Filmkrönikans framtid

Jag hade inte tänkt kommentera Filmkrönikans nuvarande tillstånd och eventuella framtid förrän den nya formen är klar (och om jag förstått saken rätt ska det offentliggöras inom kort), men så skrev "andy" följande kommentar, nedan:

nu när filmkrönikan sparkat sin programledare (gudskelov) borde det inte finnas utrymme för ett riktigt filmentusiastprogram på svt? är inte ni på filmint peppade?

Det kan man ju verkligen hoppas. Att det är hög tid för förändring är självklart, senaste säsongen har varit rena katastrofen på flera plan, och jag är nöjd över att man åtminstone uppfattat detta från ledningshåll och nu försöker tänka om. Orvar gör också rätt som kliver av, ömsesidigt beslut eller ej. Men exakt hur tänker man på SVT? För å andra sidan har ju ett av Filmkrönikans största problem de senaste tio åren varit att man aldrig lyckats skapa kontinuitet, man har aldrig haft någon tilltro till programmets form, oavsett vad den varit. Det har varit ängsligt, osäkert, successivt alltmer populistiskt; man har stirrat sig blind på fel förebilder, man har gjort om sin grafiska profil hundra gånger och plockat in prao-elever som recensenter - desperata quick fixes för att locka unga tittare, som om "unga tittare" är vad man måste fokusera på, det enda man måste fokusera på, som om "unga tittare" inte får den informationen programmet ger dem någon annanstans, snabbare och bättre och tidigare, och som om "unga tittare" förtjänar att tilltalas som vore de idioter med noll intresse av film bortom "V for Vendetta - fem stolar".

Och längs vägen har man envist urholkat programmets trovärdighet och betydelse (även om man såklart kan diskutera när den processen började). Aldrig under denna långa period av makeovers och byten av programledare och recensenter har man heller vågat ta film på allvar, man har snarare sakta men säkert skalat bort eventuella analyser och insikter och fyllt utrymmet med allt fler nyhetsnotiser och annat snuttifierat fluff, och plockat bort alla eventuellt störande inslag (Fredrik Sahlin) som kan tänkas komma med lite mer intressanta formuleringar än trettisekunders soundbytes.

Jag tror Filmkrönikan står inför ett otroligt viktigt vägskäl som kan bli avgörande för om det ens finns kvar om ett år: antingen fortsätter man att producera programmet hos SVT Göteborg, och sjunker djupare ner i poänglös nöjesjournalistik där kritiken marginaliseras och infantiliseras ännu mer, eller så gör man en ordentlig omvärdering, flyttar upp till Sthlm (over Göteborgs dead body), går med i SVT Kultur-familjen och börjar ta film på allvar, med insatta, passionerade medarbetare som kan sin sak men som kan kombinera ett seriöst, kritiskt tänkande med den masskulturella värld vi trots allt lever i, och göra det smart, initierat och engagerande. Sådana människor finns faktiskt, believe it or nuts.

Jag förstår om man vill göra ett lite bredare program än de mest smala kulturprogrammen. Lösningen finns redan på SVT: gör ett magasinliknande program som Kobra, som trots sina eventuella tillkortakommanden lyckas vara både brett och skärskådande. Ödsla inte tid på nyhetsrapportering, lämna det till Kulturnyheterna och fattigmans-E!, Nöjesnytt. Skapa dialog, debatt, inlägg, introducera olika synvinklar. Intervjua, men intervjua smart. Hitta vinklarna. Men på SVT hamnar film, liksom i många andra sammanhang, mellan stolarna: är det nöje eller kultur? Tilltalar vi filmsnobben eller "alla"? Är vi ett specialistprogram eller ett Plus för biobesökare?

Om vi är peppade på Film Int? Jag tror de flesta svenska cineaster har övergett Filmkrönikan för länge sedan. Men som jag skrivit tidigare: så länge som programmet representerar SVT:s i princip enda fasta filmbevakning känns det nästan som en plikt att bry sig om det. Jag vill vara peppad. Jag vill verkligen.

Andra bloggar om: TV, film, kritik, kultur, Filmkrönikan, Kobra, SVT