på Cutting Edge Live, SNL-parodin i Bob Roberts.

Andra bloggar om: kultur, TV, Studio 60 on the Sunset Strip, Aaron Sorkin, SNL

Farväl Falkenberg till Toronto

Det är bråda dagar för Farväl Falkenberg och dess regissör Jesper Ganslandt. Först är det smygvärldspremiär på Lilla filmfestivalen i Båstad nu i helgen, sedan den första riktiga press/branschvisningen på Malmö filmdagar, sedan bär det av till Venedig - och nu står det klart att filmen även ska visas på TIFF, Nordamerikas viktigaste festival, som börjar 7 september.

Svensk premiär blir det 22 september.

Andra bloggar om: kultur, film, Farväl Falkenberg, Toronto

Burstyn i Emmy-fadäs

Om ett par veckor delas årets Emmy-statyetter ut i USA. Conan O'Brien är värd. En av de nominerade skådisarna är veteranen Ellen Burstyn, som har chans att knipa pris i kategorin "Outstanding Supporting Actress in a Miniseries or a Movie", för sin roll i TV-filmen Mrs. Harris. Gott så - tills man upptäcker att längden på hela hennes framträdande i Mrs. Harris är enastående... 14 sekunder.

Ray Richmond på The Hollywood Reporter har suttit med stoppuret i högsta hugg:

I am not making this up. In fact, I timed it four times just to be precise. Here is the sum total of Burstyn's performance, an on-screen Chyron identifying her character as "Former Tarnower Steady" (Tarnower being Dr. Herman Tarnower, the murdered protagonist of the piece):

Former Steady (sitting, smoking a cigarette, in flashback, sporting a European accent, music playing in background): "I had my own money, so he was more relaxed with me, though I don't know it can be said that Herman was relaxed with any woman."

Former Steady (some 15 seconds later): "His favorite piece of music was the film score from 'Cleopatra.'"

And there you have it. The full quantity of Burstyn's work in the film that didn't wind up on the cutting-room floor. So minuscule is it that HBO didn't even bother to list Burstyn on its consideration page in the network Emmy screener kit sent out to voters. If she were to win, her acceptance speech would exceed the length of her performance threefold.

Läs mer om debaclet här.
Se listan över samtliga nominerade här.

Andra bloggar om: kultur, TV, Emmy

Krig och film

I dagens Sydsvenskan skriver jag lite om Paul Virilios essä Krig och film. Artikeln finns online här.

Colbert vs Wikipedia

I måndagens avsnitt av The Colbert Report kritiserade Stephen Colbert online-uppslagsverket Wikipedia och dess godtyckliga hantering av fakta. I inslaget The Word uppmanade han sina tittare att gå in och redigera ordet "elefant", till exempel så det står att antalet afrikanska elefanter tredubblat det senaste halvåret. Om tillräckligt många användare säger att det är så, blir det också en sanning - så är Wikipedia upplagt. Följande hände:

"Various Wikipedia articles referring to elephants, African elephants, African Bush elephants, African Forest elephants and the like were immediately moved to semi-protected status by the site's administrators. Pages with the semi-protected designation can only be edited by registered and trusted users. Colbert's Wikipedia user account was also blocked from making edits."

[...]

"The whole series of events is a brilliant practical joke that exposes the fragility of online communities and the much-challenged trustworthiness of crowdsourcing."

Läs mer här. Se klippet från The Colbert Report här.


Andra bloggar om: TV, humor, Wikipedia, Colbert

Fem favoriter: 1972

Across 110th Street (Barry Shear)



Du har hört låten, men har du sett filmen? Det är en riktigt underhållande buddy movie om två omaka poliser i NYC (den unge, ambitiöse Yaphet Kotto och den äldre, korrupte Anthony Quinn) som försöker lösa ett fall där maffian rånats på en stor summa pengar och flera mafiosi dödats. Poliskåren jäser av rasism och korruption, och kaos hotar den undre världen om inte Kotto och Quinn lyckas samarbeta och kväva den pyrande elden. Quinn är utmärkt som snuten som slits mellan olika lojaliteter, och Kotto är som en prototyp till Andre Braughers Frank Pembleton i Homicide. Slumpas inte helt orättvist samman med andra blaxploitationrullar från samma tid, men är likt Detroit 9000 från året efter i huvudsak en traditionell polisfilm snarare än en studie i svart populärkultur. Det dröjde ytterligare ett par år innan genren verkligen exploaterades, och löjeväckande (men underhållande) titlar som Dolemite och Black Fist lanserades.

Behind the Green Door (Art Mitchell, Jim Mitchell)



Om du bara ska se ett exempel på den "arthouse porn" som under en tid på sjuttiotalet faktiskt visades på vanliga biografer i USA kan du skippa Deep Throat (från samma år; inte dum men dokumentären är bättre) och istället se Behind the Green Door, en bortglömd "klassiker" som snabbt blev något av ett fenomen då den släpptes - den första hårdporrfilmen som fick bred biodistribution i USA. Filmen är fylld av hallucinatoriska effekter och drömska scenerier, och huvudrollen spelas av den då relativt kända modellen Marilyn Chambers, som bröderna Mitchell osannolikt nog lyckades värva, och vars lukrativa reklamkontrakt prompt sades upp. Enligt uppgift spelades filmen in på en dag, vilket kan ha bidragit till den bisarra DYI-estetiken. Såväl Chambers som bröderna Mitchell fortsatte jobba i branschen, men för Art Mitchell slutade det illa. 1991 sköts han till döds - av brorsan Jim.

