"Den välskrivna och delvis väldigt roliga The Squid and the Whale är utan tvekan sommarens bästa film, kanske en av årets bästa till och med, men det ska sägas att den är ganska plågsam också, medan den pågår." (Helena Lindblad, DN)
"Noah Baumbachs förmåga att ringa in de där plågsamt infekterade konflikterna hos en kärnfamilj i upplösning gör The Squid and the Whale till en sällsynt fulländad liten film. " (Karoline Eriksson, SvD)
"Stora insikter med små åthävor, och mycket smärtsam humor, när amerikansk films nya hopp Baumbach berättar om sin uppväxt [...] Utan tvekan sommarens förstaval." (Fredrik Sahlin, SVT)
"Genomgående [...] ett lysande ensemblestycke och en efterlängtad karaktärsstudie i en tid när rollgestalter på film börjar bli tunnare än manuspappret de är skrivna på. Baumbach är definitivt en filmskapare värd att lägga på minnet." (Michael Tapper, Sydsvenskan)
"Jag föll pladask. Helt underbar. Fem klappor." (C-G Karlsson, Gomorron Sverige)
Jag är förvånad - men samtidigt inte alls förvånad (stay with me!) - över mottagandet av The Squid and the Whale i samband med dess Sverigepremiär i fredags. Inget emot filmen i sig - den är ganska bra, om än inte det mästerverk den utmålas som; en lågmäld, anspråkslös indie med utmärkta skådespelare, men för mig personligen utan djupare känslomässiga beröringspunkter - men sällan har väl en kritikerkår ställt sig upp likt en man och så unisont, så i argumenten samstämmigt, uttalat sig om en film i positiva ordalag (vilket är värt att notera - "dåliga" filmer är lättare att komma överens om, och recenseras dessutom sällan så utförligt och av så många a-lagskritiker att man kan göra en dylik jämförelse). Jag tycker det är fascinerande, framförallt om man någorlunda "känner" kritikerna och kan deras vitt skilda preferenser - plötsligt tycker alla lika! Också intressant: The Squid and the Whale är ju på pappret inte någon gjuten "film för alla" - det är en tämligen smal liten film med en speciell typ av humor, fylld av långintensiv relationsdramatik, med tillräckligt många helt eller delvis osympatiska karaktärer och annat egensinnigt att åtminstone någon skulle kunna falla ur hyllningskören.
Å andra sidan, såhär kan man kanske också se det: ingen borde egentligen vara förvånad över kritikerreaktionerna. Med sina Brooklyn-brownstones, New Yorker-romantiseringar, kulturarbetar-arketyper och allmänt intellektuellt positionerande (som för många upplevs som mer genuint än exempelvis Woodys idoga poserande), kombinerat med tillräckligt mycket tidsgap mellan filmens åttiotal och vårt nollnolltal för att skänka ett litet litet skimmer av sentimentalitet över sig men inte så mycket att det blir en nostalgifest, är The Squid and the Whale som gjord för en viss typ av kulturskribenter, om man nu ska vara lite generaliserande (and why not). Men bevisligen tilltalar den inte bara trendmedvetna hipsterkritiker, inte bara akademikerditon, inte bara relationsdramafans, NY-dyrkare eller åttiotalsnostalgiker - den tycks tilltala väldigt många, och på ett starkt sätt dessutom. När kommer backlashen?
Andra bloggar om: kultur, film, kritik, Squid and the Whale
10 kommentarer:
brabra!
Japp, vänta bara, snart har nog den devalverats till årets Garden State.
Kan det inte vara sommaren då? Att det kommer så få "kritikervänliga" filmer att så fort något inte är megablockbuster så passar alla på att hylla?
Måste det komma en backlash? Kan den inte bara glömmas som väldigt många andra av de där fantastiska undantagsfilmerna som dyker upp ibland, men som av någon anledning var vanligare på 70-talet?
