var miamivice bäst i år för att den var först i år? det kan inte varit på nåt annat sätt. jesus vilken sabla smörja till rulle. manus, regi, storyline, var ska man börja?
Febrigt kamerarbete, snudd på genialt klippt, man dras verkligen med - att storyn är florstunn rör mej inte i ryggen för det här är ingen story-film, det här är ett litet fönster in i en bisarr värld där manliga män gör manliga saker (som de brukar i Michael Manns filmer) och där våldet (våldet! har man någonsin sett så bra skildrat våld på film?) alltid, alltid, alltid ligger och lurar under ytan oavsett när och var man är.
En stiltriumf, precis som TV-serien faktiskt. Men filmen lider inte av några bara fötter i vita loafers vilket lyfter den ytterligare ett snäpp.
hälsar Henrik PS "Brick" har jag på min online-hyr-DVD-lista. DS
Förresten - hur har filmen bemötts i Sverige? Här i England, där dagspressen överlag har mer initierad filmkritik än i Sverige, har de flesta rättmätigt givit filmen höga betyg. I Sverige har jag en smygande misstanke om att recensenterna inte är lika översvallande - gissningsvis för att filmen är "för våldsam" eller något annat lika löjeväckande.
Henrik, jag håller med dig i allt! Michael och hans kamera, det är så berusande, och så koncentrerat! Det finns inget fett någonstans! Sen är det inget annat än en bragd att han skapat en kontext där nu-metal känns fullkomligt logisk, rätt och... bra?
Just så, Henrik - det är en inblick i en värld, och som sådan är den snudd på perfekt. Det kanske krävs att man kan (och redan gillar) sin Mann för att man ska digga filmen - a Mann's man! - och därmed även "nöja" sig med att intrigen är tunn och tämligen konventionell. För det är ju inte det man är ute efter. Med tanke på vilken lysande stilist Mann är var det heller ingen större överraskning att det i princip enda som återstod av serien i filmversionen var staden och namnet på några karaktärer. Och skönt var väl det - en pastisch skulle vara helt outhärdlig.
(Total disclaimer: helt perfekt är den inte - den är något för lång, och svävar ut i några longörer, framförallt i samband med Gong Li-plotten. Jag förväntar mig att den trumfas innan året är slut.)
Tänkte först skriva ett helt inlägg om Manns makalösa sätt att filma nackar, ryggar och andra motiv bakifrån. Helt otroligt, han gör det ofta och gärna och det är sanslöst bra. Och inte bara som en estetisk ploj, det passar även bra in på de emotionellt avskärmade, professionella karaktärer han oftast skildrar.
Jacob, roligt att du nämner musiken. Jag var inte speciellt road av musikvalet först, men sen drabbades jag av den banala insikten att bara för att jag inte gillade vissa låtar (brrr! för alla versioner av In the Air Tonight) innebär inte det att de inte passar i filmen. Och det gör de verkligen. Precis som att jag kanske tycker Farrells halvlånga hårman inte är så snyggt, eller andra detaljer - man får liksom köpa hela paketet.
...allt bra med martin hoppas jag... måste hålla med. Att kunna berätta en historia med bara brusigt digitalt foto mot alla regler o bara ge skådespelare repliker som bara låter bra i stunden o klippa det så att man aldrig får se färdigt en bild o med det matrealet kunna hålla en trollbunden i dryga två timmar ÄR mästerligt tycker jag! Förövrigt är det den "första i år" som får applåder (!) i salongen hos oss!
En nordamerikansk bekant till mig älskade filmen, och vissa av hans iakttagelser var så intressanta att jag måste dela med mig av dem:
- It's a complimentary piece with Collateral (which, when I saw it two years ago, I wrote was the Miami Vice film Michael Mann always wanted to make). However, very different than Collateral in that it doesn't have an abundance of dialogue to help foreground the film's subtext (via Vincent and Max). Dig how when Crockett and Tubbs talk to each other (and they don't talk very much at all) they speak in short-hand anti-dialogue. Instead, the film's thematic content is mostly accomplished through spectacle.