Bone (Larry Cohen)



Den andra rekommenderade filmen från 1972 med Yaphet Kotto i huvudrollen! Bone var manusveteranen Larry Cohens regidebut; den sorteras ibland lite slarvigt in i blaxploitation-genren men har i själva verket den vita amerikanska borgerligheten, och dess skräck inför Det Okända (här manifesterat i en hotfull svart man), som fokus. Kotto spelar en förrymd fånge som tar sig in i en luxuös villa i Beverly Hills och börjar terrorisera den neurotiska hemmafrun (spelad av Joyce Van Patten). Ett absurt maktspel tar vid, och Cohen vänder upp och ner på begreppen och framställer den fina borgarmiljön som allt annat än lugn och trygg, och Kotto - hela tiden i kontroll - som en smart, beräknande sanningsägare, ett ständigt hot, och i slutändan en representant för alternativa tankar och värderingar. Det är långt ifrån övernaturligheterna i Cohens senare alster som It's Alive, Q och God Told Me To, men nog så skruvat, och med regissörens patenterade minimala anslag och etablering - cut to the chase är hans signum - redan väl utvecklat. (Läs Pat McGilligans uttömmande intervju med Larry Cohen för Film International här.)

The Candidate (Michael Ritchie)



Denna utmärkta politiska satir följer advokaten Bill McKay (Robert Redford) och dennes kandidatur till USA:s senat. McKay är ung, liberal, en framtidsman - men anses av de flesta bedömare inte ha en chans i valet, och får därför fritt spelrum att lansera sina frispråkiga idéer. Men när vinden vänder och en vinst plötsligt ser ut att vara inom räckhåll förändras allt. Ritchie använder sig delvis av en dokumentär stil tydligt inspirerad av Robert Drews Kennedydokumentärer Primary (1960) och Crisis (1963). Redford är lysande som den karismatiske, idealistiske McKay, vars oskuld långsamt och obarmhärtigt mals ner av det politiska maskineriet. När förvandlingen ytterst, ytterst subtilt smygs in för oss tittare blir chocken och upprördheten genuin. Filmaffischen (se ovan) är en av mina all time favoriter. Klar inspiration för Tim Robbins när han gjorde Bob Roberts tjugo år senare. 1972 var för övrigt ett bra år för Michael Ritchie - förutom The Candidate gjorde han även den skruvade Prime Cut, om gangsteruppgörelser och köttindustrier i Kansas (läs mer om den här).

Ciao! Manhattan (John Palmer, David Weisman)



Gränsen mellan fakta och fiktion suddas ut i denna film, ett märkligt hopkok av två (eller möjligtvis flera) projekt med modellen och personligheten Edie Sedgwick i centrum - en del utspelas under hennes illustra tid som superstar på Warhols The Factory i New York, den andra i Kalifornien ett par år senare, när karriären kraschlandat. Edie bär upp den semisjälvbiografiska rollen som tragisk föredetting med en viss stolthet och grace, och hennes oändliga och poänglösa anekdoter om sitt liv, kombinerat med filmens lätt drömska visuella uttryck och intressant proto-electronica-musik på ljudspåret, skapar en fullständigt absorberande atmosfär. Superstar Edie som håller hov i en tom pool, drogpåverkad, topless med silikontuttar pekande åt alla håll, ältandes gamla minnen och aldrig realiserade drömmar, i en sörja av patetik och komik - ibland är det det enda jag begär av en film. Edie dog av en överdos ett par veckor efter inspelningen. (Senare i år kommer filmen Factory Girl, en biopic med Sienna Miller som Edie.)

Andra bloggar om: kultur, film, 1972, Across 110th Street, Behind the Green Door, Bone, The Candidate, Ciao Manhattan, Edie Sedgwick

Tack!

Igår fyllde jag 30, och firade som sig bör med ett livat partaj. Ett stort tack till alla som kom på festen! Tack för alla presenter, tack för sällskapet och alla gratis-öl. Tack Aaron för den fina mixen. Tack alla som hängde med på efterfesten och åt korv. Tack tack tack.

Tack också till På Besök, som såg till att allt blev så lyckat.

Jag fick massor av fina presenter, bland annat en ny kamera. Huzzah!

Två intervjutips

Lyssna är skönare än att läsa:

Veckans TSOYA är kanon. Jesse intervjuar ståupparen Dave Attell och komikern Michael Showalter. Showalter - en personlig favorit - är ett av genierna bakom The State, Stella och Wet Hot American Summer. Nu ska han ut på turné, för första gången som soloartist. Mot slutet av intervjun kommer Jesse in på något som förklarar en hel del av Showalters (och i förlängningen Stellas) komik - intresset för semiotik. Direktlänk (mp3) här.

***

I veckans The Treatment intervjuar Elvis Mitchell författaren Marshall Fine, som skrivit en ny bok om John Cassavetes, Accidental Genius. Intressant och underhållande för både fans och noviser.

