torsdag 17 augusti 2006

Filmkrönikans nya stil

Fler detaljer om Filmkrönikans nya format börjar sippra ut. Som tidigare meddelats kommer Helena von Zweigbergk att axla programledarrollen. Klara bisittare/recensenter är nu även Göran Everdahl och Andrea Reuter. Valet av Everdahl är en no-brainer: han är påläst, vältalig, erfaren - och gör sig dessutom bra i TV. Man kan alltid diskutera saker som rundgång, brist på nytänkande osv - men av alla gamla rävar SVT kunde välja bland är Everdahl kanske den bästa (oavsett vad man tycker om hans filmpreferenser).

Reuter är en ny bekantskap för mig. Hon jobbade senast med filmprogrammet på TV400, en kanal jag inte sett en minut av. Från pressmaterialet kan utläsas att hon har "bred filmsmak" och att hon tycker att all film är värd att diskutera, oavsett genre och kvalitet. En hälsosam inställning som saknas på många håll i svensk filmbevakning. Även klokt att inte positionera sig med alltför snäva referensramar innan folk hunnit få en uppfattning om tyckaren Reuter (typ: "jag gillar bara skräck, hatar romcoms"). Men sen kommer det här:

- Jag vill förutsättningslöst bedöma all sorts film utan att bry mig om vad kultureliten anser att man ska tycka.

Alltså: jag förstår henne, jag håller egentligen med - men var det verkligen nödvändigt att formulera sig så? I Filmkrönikan-kontexten blir uttalandet ett uttryck för just den ängslan vi förknippat tidigare inkarnationer av programmet med - tvekan inför var på skalan (skalan! jesus christ) "Plus för filmtittare" vs "Röda rummet för filmtittare" man ska placera sig, rädslan att framstå som alltför intellektuell, kuuultuuurell. Det låter som en disclaimer för att inte skrämma bort tittare, och jag gillar det inte, jag tycker det är onödigt. Och ärligt talat, är inte kulturelitskortet ganska tradigt att spela ut?

Men bortsett från detta säkert lätt övertolkade uttalande tycker jag den nya trojkan ser intressant ut. Kan vi månne få lite vettig filmbevakning på SVT i höst? Tillykke!

Läs mer om Filmkrönikan hos Tennisspionen här, och tidigare hos mig, här.

Andra bloggar om: , , ,

2 kommentarer:

Jakob sa...

Det där lite nervösa behovet av att inte framstå som intellektuell/kulturell är lite som att vara tillbaka på högstadiet då ingen ville vara den tråkiga plugghästen.

(På en lite mer obehaglig note, känns mönstret också igen från den amerikanska tok-högerns diskurser om ”the liberal elite”.
“The superior man understands what is right; the inferior man understands what will sell.” – Confucius)

Jag är nog lite mer trigger happy på att dra förhastade slutsatser i det här fallet än vad du är, och fick spontant, mest intuitivt, dåliga vibbar av den nya tjejen rent allmänt. (Hoppas verkligen att jag har fel, förstås.) Och klart trist att hon ska positionera mot en fördomsfull bild av en (homogen?) ”kulturelit” på det där sättet. Jag hoppas att hon sa så för att hon har lite premiärnerver och vill få lite personligt utrymme för att inte bli bedömd efter en färdig mall, mer än att hon sa det för att hon verkligen tänker så.

Och vad gäller det där med ”den ängslan vi förknippat tidigare inkarnationer av programmet med”:

”The measure of success is not whether you have a tough problem to deal with, but whether it's the same problem you had last year.” - John Foster Dulles

Patrick Sandoval sa...

Jag tänkte likadant, jag hör "those fat cats in washington" när jag läser kulturelit. Man vill inte skava sig mot den reaktionära hyrdvd-crowd.