Fem favoriter: 1971

Little Murders (Alan Arkin)



Alan Arkin har regisserat denna lika delar drastiska, obehagliga och mörkt humoristiska filmadaption av Jules Feiffers pjäs med samma namn (Feiffer skrev själv manuset). I en vriden version av New York anno 1971 råder en begynnande apokalyptisk stämning - samhället är kallt och cyniskt, relationer mellan människor är ansträngda, anonyma krypskyttar skjuter ihjäl slumpmässiga offer från hustaken, och människorna stänger in sig i enorma bostadskomplex och känner sin egen rädsla växa fram. När Patsy (Marcia Rodd) bjuder hem Alfred (Elliot Gould) till sina föräldrar på middag utspelas ett absurt drama värdigt Ionescu. Arkin själv dyker upp som labil polis en bit in i kalabaliken.

Carnal Knowledge (Mike Nichols)



Den här filmen kom till under Mike Nichols mest kreativa period i karriären: hans första år i branschen. Mellan 1966 och 1971 gjorde han även Who's Afraid of Virginia Woolf?, The Graduate och Catch-22, och 1975 den underskattade The Fortune - men därefter har följt en mestadels medioker karriär, som visserligen innehållit respektabla verk som Primary Colors och Angels in America, men också mindre lyckade utflykter som Wolf och Working Girl. Men bäst var han alltså under sina första år. Carnal Knowledge är en av hans minst uppmärksammade filmer från den här perioden, och det är synd, för det är en lysande, cynisk dissekering av män och kvinnors oförmåga att kommunicera med varandra (som av en händelse är även detta manus skrivet av Jules Feiffer, nämnd ovan). Filmen följer vännerna Jonathan och Sandy (Jack Nicholson och Art Garfunkel), från deras fumlande försök att upprätthålla relationer under collegeåren, till vuxenlivets krav och förväntningar, besvikelser och korta stunder av lycka.

Daughters of Darkness (Harry Kümel)



Om du bara ska se en suggestiv, erotiskt laddad eurotrash-vampyrfilm modellerad efter Resnais arthouse-klassiker L'année dernière à Marienbad (1961), spana då in denna märkliga skapelse. Alienation, överklassmiljöer och tidens påverkan på minnen är även här viktiga ingredienser. Regissören Harry Kümel anlitade till och med Delphine Seyrig, som spelade en av huvudrollerna i Resnais film, för rollen som den dekadenta och deliriska hertiginnan Bathory, som svulten på både societetsliv och nytt jungfrublod beklagar sig över sin gräsliga tillvaro, tills hon stöter på ett ungt par på bröllopsresa - det perfekta bytet. Filmen utspelar sig i huvudsak på ett halvtomt och dammigt hotell på en badort, någonstans i Europa, långt efter turistsäsongens slut - vilket effektivt bidrar till den ödesmättade stämningen.

The Hospital (Arthur Hiller)



George C. Scott spelar en självmordsbenägen kirurg på ett namnlöst sjukhus, i denna satir skriven av Paddy Chayefsky, fem år innan den stora triumfen med Network. Tillvaron på det stora, överbelagda sjukhuset är så kaotisk och bisarr, och personalen så självupptagen och blasé, att en seriemördares framfart där mest möts med axelryckningar. Satiren är precis som i Network bitvis grov och målad med stora penseldrag, men om man inte stör sig på det är det här en riktig juvel som borde får mer uppmärksamhet. I sann Chayefsky-anda får varje huvudkaraktär minst ett stort utbrott, och Scott är naturligtvis utsökt lämpad en sådan uppgift.

Two-Lane Blacktop (Monte Hellman)



Monte Hellman var en av doldisarna i den movie brat-generation som under en kort och intensiv period tog över filmproduktionen i Hollywood; en fantastisk men lågmäld talang som av olika anledningar aldrig nådde samma framgång som de mer högljudda och företagsamma kollegorna. Medan Coppola, Altman och de andra använde det tillfälliga maktskiftet i drömfabriken som personliga språngbrädor för långa karriärer, toppade Hellman redan 1971 - men som han gjorde det. Den existentiella roadmovien Two-Lane Blacktop tillhör toppskiktet av allt det bra som producerades i USA under den här tiden - ett högt betyg om man, som jag, anser att sent sextiotal-tidigt sjuttiotal var Hollywoods verkliga gyllene era.

Two-Lane Blacktop följer tre sökande unga människor vars egenskaper och personligheter är så avskalade, eller arketypiska om man så vill, att de saknar namn - de kallas endast The Driver (sångaren James Taylor i sin enda riktiga filmroll), The Mechanic (Beach Boys-trummisen Dennis Wilson i sin enda filmroll) och The Girl (Laurie Bird, som bara hann deltaga i två filmer till - Hellmans Cockfighter (1974) och Annie Hall (1977) - innan hon tog livet av sig). The Driver och The Mechanic åker omkring i sin Chevy och deltar i legala och illegala kappkörningar runtom Airzona, New Mexico, Kalifornien. En dag träffar de The Girl på en diner. Hon får lift. Tillsammans driver de vidare. Successivt utvecklas en rivalitet med hetsporren tillika fortköraren GTO (Warren Oates), en rivalitet som kulminerar i en episk kappkörning till Washington DC.

Filmen är estetiskt och dramaturgiskt mer intressant och konsekvent än den popkulturellt mer hyllade (och utmärkta) Vanishing Point från samma år. Filmerna är till ytan lika varandra, och bägge använder roadmovien som metafor, men där Vanishing Point både bildligt och bokstavligt kraschar rakt in i ett nytt, dekadent årtionde - en våldsam snedtändning eller den ultimata frihetsgesten, välj själva - tar Two-Lane Blacktop farväl av förflutna ideal och bilder, och vrålar iväg längs motorvägen utan att veta vad som kommer nu, vilka vi blir nu. Det finns en ängslan och en vilsenhet hos huvudpersonerna, som förkläs i uppbrott och konstant rörelse. The Driver, The Mechanic och The Girl är en bilburen wild bunch.

Andra bloggar om: kultur, film, 1971