I samtalet säger Mitchell att det måste ha varit en tuff uppgift att försöka skriva något nytt om Cassavetes, med tanke på allt som redan skrivits, i första hand av Cassavetes-fanatikern framför andra, Ray Carney. Fine ger Carney props, men säger ändå att Carney är akademiker, han själv är journalist - ett snyggt sätt att komma ur en något känslig fråga. Carney är nämligen inte helt okontroversiell, och har under åren haft otaliga konflikter med såväl andra författare och journalister som med själva Cassavetes-familjen angående vad han skrivit och vem som haft "rätt" i sina analyser. En genomgång av många av konflikterna slutar med sympati för Carney, men hans ego och delvis självtillskrivna status som ohotad auktoritet på ämnet Cassavetes (och amerikansk indie i allmänhet) kan vara nog så dryg.

Carney bjöds till exempel inte in till produktionen av Criterions DVD-box för ett par år sedan - något de flesta är överens om var ett rent hån - troligtvis på grund av en lång och utdragen konflikt med Cassavetes änka Gena Rowlands, som desperat vill upprätthålla en fläckfri bild av sin man, en Hollywoodsockrad legend som helt enkelt inte är sann - något som Carney, och många med honom, tycker går stick i stäv med allt Cassavetes stod för. Den tandlösa dokumentären som följer med boxen, A Constant Forge, döptes sarkastiskt om av Carney till A Constant Forgery. Och de bittra utspelen har fortsatt. Vill man ta del av Ray Carneys omöjligt många essäer och analyser (verkligen, fanatiskt är det enda ordet) om Cassavetes kan man ta en titt här.

Andra bloggar om: kultur, podcasting, radio, humor, The Sound of Young America, Dave Attell, Michael Showalter, film, Elvis Mitchell, John Cassavetes, Ray Carney

Apropå The Long Tail

The Long Tail, Wired-redaktören Chris Andersons bok som bland annat handlar om hur blockbusters i filmvärlden och hittar i musikvärlden kan vara på väg in i en återvändsgränd, är populär just nu. Hrr Lokko och Gelin skriver om den, här respektive här. Själv skrev jag om den i Plazas juninummer (finns fortfarande i butik!), utifrån en sommarblockbuster-kontext (i maj, då jag skrev artikeln, hade inte boken kommit ut, och jag hänvisade mest till Andersons tidigare publicerade teorier på hans blogg och i Wired; boken kom ut för ett par veckor sedan och jag har ännu inte hunnit läsa den).

För mig är drömfabrikens upplevt nedåtgående spiral oändligt fascinerande, och då menar jag inte bara ur ett strikt ekonomiskt perspektiv, alltså hur man verkligen kan föreställa sig producenter och studiobossar ängsligt titta på då deras övergödda, muterade freak till storfilm ger sig ut på slak lina - med allt större insatser, allt större risker. Även komponentmässigt är numera storfilmerna kolossala monster, bestående av så många beståndsdelar och sammansatta av så många galna professorer att det ofta känns som ett under att de alls orka stå upp. Vad gäller det estetiska väntar jag ständigt på paradigmskiftet som antingen får storfilmerna att slutligen implodera och dö efter att ha reducerats till en enda minsta gemensam nämnare, eller gå i en helt annan riktning och hitta nya uttryck. Jag sätter inte så stor tilltro till det senare.

Och den har pågått så länge, den här rörelsen mot en brytpunkt. För ungefär tre år sedan, hösten 2003, såg jag en film som just då kändes som rena rama bokslutet för high concept-filmerna, såväl estetiskt som ideologiskt och ekonomiskt. Varken då eller senare kunde jag avgöra om det var ett medvetet drag från filmskaparna eller ej. Filmen var Charlie's Angels: Full Throttle. Jag har inte sett filmen sedan dess, och det skulle inte förvåna mig ifall den trumfats i avseendet pur blockbuster-destillat - alltså en film efter vilken man häpnande undrar hur och var i hela friden man möjligen kan gå vidare till något annat utan att orsaka total dekonstruktion - men det är som bekant svårt att befinna sig mitt i ett paradigmskifte och konstatera: "Ett paradigmskifte!"

Jag skrev dock en ganska lång essä om min upplevelse av CA:FT, som, om ni tillåter, känns minst lika relevant idag. Essäns ursprung var akademiskt, men jag har redigerat bort de mest ovidkommande bitarna, for your reading pleasure.

Utdrag:

Vad som är anslående i CA:FT är hur berättandet komprimeras och avskalas alla upplevda "onödiga element". I en traditionell high concept-film är intrigen tämligen viktig, i motsats till vad man kanske tror – det är intrigen som utlöser de actionsekvenser och scener som utgör kärnan av filmen, och oavsett dess eventuella brister och logiska luckor finns det oftast en struktur som följs. Detta inkluderar etablering av karaktärer, upptrappning, fördjupning, klimax, avrundning, etc. Men som tidigare nämnts har CA:FT ett något annorlunda upplägg, åtminstone utifrån det estetiska tilltalet. Nästan varje sekvens i filmen uppenbarar sig utan etablering eller motivering, som en entitet i sig själv. Detta osammanhängande intryck förstärks av det faktum att änglarna hela tiden har en helt ny utstyrsel – kostymering, frisyr och styling – inför varje nytt avsnitt. Meningen tycks vara att en sekvens ska kunna existera som ett eget moment utan koppling till tidigare eller kommande sekvenser, som en del av en episodfilm, eller ett mini-avsnitt ur en TV-serie. Det skänker också ett hysteriskt, otåligt tempo till filmen, som kan bli förstummande även för en van actionpublik.

