tisdag 1 augusti 2006

Fem favoriter: 1972

Across 110th Street (Barry Shear)



Du har hört låten, men har du sett filmen? Det är en riktigt underhållande buddy movie om två omaka poliser i NYC (den unge, ambitiöse Yaphet Kotto och den äldre, korrupte Anthony Quinn) som försöker lösa ett fall där maffian rånats på en stor summa pengar och flera mafiosi dödats. Poliskåren jäser av rasism och korruption, och kaos hotar den undre världen om inte Kotto och Quinn lyckas samarbeta och kväva den pyrande elden. Quinn är utmärkt som snuten som slits mellan olika lojaliteter, och Kotto är som en prototyp till Andre Braughers Frank Pembleton i Homicide. Slumpas inte helt orättvist samman med andra blaxploitationrullar från samma tid, men är likt Detroit 9000 från året efter i huvudsak en traditionell polisfilm snarare än en studie i svart populärkultur. Det dröjde ytterligare ett par år innan genren verkligen exploaterades, och löjeväckande (men underhållande) titlar som Dolemite och Black Fist lanserades.

Behind the Green Door (Art Mitchell, Jim Mitchell)



Om du bara ska se ett exempel på den "arthouse porn" som under en tid på sjuttiotalet faktiskt visades på vanliga biografer i USA kan du skippa Deep Throat (från samma år; inte dum men dokumentären är bättre) och istället se Behind the Green Door, en bortglömd "klassiker" som snabbt blev något av ett fenomen då den släpptes - den första hårdporrfilmen som fick bred biodistribution i USA. Filmen är fylld av hallucinatoriska effekter och drömska scenerier, och huvudrollen spelas av den då relativt kända modellen Marilyn Chambers, som bröderna Mitchell osannolikt nog lyckades värva, och vars lukrativa reklamkontrakt prompt sades upp. Enligt uppgift spelades filmen in på en dag, vilket kan ha bidragit till den bisarra DYI-estetiken. Såväl Chambers som bröderna Mitchell fortsatte jobba i branschen, men för Art Mitchell slutade det illa. 1991 sköts han till döds - av brorsan Jim.

Bone (Larry Cohen)



Den andra rekommenderade filmen från 1972 med Yaphet Kotto i huvudrollen! Bone var manusveteranen Larry Cohens regidebut; den sorteras ibland lite slarvigt in i blaxploitation-genren men har i själva verket den vita amerikanska borgerligheten, och dess skräck inför Det Okända (här manifesterat i en hotfull svart man), som fokus. Kotto spelar en förrymd fånge som tar sig in i en luxuös villa i Beverly Hills och börjar terrorisera den neurotiska hemmafrun (spelad av Joyce Van Patten). Ett absurt maktspel tar vid, och Cohen vänder upp och ner på begreppen och framställer den fina borgarmiljön som allt annat än lugn och trygg, och Kotto - hela tiden i kontroll - som en smart, beräknande sanningsägare, ett ständigt hot, och i slutändan en representant för alternativa tankar och värderingar. Det är långt ifrån övernaturligheterna i Cohens senare alster som It's Alive, Q och God Told Me To, men nog så skruvat, och med regissörens patenterade minimala anslag och etablering - cut to the chase är hans signum - redan väl utvecklat. (Läs Pat McGilligans uttömmande intervju med Larry Cohen för Film International här.)

The Candidate (Michael Ritchie)



Denna utmärkta politiska satir följer advokaten Bill McKay (Robert Redford) och dennes kandidatur till USA:s senat. McKay är ung, liberal, en framtidsman - men anses av de flesta bedömare inte ha en chans i valet, och får därför fritt spelrum att lansera sina frispråkiga idéer. Men när vinden vänder och en vinst plötsligt ser ut att vara inom räckhåll förändras allt. Ritchie använder sig delvis av en dokumentär stil tydligt inspirerad av Robert Drews Kennedydokumentärer Primary (1960) och Crisis (1963). Redford är lysande som den karismatiske, idealistiske McKay, vars oskuld långsamt och obarmhärtigt mals ner av det politiska maskineriet. När förvandlingen ytterst, ytterst subtilt smygs in för oss tittare blir chocken och upprördheten genuin. Filmaffischen (se ovan) är en av mina all time favoriter. Klar inspiration för Tim Robbins när han gjorde Bob Roberts tjugo år senare. 1972 var för övrigt ett bra år för Michael Ritchie - förutom The Candidate gjorde han även den skruvade Prime Cut, om gangsteruppgörelser och köttindustrier i Kansas (läs mer om den här).

Ciao! Manhattan (John Palmer, David Weisman)



Gränsen mellan fakta och fiktion suddas ut i denna film, ett märkligt hopkok av två (eller möjligtvis flera) projekt med modellen och personligheten Edie Sedgwick i centrum - en del utspelas under hennes illustra tid som superstar på Warhols The Factory i New York, den andra i Kalifornien ett par år senare, när karriären kraschlandat. Edie bär upp den semisjälvbiografiska rollen som tragisk föredetting med en viss stolthet och grace, och hennes oändliga och poänglösa anekdoter om sitt liv, kombinerat med filmens lätt drömska visuella uttryck och intressant proto-electronica-musik på ljudspåret, skapar en fullständigt absorberande atmosfär. Superstar Edie som håller hov i en tom pool, drogpåverkad, topless med silikontuttar pekande åt alla håll, ältandes gamla minnen och aldrig realiserade drömmar, i en sörja av patetik och komik - ibland är det det enda jag begär av en film. Edie dog av en överdos ett par veckor efter inspelningen. (Senare i år kommer filmen Factory Girl, en biopic med Sienna Miller som Edie.)

Andra bloggar om: , , , , , , , ,

3 kommentarer:

Konrad Olsson sa...

Visst var det bröderna Mitchell som bröderna Sheen/Estevez gjorde en filmatisering på för några år sedan?
Tror den hette X-rated och var, så vitt jag minns, hyfsat underhållande.

Martin Degrell sa...

Visst var det så. Har dock inte sett den.

MOB sa...

Yaphet Kotto! Helt klart en bortglömd favorit.