Apropå The Long Tail

The Long Tail, Wired-redaktören Chris Andersons bok som bland annat handlar om hur blockbusters i filmvärlden och hittar i musikvärlden kan vara på väg in i en återvändsgränd, är populär just nu. Hrr Lokko och Gelin skriver om den, här respektive här. Själv skrev jag om den i Plazas juninummer (finns fortfarande i butik!), utifrån en sommarblockbuster-kontext (i maj, då jag skrev artikeln, hade inte boken kommit ut, och jag hänvisade mest till Andersons tidigare publicerade teorier på hans blogg och i Wired; boken kom ut för ett par veckor sedan och jag har ännu inte hunnit läsa den).

För mig är drömfabrikens upplevt nedåtgående spiral oändligt fascinerande, och då menar jag inte bara ur ett strikt ekonomiskt perspektiv, alltså hur man verkligen kan föreställa sig producenter och studiobossar ängsligt titta på då deras övergödda, muterade freak till storfilm ger sig ut på slak lina - med allt större insatser, allt större risker. Även komponentmässigt är numera storfilmerna kolossala monster, bestående av så många beståndsdelar och sammansatta av så många galna professorer att det ofta känns som ett under att de alls orka stå upp. Vad gäller det estetiska väntar jag ständigt på paradigmskiftet som antingen får storfilmerna att slutligen implodera och dö efter att ha reducerats till en enda minsta gemensam nämnare, eller gå i en helt annan riktning och hitta nya uttryck. Jag sätter inte så stor tilltro till det senare.

Och den har pågått så länge, den här rörelsen mot en brytpunkt. För ungefär tre år sedan, hösten 2003, såg jag en film som just då kändes som rena rama bokslutet för high concept-filmerna, såväl estetiskt som ideologiskt och ekonomiskt. Varken då eller senare kunde jag avgöra om det var ett medvetet drag från filmskaparna eller ej. Filmen var Charlie's Angels: Full Throttle. Jag har inte sett filmen sedan dess, och det skulle inte förvåna mig ifall den trumfats i avseendet pur blockbuster-destillat - alltså en film efter vilken man häpnande undrar hur och var i hela friden man möjligen kan gå vidare till något annat utan att orsaka total dekonstruktion - men det är som bekant svårt att befinna sig mitt i ett paradigmskifte och konstatera: "Ett paradigmskifte!"

Jag skrev dock en ganska lång essä om min upplevelse av CA:FT, som, om ni tillåter, känns minst lika relevant idag. Essäns ursprung var akademiskt, men jag har redigerat bort de mest ovidkommande bitarna, for your reading pleasure.

Utdrag:

Vad som är anslående i CA:FT är hur berättandet komprimeras och avskalas alla upplevda "onödiga element". I en traditionell high concept-film är intrigen tämligen viktig, i motsats till vad man kanske tror – det är intrigen som utlöser de actionsekvenser och scener som utgör kärnan av filmen, och oavsett dess eventuella brister och logiska luckor finns det oftast en struktur som följs. Detta inkluderar etablering av karaktärer, upptrappning, fördjupning, klimax, avrundning, etc. Men som tidigare nämnts har CA:FT ett något annorlunda upplägg, åtminstone utifrån det estetiska tilltalet. Nästan varje sekvens i filmen uppenbarar sig utan etablering eller motivering, som en entitet i sig själv. Detta osammanhängande intryck förstärks av det faktum att änglarna hela tiden har en helt ny utstyrsel – kostymering, frisyr och styling – inför varje nytt avsnitt. Meningen tycks vara att en sekvens ska kunna existera som ett eget moment utan koppling till tidigare eller kommande sekvenser, som en del av en episodfilm, eller ett mini-avsnitt ur en TV-serie. Det skänker också ett hysteriskt, otåligt tempo till filmen, som kan bli förstummande även för en van actionpublik.

Den amerikanska kritikern Jeremy Heilman är inne på samma spår. Han menar att istället för att som traditionellt är lösa situationer med ett antal scener som hänger ihop, löser CA:FT detta med ett antal bilder: ”There's a tendency to resolve any suspense in a matter of quick shots instead of a matter of scenes. The Angels have zero reaction time to any situation that arises and seem totally adept in navigating whichever pop-culture fantasia that the movie is taking place in at a given moment.”

Läs resten här: Den sista blockbustern (PDF, 9 sidor)

Andra bloggar om: kultur, film, blockbuster, storfilm, The Long Tail, Chris Anderson, kritik