Den amerikanska kritikern Jeremy Heilman är inne på samma spår. Han menar att istället för att som traditionellt är lösa situationer med ett antal scener som hänger ihop, löser CA:FT detta med ett antal bilder: ”There's a tendency to resolve any suspense in a matter of quick shots instead of a matter of scenes. The Angels have zero reaction time to any situation that arises and seem totally adept in navigating whichever pop-culture fantasia that the movie is taking place in at a given moment.”

Läs resten här: Den sista blockbustern (PDF, 9 sidor)

Andra bloggar om: kultur, film, blockbuster, storfilm, The Long Tail, Chris Anderson, kritik

The Amazing Screw-On Head

Det här borde intressera en och annan. The Amazing Screw-On Head är en ny animerad serie på SciFi, baserad på en serietidning av Mike Mignola, skaparen av Hellboy. Genren kan närmast beskrivas som ockult spionkomedi - lite Indiana Jones, lite James Bond, lite Grim Fandango, lite Call of Cthulhu. "Hilarious send-up of Lovecraftian horror and steampunk adventure", som SciFi träffande beskriver det hela.

I centrum för de vilda äventyren står president Lincolns mest betrodda agent, som endast är känd som The Amazing Screw-On Head - vilket också beskriver precis vad han är. Tillsammans med sina förtrogna kompanjoner kämpar han mot orättvisor världen över, oftast manifesterade i superskurken och nemesisen Emperor Zombie.

Rösterna görs av Paul Giamatti, David Hyde Pierce, Patton Oswalt och Molly Shannon. Serie och serie förresten; det är i nuläget osäkert huruvida det blir fler avsnitt, men hela piloten finns att beskåda på SciFi:s hemsida. Och det är väldigt roligt. Hoppas det blir en fortsättning.

Andra bloggar om: animation, SciFi, TV, humor

SA vs ZZ

Visst, VM-finalen är redan såå tio dagar sedan, men jag kan ändå inte låta bli att tipsa om humoristerna på Something Awful och deras hyllning till Zidane och hans "Glasgow handshake", som publicerades idag. Ett stort galleri av animerade giffar erbjuder en uppsjö varianter av händelsen.



Zidane's Headbutt Photoshop Thread

Andra bloggar om: fotboll, VM, Frankrike, humor, Zidane

Pappas bokhylla

Andra bloggar om: litteratur

I väntans tider

Förhoppningsvis kommer Film International #21 från tryckeriet den här veckan. Det är ett otroligt spännande nummer, ett sånt man vill visa upp för folk när de ber en förklara FI:s idé - kolla här, this says it all. Precis en sådan bredd vi skulle vilja ha i varje nummer. Nick Heffernan berättar historien om Dennis Hoppers vansinnesprojekt The Last Movie, Daniel Garrett gör jämförelser mellan förlaga och adaption i fallet Brokeback Mountain, Jasper Sharp inleder en tudelad grundlig redogörelse för den japanska animens bortglömda rötter, Robin Wood gör ännu en närläsning - den här gången av Patrice Chéreaus Son frère, och Xavier Mendik presenterar en receptionsstudie, med tillhörande intervjuer och analyser, av skräckfenomenet Ginger Snaps. Lägg därtill tonvis med recensioner, samt festivalrapporter från så vitt skilda ställen som Miami, Yurabi, London, Philadelphia - och Nepal!

Som vanligt uppmanar jag alla som är intresserade av film att prenumerera, eller åtminstone plocka upp ett exemplar av tidningen om man har möjlighet. Jag har fortfarande ingen komplett lista över försäljningsställen i Sverige, men jag jobbar på det.

Andra bloggar om: kultur, film

Fem favoriter: 1971

Little Murders (Alan Arkin)



Alan Arkin har regisserat denna lika delar drastiska, obehagliga och mörkt humoristiska filmadaption av Jules Feiffers pjäs med samma namn (Feiffer skrev själv manuset). I en vriden version av New York anno 1971 råder en begynnande apokalyptisk stämning - samhället är kallt och cyniskt, relationer mellan människor är ansträngda, anonyma krypskyttar skjuter ihjäl slumpmässiga offer från hustaken, och människorna stänger in sig i enorma bostadskomplex och känner sin egen rädsla växa fram. När Patsy (Marcia Rodd) bjuder hem Alfred (Elliot Gould) till sina föräldrar på middag utspelas ett absurt drama värdigt Ionescu. Arkin själv dyker upp som labil polis en bit in i kalabaliken.