Apropå Garden state, och det här skäms jag nästan för, så gäspade jag mig igenom den första sittningen, men tycker att den är bedårande numer. Tvärtom mot alla andra. Varför kan jag inte se på film som andra barn? :/
Konrad: tror inte det är sommaren i det här fallet (även om du har en poäng - kvalitetshunger kan leda till excesser hos många, det är vi nog alla skyldiga till). TSATW har ju funnits på import-DVD ganska länge nu, och de flesta svenska recensenterna hade nog hunnit se den både en och två gånger innan den ens pressvisades.
/m: att falla i glömska är självklart ett alternativt öde.
Angående frågan om backlash skulle man kanske kunna påstå att den började redan i mitt ursprungliga inlägg. Hur det nu ligger till med den saken borde en backlash rimligen komma någon gång, den drabbar ju många quirky indieregissörer eller -filmer (eller kvasi-indie, semi-indie, nästan-indie eller vad man nu vill kalla det) som initialt höjs till skyarna. Wes Anderson och Garden State får väl anses vara de främsta exemplen. Anderson-dissningen är för övrigt alive and well i svensk press, något man kunde märka i många TSATW-recensioner, där Anderson ofta togs upp (i egenskap av producent), och avfärdades (som ytlig, banal, etc) i en bisats.
Pseudo-indie backlash eller ovilja inför någon sorts gäck-nietzscheansk Vilja Till Det Krystat Annorlunda? Det bådar i alla fall inte så gott inför min TSATW-tittning. Jag har bara sett The Life Aquatic av de som Wes Anderson har haft med att göra. Den påminde mig mycket om Fellinis känsla för drömmar. Jag avskyr Fellini. Måste se om La Dolce Vita eller La Strada någon dag.
För övrigt tror jag inte att banalitet är ett avskräckande epitet på en film för mig :)
Apropå Life Acquatic. Någon som såg Cousteau igår på 1:an? De la pure bombe! som man skulle sagt i Frankrike. Massa brunbrända dykare i högt sittande badbraxer som åker runt på de sju haven och plågar fiskar och sköldpaddor. Naturligtvis så mycket bättre än Wes Anderssons hyllning.
Vad gäller "The Squid and the Whale": det är en film för alla! De populärkulturella referenserna var ju allt annat än obskyra (Kafka, Fitzgerald, Blue Velvet, Pink Floyd, Mc Enroe) och får väl ses som en rolig bonus i detta uppfriskande mörka skilsmässodrama. Jag tycker snarare att det är konstigt att det inte görs fler filmer om misslyckade skilsmässor och att det nog är därför filmen fått så bra mottagande.
Backlashen lär nog dröja. Denna film har en smärta och ett mörker som varken quirky-orgien Garden State (vackra Nathalie Portman som tossig epileptiker, blä) och kitschfestivalen Life Acquatic besitter.
forstar inte vad som ar fel med att tilltalas av samma estetik. denna film ar ju glasyren pa bullen. vi alla drommer om ett liv mitt bland filmens komponenter (brooklyn, townhouses, bocker, corduroy, skaggen).
bloggens svar pa denna film ar martin gehlin.
Ok, här kommer pk- inlägget. Jag tyckte väl denna film inte var dålig om än den kändes som en pastisch av en indiefilm, småtrevlig och väldigt mycket NY-idealet. Vad som jag tycker är märkligt är att ingen tagit upp denbisarrt tydliga hora/madonna-dikotomin i filmen, vad fan det är ju straffspark för feministerna. Men de kanske skiter i att kolla på den, de håller nog till godo med de där äckliga ordfrontsfilmerna Gitmo respektive bullshit.
Fick äntligen tummen ur och såg TSATW och den var väl okej. Inte alls bortkastad tid eller så. Men jag kunde inte riktigt ta den på djupaste allvar. Hela filmen kändes ungefär som när Walt påstår att han hade skrivit Hey You. Det var som att se Todd Solondz remake på Ordinary People. Fast det måste ha varit en underbar roll för Jeff Daniels att spela.
Skicka en kommentar