- Most criticism I've read have been along the lines of “all form no content”; I think that “form is content” is at the film's heart – and consciously so. What's the content? I think there's much being said about the nature of isolation and exclusionary societies, plus there's this kinda ongoing critique on the nature of law enforcement and organized crime which would do Foucault proud (with all the opposing forces also propping up and supporting each other, the way the some characters on opposing sides have more in common with their enemies than their friends, etc); and dig how the massive accumulations of technology, capital and weapons are undermined by simple issues of trust and loyalty. Etc etc.
- I still think Miami Vice was one of the most significant TV shows of the 80s, in its prescient anticipation of, well, practically everything. For all the reasons vaguely outlined in the above rant.
- I almost didn't go see this because Colin Farrell is in it. As it turns out, he's very good as his performance really is just a note-for-note, grumble-for-grumble, gesture-by-gesture aping of Don Johnson's Crockett. And that’s awesome.
- Much more Crockett than Tubbs, as it should be.
- Loved the way that the film hits all the plot points that you expect from Miami Vice – Crockett MUST seduce a drug dealers girlfriend and ferry her off to a secluded retreat on a really fast boat, and he MUST fall in love with her, and he MUST choose whether to betray her, a third party MUST be placed in the line of fire to complicate the final climactic transaction in a completely ridiculous but wholly watchable manner, vengeance MUST be sought and revenge WILL be meted out in completely unbalanced manner when the bodies are accounted for, and it WILL be gory and cool.
- Loved the way Mann disorients and isolates the audience in the (awesome) first scene: what the hell's going on? Who are those guys? Was that Jamie Fox? Why'd he hit that guy? Check out the cans on that chick. What the hell is going on?
- When it comes to violence, the attention to detail is both unsettling and COOL! (and then unsettling because it's COOL!) Dig the sound of the M-16s (whiph-whiph, not bang-bang). Dig the way the sniper bullet bloodlessly shreds and amputates that dude's arm. COOL!
Vill också tillägga (eftersom Henrik undrade) att i en svensk recension så tyckte man att filmen snarare kändes som en romantisk film än en actionrulle. Efter era ord så känns det uttalandet till och med ännu konstigare. Inte utan att jag blir en smula nyfiken...
och scenen med gong-li och archangel i sängen. ett stort skägg helt stilla nere i vänstra hörnet av duken medan kameran riktas ut genom panoramafönstret mot värsta regnskogsdjungeln. som om det var wolfgang tillmans eller juergen teller som fotade. såg precis ut som en gammal apc-affisch jag har hemma.
Ursäkta för att jag kommer med dåliga nyheter, men.. Det är väldigt många Michael Mann-apologister samlade på ett och samma ställe här. Jag tror jag tar och ger mig på er allihop i ett enda storartat kamikazeuppdrag:
De flesta av er har antagligen mycket bättre fackkunskap om film än vad jag tror mig ha. Men, with all due respect, argumenten för filmens förträfflighet är väldigt forcerade (framförallt hos Degrells nordamerikanske bekant, även om denne uttrycker sig elegant). Och bara för att man som stolt filmkännare lyckas identfiera att Mann har en tydlig idé bakom vissa val så betyder inte detta att den idén är bra utförd. Inte heller behöver det betyda att idén bara är subtilt utförd på ett icke övertydligt sätt, även om jag kan förstå att det lockar att tänka så. En distinkt och bra genomförd idé bör inte förväxlas med en dunkelt tänkt, taffligt genomförd idé.
Degrells bekant skrev: "I think that “form is content” is at the film's heart – and consciously so. What's the content? I think there's much being said about the nature of isolation and exclusionary societies, plus there's this kinda ongoing critique on the nature of law enforcement and organized crime which would do Foucault proud"
Jag tror inte att "form is content" ligger i filmens hjärta, men Mann arbetar och har intresserat sig för något åt det hållet. Det hindrar dock inte att han misslyckas med att få det att fungera i filmen.