Carnal Knowledge (Mike Nichols)



Den här filmen kom till under Mike Nichols mest kreativa period i karriären: hans första år i branschen. Mellan 1966 och 1971 gjorde han även Who's Afraid of Virginia Woolf?, The Graduate och Catch-22, och 1975 den underskattade The Fortune - men därefter har följt en mestadels medioker karriär, som visserligen innehållit respektabla verk som Primary Colors och Angels in America, men också mindre lyckade utflykter som Wolf och Working Girl. Men bäst var han alltså under sina första år. Carnal Knowledge är en av hans minst uppmärksammade filmer från den här perioden, och det är synd, för det är en lysande, cynisk dissekering av män och kvinnors oförmåga att kommunicera med varandra (som av en händelse är även detta manus skrivet av Jules Feiffer, nämnd ovan). Filmen följer vännerna Jonathan och Sandy (Jack Nicholson och Art Garfunkel), från deras fumlande försök att upprätthålla relationer under collegeåren, till vuxenlivets krav och förväntningar, besvikelser och korta stunder av lycka.

Daughters of Darkness (Harry Kümel)



Om du bara ska se en suggestiv, erotiskt laddad eurotrash-vampyrfilm modellerad efter Resnais arthouse-klassiker L'année dernière à Marienbad (1961), spana då in denna märkliga skapelse. Alienation, överklassmiljöer och tidens påverkan på minnen är även här viktiga ingredienser. Regissören Harry Kümel anlitade till och med Delphine Seyrig, som spelade en av huvudrollerna i Resnais film, för rollen som den dekadenta och deliriska hertiginnan Bathory, som svulten på både societetsliv och nytt jungfrublod beklagar sig över sin gräsliga tillvaro, tills hon stöter på ett ungt par på bröllopsresa - det perfekta bytet. Filmen utspelar sig i huvudsak på ett halvtomt och dammigt hotell på en badort, någonstans i Europa, långt efter turistsäsongens slut - vilket effektivt bidrar till den ödesmättade stämningen.

The Hospital (Arthur Hiller)



George C. Scott spelar en självmordsbenägen kirurg på ett namnlöst sjukhus, i denna satir skriven av Paddy Chayefsky, fem år innan den stora triumfen med Network. Tillvaron på det stora, överbelagda sjukhuset är så kaotisk och bisarr, och personalen så självupptagen och blasé, att en seriemördares framfart där mest möts med axelryckningar. Satiren är precis som i Network bitvis grov och målad med stora penseldrag, men om man inte stör sig på det är det här en riktig juvel som borde får mer uppmärksamhet. I sann Chayefsky-anda får varje huvudkaraktär minst ett stort utbrott, och Scott är naturligtvis utsökt lämpad en sådan uppgift.

Two-Lane Blacktop (Monte Hellman)



Monte Hellman var en av doldisarna i den movie brat-generation som under en kort och intensiv period tog över filmproduktionen i Hollywood; en fantastisk men lågmäld talang som av olika anledningar aldrig nådde samma framgång som de mer högljudda och företagsamma kollegorna. Medan Coppola, Altman och de andra använde det tillfälliga maktskiftet i drömfabriken som personliga språngbrädor för långa karriärer, toppade Hellman redan 1971 - men som han gjorde det. Den existentiella roadmovien Two-Lane Blacktop tillhör toppskiktet av allt det bra som producerades i USA under den här tiden - ett högt betyg om man, som jag, anser att sent sextiotal-tidigt sjuttiotal var Hollywoods verkliga gyllene era.

Two-Lane Blacktop följer tre sökande unga människor vars egenskaper och personligheter är så avskalade, eller arketypiska om man så vill, att de saknar namn - de kallas endast The Driver (sångaren James Taylor i sin enda riktiga filmroll), The Mechanic (Beach Boys-trummisen Dennis Wilson i sin enda filmroll) och The Girl (Laurie Bird, som bara hann deltaga i två filmer till - Hellmans Cockfighter (1974) och Annie Hall (1977) - innan hon tog livet av sig). The Driver och The Mechanic åker omkring i sin Chevy och deltar i legala och illegala kappkörningar runtom Airzona, New Mexico, Kalifornien. En dag träffar de The Girl på en diner. Hon får lift. Tillsammans driver de vidare. Successivt utvecklas en rivalitet med hetsporren tillika fortköraren GTO (Warren Oates), en rivalitet som kulminerar i en episk kappkörning till Washington DC.

Filmen är estetiskt och dramaturgiskt mer intressant och konsekvent än den popkulturellt mer hyllade (och utmärkta) Vanishing Point från samma år. Filmerna är till ytan lika varandra, och bägge använder roadmovien som metafor, men där Vanishing Point både bildligt och bokstavligt kraschar rakt in i ett nytt, dekadent årtionde - en våldsam snedtändning eller den ultimata frihetsgesten, välj själva - tar Two-Lane Blacktop farväl av förflutna ideal och bilder, och vrålar iväg längs motorvägen utan att veta vad som kommer nu, vilka vi blir nu. Det finns en ängslan och en vilsenhet hos huvudpersonerna, som förkläs i uppbrott och konstant rörelse. The Driver, The Mechanic och The Girl är en bilburen wild bunch.