Att Miami Vice har något att säga om "The nature of isolation", och "the nature of law enforcement and organized crime", det må vara sant. Men HUR MYCKET sägs och VAD? Inte mycket och intet nytt. Och när vad som sägs inte byggs på bekanta klicheer är scenerna oftast tomma på stark symbolik och mening. Att hävda att ett verk har mycket att säga om en saks natur är ett smidigt sätt att smyga in lite positiv kritik utan det kan kritiseras. Allt tänkbart skräp har något att säga om flera sakers natur med ett sådant tänk.
Men här pekas också på några av filmens styrkor, det ska medges. Degrells observation kring Manns sätt att filma motiv bakifrån är intressant, och "Michael och hans kamera, det är så berusande, och så koncentrerat! Det finns inget fett någonstans!" uttrycker mycket väl vad jag också kände men inte alls kunde formulera.
Miami Vice är en film med stora brister. Ni försöker läsa in mer i den än vad den har att erbjuda, och jag kunde bara inte låta dessa åsikter stå oemotsagda ;-)
18 kommentarer:
var miamivice bäst i år för att den var först i år? det kan inte varit på nåt annat sätt. jesus vilken sabla smörja till rulle. manus, regi, storyline, var ska man börja?
Du får börja var du vill.
Jag är helt med Martin, vilken stänkare!
Febrigt kamerarbete, snudd på genialt klippt, man dras verkligen med - att storyn är florstunn rör mej inte i ryggen för det här är ingen story-film, det här är ett litet fönster in i en bisarr värld där manliga män gör manliga saker (som de brukar i Michael Manns filmer) och där våldet (våldet! har man någonsin sett så bra skildrat våld på film?) alltid, alltid, alltid ligger och lurar under ytan oavsett när och var man är.
En stiltriumf, precis som TV-serien faktiskt. Men filmen lider inte av några bara fötter i vita loafers vilket lyfter den ytterligare ett snäpp.
hälsar
Henrik
PS "Brick" har jag på min online-hyr-DVD-lista. DS
Förresten - hur har filmen bemötts i Sverige? Här i England, där dagspressen överlag har mer initierad filmkritik än i Sverige, har de flesta rättmätigt givit filmen höga betyg. I Sverige har jag en smygande misstanke om att recensenterna inte är lika översvallande - gissningsvis för att filmen är "för våldsam" eller något annat lika löjeväckande.
hälsar
Henrik
Henrik, jag håller med dig i allt! Michael och hans kamera, det är så berusande, och så koncentrerat! Det finns inget fett någonstans! Sen är det inget annat än en bragd att han skapat en kontext där nu-metal känns fullkomligt logisk, rätt och... bra?
Jag älskade den.
Just så, Henrik - det är en inblick i en värld, och som sådan är den snudd på perfekt. Det kanske krävs att man kan (och redan gillar) sin Mann för att man ska digga filmen - a Mann's man! - och därmed även "nöja" sig med att intrigen är tunn och tämligen konventionell. För det är ju inte det man är ute efter. Med tanke på vilken lysande stilist Mann är var det heller ingen större överraskning att det i princip enda som återstod av serien i filmversionen var staden och namnet på några karaktärer. Och skönt var väl det - en pastisch skulle vara helt outhärdlig.
(Total disclaimer: helt perfekt är den inte - den är något för lång, och svävar ut i några longörer, framförallt i samband med Gong Li-plotten. Jag förväntar mig att den trumfas innan året är slut.)
Tänkte först skriva ett helt inlägg om Manns makalösa sätt att filma nackar, ryggar och andra motiv bakifrån. Helt otroligt, han gör det ofta och gärna och det är sanslöst bra. Och inte bara som en estetisk ploj, det passar även bra in på de emotionellt avskärmade, professionella karaktärer han oftast skildrar.