Andra bloggar om: kultur, film, 1971

Veckans lågoddsare

"Den välskrivna och delvis väldigt roliga The Squid and the Whale är utan tvekan sommarens bästa film, kanske en av årets bästa till och med, men det ska sägas att den är ganska plågsam också, me­dan den pågår." (Helena Lindblad, DN)

"Noah Baumbachs förmåga att ringa in de där plågsamt infekterade konflikterna hos en kärnfamilj i upplösning gör The Squid and the Whale till en sällsynt fulländad liten film. " (Karoline Eriksson, SvD)

"Stora insikter med små åthävor, och mycket smärtsam humor, när amerikansk films nya hopp Baumbach berättar om sin uppväxt [...] Utan tvekan sommarens förstaval." (Fredrik Sahlin, SVT)

"Genomgående [...] ett lysande ensemblestycke och en efterlängtad karaktärsstudie i en tid när rollgestalter på film börjar bli tunnare än manuspappret de är skrivna på. Baumbach är definitivt en filmskapare värd att lägga på minnet." (Michael Tapper, Sydsvenskan)

"Jag föll pladask. Helt underbar. Fem klappor." (C-G Karlsson, Gomorron Sverige)

Jag är förvånad - men samtidigt inte alls förvånad (stay with me!) - över mottagandet av The Squid and the Whale i samband med dess Sverigepremiär i fredags. Inget emot filmen i sig - den är ganska bra, om än inte det mästerverk den utmålas som; en lågmäld, anspråkslös indie med utmärkta skådespelare, men för mig personligen utan djupare känslomässiga beröringspunkter - men sällan har väl en kritikerkår ställt sig upp likt en man och så unisont, så i argumenten samstämmigt, uttalat sig om en film i positiva ordalag (vilket är värt att notera - "dåliga" filmer är lättare att komma överens om, och recenseras dessutom sällan så utförligt och av så många a-lagskritiker att man kan göra en dylik jämförelse). Jag tycker det är fascinerande, framförallt om man någorlunda "känner" kritikerna och kan deras vitt skilda preferenser - plötsligt tycker alla lika! Också intressant: The Squid and the Whale är ju på pappret inte någon gjuten "film för alla" - det är en tämligen smal liten film med en speciell typ av humor, fylld av långintensiv relationsdramatik, med tillräckligt många helt eller delvis osympatiska karaktärer och annat egensinnigt att åtminstone någon skulle kunna falla ur hyllningskören.

Å andra sidan, såhär kan man kanske också se det: ingen borde egentligen vara förvånad över kritikerreaktionerna. Med sina Brooklyn-brownstones, New Yorker-romantiseringar, kulturarbetar-arketyper och allmänt intellektuellt positionerande (som för många upplevs som mer genuint än exempelvis Woodys idoga poserande), kombinerat med tillräckligt mycket tidsgap mellan filmens åttiotal och vårt nollnolltal för att skänka ett litet litet skimmer av sentimentalitet över sig men inte så mycket att det blir en nostalgifest, är The Squid and the Whale som gjord för en viss typ av kulturskribenter, om man nu ska vara lite generaliserande (and why not). Men bevisligen tilltalar den inte bara trendmedvetna hipsterkritiker, inte bara akademikerditon, inte bara relationsdramafans, NY-dyrkare eller åttiotalsnostalgiker - den tycks tilltala väldigt många, och på ett starkt sätt dessutom. När kommer backlashen?

Andra bloggar om: kultur, film, kritik, Squid and the Whale

Rätt svar

På den här frågan:



Hal Hartleys debutfilm The Unbelievable Truth från 1989. Se den!

Men bakom Truth-dialogen ligger också en ljudmatta som är tagen från inledningen av en av John Carpenters allra bästa filmer:



Assault on Precinct 13. Se den också!

Inhalez les bleus

Frankrikes förbundskapten Raymond Domenech fnyser tydligen åt strikta hälsokostregimer, och låter sina åldrande spelare hälla i sig starkt kaffe och mumsa på nybakade croissanter hela dagarna. Härligt att se att det funkar - les bleus är som bekant i final. Och kapten Zizou ser ganska nöjd ut med tillvaron.



Kan inte låta bli att tänka på den där bilden av Bosse Larsson under VM -74: kostymklädd, kameran i ena handen, en cigarett i den andra.

Andra bloggar om: fotboll, VM, Frankrike, Zidane

Aphex Twins

Nigeria

I Film International #7 skrev Onookome Okome en mycket intressant artikel om den produktiva nigerianska filmindustrin. Den senaste tiden har jag haft anledning att gräva upp en del bildmaterial från den artikeln, och fastnade då för följande bildsekvens. Den är från filmen End of the Wicked, och föreställer en man som förvandlas till en uggla. Jag kan inte sluta titta på den.




Filmens regissör, Helen Ukpabio, predikar evangeliet i sina filmer, och vill gärna framställa det ockulta just så främmande, och därmed ogripbart, mystiskt och obehagligt. Onookome skriver: "The fetish priest is vilified and demonized. He is reconstructed as the absolutely grotesque in local tradition, the unknowable. [...] The horrific, the jujuman, in this tradition of narration, is caged and conceptualized as the epitome of darkness to be exorcised or cast into hell."

Filmaffisch för End of the Wicked:



Andra bloggar om: kultur, film

Year 1.5

En liten paus i fotbollshysterin: det här är en mix som jag är ganska säker på att jag inte delat med mig av tidigare. Fint virtuellt pris till den som kan identifiera filmen (filmerna?) som samplas i början!

Year 1.5 (mp3, 17 mb)

EDIT: länk uppdaterad!

Andra bloggar om: musik, mp3, mix

En ny kompispass av TV4 till Iran

Apropå det där med xenofobi som Kjell skriver om här.