Jacob, roligt att du nämner musiken. Jag var inte speciellt road av musikvalet först, men sen drabbades jag av den banala insikten att bara för att jag inte gillade vissa låtar (brrr! för alla versioner av In the Air Tonight) innebär inte det att de inte passar i filmen. Och det gör de verkligen. Precis som att jag kanske tycker Farrells halvlånga hårman inte är så snyggt, eller andra detaljer - man får liksom köpa hela paketet.
Filmen bemöttes ganska blandat, varken sågningar eller direkta hyllningar:
Tapper gav den 3/5 i Sydis, hade liknande invändningar som jag men hade större problem med dem; han tyckte dessutom den sålde ut på slutet.
Strage, i DN, tyckte lustigt nog det var för lite våld. Var inte så förtjust.
Söderqvist i SvD gav den 4/6, gillade den mestadels.
Såg bara halva CG Karlssons recension i Gomorron Sverige, men det lät som om han dissade den.
Man har generellt sett inte stirrat sig blind på den tunna intrigen, men det finns där i bakgrunden i flera av texterna.
PS, Henrik: du kommer att älska Brick. Du om någon. I dare you att inte tycka om den.
Ojojoj, som om inte trailern hade taggat en tillräckligt...
Bästa recensionen hittills hittade jag här
Brick ligger också i pipan. Har du sett Silent Hill? Christophe Gans kanske kan rädda den ganska tragiska dataspelsgenren.
Silent Hill har jag inte sett - borde jag det? Har ingen som helst relation till spelet.
...allt bra med martin hoppas jag... måste hålla med. Att kunna berätta en historia med bara brusigt digitalt foto mot alla regler o bara ge skådespelare repliker som bara låter bra i stunden o klippa det så att man aldrig får se färdigt en bild o med det matrealet kunna hålla en trollbunden i dryga två timmar ÄR mästerligt tycker jag! Förövrigt är det den "första i år" som får applåder (!) i salongen hos oss!
En nordamerikansk bekant till mig älskade filmen, och vissa av hans iakttagelser var så intressanta att jag måste dela med mig av dem:
- It's a complimentary piece with Collateral (which, when I saw it two years ago, I wrote was the Miami Vice film Michael Mann always wanted to make). However, very different than Collateral in that it doesn't have an abundance of dialogue to help foreground the film's subtext (via Vincent and Max). Dig how when Crockett and Tubbs talk to each other (and they don't talk very much at all) they speak in short-hand anti-dialogue. Instead, the film's thematic content is mostly accomplished through spectacle.
- Most criticism I've read have been along the lines of “all form no content”; I think that “form is content” is at the film's heart – and consciously so. What's the content? I think there's much being said about the nature of isolation and exclusionary societies, plus there's this kinda ongoing critique on the nature of law enforcement and organized crime which would do Foucault proud (with all the opposing forces also propping up and supporting each other, the way the some characters on opposing sides have more in common with their enemies than their friends, etc); and dig how the massive accumulations of technology, capital and weapons are undermined by simple issues of trust and loyalty. Etc etc.
- I still think Miami Vice was one of the most significant TV shows of the 80s, in its prescient anticipation of, well, practically everything. For all the reasons vaguely outlined in the above rant.
- I almost didn't go see this because Colin Farrell is in it. As it turns out, he's very good as his performance really is just a note-for-note, grumble-for-grumble, gesture-by-gesture aping of Don Johnson's Crockett. And that’s awesome.
- Much more Crockett than Tubbs, as it should be.
- Loved the way that the film hits all the plot points that you expect from Miami Vice – Crockett MUST seduce a drug dealers girlfriend and ferry her off to a secluded retreat on a really fast boat, and he MUST fall in love with her, and he MUST choose whether to betray her, a third party MUST be placed in the line of fire to complicate the final climactic transaction in a completely ridiculous but wholly watchable manner, vengeance MUST be sought and revenge WILL be meted out in completely unbalanced manner when the bodies are accounted for, and it WILL be gory and cool.