Ola Wenström, just nyss: "Iran har kvitterat genom Bakht- iar -iza -deh... Det är lika svårt att säga det namnet som Angola har att ta sig till åttondelen."

Otroligt.

Andra bloggar om: fotboll, VM

SVE 2 - ENG 2

Var: hos Totto & Lulla, Malmö
Sällskap: Totto, Lulla, Luke, Doris
Mat/dryck: chips, korv, jordgubbar, glass, öl (efter vegetarisk lasagne)
Stämning: god, oväntat avslappnad (men därmed oroande)
Övrigt: Såg matchen med bland andra en engelsman (som dock är ganska ointresserad av fotboll, så risken för hån var liten). Första halvlek var förskräcklig. Målet var enastående, men vårt spel var bedrövligt - vi hade ingenting, vi var sist på alla bollar, alla returer, allting. Henrik ringde från London i halvtid - irriterad över inte bara vårt spel utan även ITV:s kommentatorer. Det enda jag kände (förutom: det är nog ändå lugnt vad gäller avancemang, PAR leder) var: låt det åtminstone inte bli pinsamt, återupprätta hedern, gör några snygga försök så det inte ser dumt ut. Och vilken förändring till andra! Vad hände? Fasta situationer som vi är så dåliga på! Allbäcks mål var det 2000:e i VM:s historia! Vi borde fått in ett par till - vi dominerade. 2-2-kvitteringen var ett riktigt klassiskt gammalt Sverige-mål - grötigt, meckigt, ganska fult, men mål lik förbannat. Nu möter vi Tyskland på lördag, och såhär känner jag: nu har vi gått vidare från gruppen, och det känns bra. Jag har inga förhoppningar om Tysklandsmötet, jag tror det blir för mycket. Och ärligt talat - när vi spelar så dåligt som i dagens första halvlek förtjänar vi inte att komma längre. Laget gör det - Lagerbäck gör det inte. Han måste gå. Och det kommer aldrig att ske, såklart.

Andra bloggar om: fotboll, VM

FRA 1 - KOR 1

Var: hemma
Sällskap: Mathias
Mat/dryck: salta pinnar
Stämning: avslagen
Övrigt: Jag blir dum-europeisk i vissa fotbollssammanhang, till exempel då Tjeckien möter USA eller som idag när Frankrike möter Sydkorea (som bara heter "Korea" på engelska, vilket jag inte riktigt fattar). Av någon anledning blir jag sur och oresonlig, och väldigt pro Europa / anti de andra. Kalla det gärna fotbollskonservatism (för det är väl det det är). Förra VM, med Japans och Sydkoreas långa avancemang och fördelar av hemmaplan var således en pärs. Men nu gör i alla fall les bleus mål! Undrar just hur spelet blir mot Togo, då Zidane är avstängd. Förhoppningsvis bättre. Frågor: Varför spelade inte Ribery från start? Hur smugglar man in en tupp? Varför spelar Barthez? Varför måste allt gå via Zidane? Och varför kallar Lindeborg Zidane "Zinedine"? Är de kompisar? (Mest informativa kommentaren: "Zinedine... Zidane... Zinedine Zidane")

Andra bloggar om: fotboll, VM

BRA 2 - AUS 0

Var: hemma
Sällskap: Mathias
Mat/dryck: kycklingkebab med falafel, pärondryck
Stämning: smått irriterad
Övrigt: Surt. Ännu en halvdan insats av Brasilien - som kommentatorerna insisterar är hela världens favoritlag, en "overdog" som "alla" håller på och älskar - och Australien gjorde ännu en solid, bra match som lätt kunnat slutat 1-1 istället för 2-0 om marginalerna varit på deras sida. TV:s experter verkar även fullständigt överens om att Brasilien på något sätt bara spelar på halva sin förmåga, som om de precis när det behövs övermänskligt kan lägga in ett par växlar till och köra över vilket motstånd som helst - ett hån mot såväl Kroatien som Australien, och en vild överdrift av Brasiliens hittills uppvisade förmåga. På plan, för övrigt: en Emerton, en Emerson.

(Såg även tidigare under dagen bitar av CRO-JAP: tufft för Kroatien att visa upp ett så bitvis bra spel men ändå inte vinna. Å andra sidan: bränner man straffar så...)

Andra bloggar om: fotboll, VM

Varför jag måste åka till Stockholm i sommar

Sorry, alla mina vänner i huvudstaden, men den främsta anledningen till att jag åker till Stockholm i slutet av augusti är inte ert förtjusande sällskap (men spara en sängplats, OK?), utan Moderna muséets stora Paul McCarthy-retrospektiv, som körde igång nu i helgen. I dagens DN gushar man - och jag vill vill vill se den snarast möjligt. Ni som kan, gå dit. Jag garanterar en unik upplevelse.

Läs om höstens McCarthy-äventyr, på Whitechapel Art Gallery i London, här.


Andra bloggar om: kultur, konst, McCarthy

CZE 0 - GHA 2

Var: hemma
Sällskap: Mathias, Patric, Johan, Per
Mat/dryck: kyckling, oliver, öl, drinks
Stämning: god
Övrigt: Typiskt att tjeckerna dummade sig precis när jag börjar hålla dem som favoriter - men Ghana spelade övertygande. Rättvist resultat. Utan Koller och Baros håller verkligen inte Tjeckien i längden. Tyvärr. Gick sedan på fest/klubb och missade således den bisarra och våldsamma matchen mellan USA och Italien - fick sms-uppdateringar under kvällen, och sitter nu och kollar höjdpunkter på nätet. Bägge resultaten öppnar upp gruppen totalt, och det ska bli kul att se hur det slutar.

Andra bloggar om: fotboll, VM

HOL 2 - IVC 1

Var: hemma
Sällskap: Mathias (Totto, Andy)
Mat/dryck: Boeuf, Waldorf-sallad, jordgubbar, öl, te
Stämning: toppen
Övrigt: Dödens grupp var det va? Pang bom så var det hela avgjort redan efter två omgångar. Synd för Elfenbenskusten, som förtjänade bättre. Men vilka fina mål! Såg ungefär andra halvan av ARG-SER också - wow. Vilken total förnedring. Slökollade sedan på ANG-MEX - ingen höjdare men starkt av Angola att plocka en poäng mot Mexiko, som såg så bra ut i premiären. Men vad höll den angolanska målvakten på med? Till den matchen drack jag för övrigt champagne, believe it or nuts.

Andra bloggar om: fotboll, VM

SVE 1 - PAR 0

Var: hemma
Sällskap: Totto, Lulla, Mathias, Jenny, Andy
Mat/dryck: Cider, öl, chips, godis, oliver (och en massa annat nyttigt)
Stämning: apati --> oro --> panik --> lättnad --> glädje
Övrigt: Gjorde mitt bästa för att känslomässigt koppla bort, ta ut nederlaget i förskott och allt det där - men till liten nytta. Det såg bra ut bakåt. Och till slut framåt. Men att det ska vara så jävla spännande.

Andra bloggar om: fotboll, VM

ENG 2 - TRI 0

(Alternativ titel: Liverpool sänkte TnT)

Var: hemma
Sällskap: Totto, Lulla, Mathias
Mat/dryck: Pizza, päronsaft, chips
Stämning: fundersam, sedan nöjd
Övrigt: Eftersom vi inte hade tänkt igenom alla tänkbara scenarion tidigare gjorde vi det nu - och bortsett från att England kunde ha vunnit med ett par mål till för säkerhets skull var det ett mycket bra resultat för inte bara England utan för hela gruppen, och då framförallt Sverige. Vinner Sverige mot Paraguay måste TnT vinna mot Paraguay i sista matchen, samtidigt som vi förlorar mot ett redan klart England - I'll take those odds. Något återupprättad svensk stolthet också, i och med att det tog England 83 minuter att spräcka nollan - och TnT hade ett par kvalificerade chanser och agerade på ett (förvisso marginellt) mindre undergivet sätt än mot Sverige. Väntade dock förgäves på gula/röda kort och skador på engelsmän. Just in case. Härligt att Gerrard får göra ett snyggt mål. Beckham bra igen. Lampard borde avgjort flera gånger om.

Andra bloggar om: fotboll, VM

ECU 3 - COS 0

Var: Sir Toby's, Malmö
Sällskap: Mathias
Mat/dryck: Kilkenny
Stämning: gött
Övrigt: Sir Toby's var tomt sånär som på oss två, en likasinnad entusiast, och bartendern. Kvällens kommande matcher var det enda som diskuterades. För 70 kr kan man vara med i Tobbans VM-lottning och vinna en replika av bucklan - du får ett förseglat kuvert och i det står ditt lag, efter finalen sprättas alla kuvert. Tuffa odds, således. På samtliga bord i lokalen låg det små lappar: "Nisse, 4p, 20:00", "Klara, 8p, 20:00". Det var lugnet före stormen. Men klockan tre, när Ecuador emfatiskt slog Costa Rica, var stället öde och ganska behagligt.

Andra bloggar om: fotboll, VM

Förtydligande

Jag hatar inte Brasilien. Och jag hatar inte deras fotboll. Men jag hatar myten. Kanske svårt att förklara, men Paul McInnes, på en av Guardian-bloggarna, är lite inne på samma spår, även om han har en tendens att spetsa till saker och ting. Dock:

"Because not only are Brazil supposed to be far better at football than anybody else (though, imho, it was the Croats who showed the neater technique last night), they are better because of their ideology, they are better because they believe in the beautiful. But if that isn't a load of old marketing hogwash I don't know what is."

Läs resten här.

Andra bloggar om: fotboll, VM

BRA 1 - CRO 0

Var: hos Patric
Sällskap: Patric, Per, Lars
Mat/dryck: öl
Stämning: uppgivet/hoppfullt om vartannat
Övrigt: Fan också. Kroatien var lätt det bättre laget under stora delar av matchen, och förtjänade minst 1-1. Brasilien var såklart bra, men det var glädjande att se att de faktiskt är mänskliga, något man kanske missat om man bara lyssnat på svensk medias sedvanliga kapitulation inför den magiska, speciella, märkliga, underbara fotbollen som tydligen bara brassar kan prestera och som vi andra dödliga knappt ens förstår. Om inte brassarna spelar upp sig kan jag se flera lag rå på dem.

EDIT: Samba! Jag blir så trött...





...och protesterar tyst




Andra bloggar om: fotboll, VM