- Loved the way Mann disorients and isolates the audience in the (awesome) first scene: what the hell's going on? Who are those guys? Was that Jamie Fox? Why'd he hit that guy? Check out the cans on that chick. What the hell is going on?
- When it comes to violence, the attention to detail is both unsettling and COOL! (and then unsettling because it's COOL!) Dig the sound of the M-16s (whiph-whiph, not bang-bang). Dig the way the sniper bullet bloodlessly shreds and amputates that dude's arm. COOL!
- Crockett dances!
Fan. Jag måste nog gå å se den där filmen trots allt!
Vill också tillägga (eftersom Henrik undrade) att i en svensk recension så tyckte man att filmen snarare kändes som en romantisk film än en actionrulle. Efter era ord så känns det uttalandet till och med ännu konstigare. Inte utan att jag blir en smula nyfiken...
Men alltså kolla det här klippet. KOLLA!
http://www.youtube.com/watch?v=-Tnyp9tRXRo
och scenen med gong-li och archangel i sängen. ett stort skägg helt stilla nere i vänstra hörnet av duken medan kameran riktas ut genom panoramafönstret mot värsta regnskogsdjungeln. som om det var wolfgang tillmans eller juergen teller som fotade. såg precis ut som en gammal apc-affisch jag har hemma.
Ursäkta för att jag kommer med dåliga nyheter, men.. Det är väldigt många Michael Mann-apologister samlade på ett och samma ställe här. Jag tror jag tar och ger mig på er allihop i ett enda storartat kamikazeuppdrag:
De flesta av er har antagligen mycket bättre fackkunskap om film än vad jag tror mig ha. Men, with all due respect, argumenten för filmens förträfflighet är väldigt forcerade (framförallt hos Degrells nordamerikanske bekant, även om denne uttrycker sig elegant). Och bara för att man som stolt filmkännare lyckas identfiera att Mann har en tydlig idé bakom vissa val så betyder inte detta att den idén är bra utförd. Inte heller behöver det betyda att idén bara är subtilt utförd på ett icke övertydligt sätt, även om jag kan förstå att det lockar att tänka så. En distinkt och bra genomförd idé bör inte förväxlas med en dunkelt tänkt, taffligt genomförd idé.
Degrells bekant skrev: "I think that “form is content” is at the film's heart – and consciously so. What's the content? I think there's much being said about the nature of isolation and exclusionary societies, plus there's this kinda ongoing critique on the nature of law enforcement and organized crime which would do Foucault proud"
Jag tror inte att "form is content" ligger i filmens hjärta, men Mann arbetar och har intresserat sig för något åt det hållet. Det hindrar dock inte att han misslyckas med att få det att fungera i filmen.
Att Miami Vice har något att säga om "The nature of isolation", och "the nature of law enforcement and organized crime", det må vara sant. Men HUR MYCKET sägs och VAD? Inte mycket och intet nytt. Och när vad som sägs inte byggs på bekanta klicheer är scenerna oftast tomma på stark symbolik och mening. Att hävda att ett verk har mycket att säga om en saks natur är ett smidigt sätt att smyga in lite positiv kritik utan det kan kritiseras. Allt tänkbart skräp har något att säga om flera sakers natur med ett sådant tänk.
Men här pekas också på några av filmens styrkor, det ska medges. Degrells observation kring Manns sätt att filma motiv bakifrån är intressant, och "Michael och hans kamera, det är så berusande, och så koncentrerat! Det finns inget fett någonstans!" uttrycker mycket väl vad jag också kände men inte alls kunde formulera.
Miami Vice är en film med stora brister. Ni försöker läsa in mer i den än vad den har att erbjuda, och jag kunde bara inte låta dessa åsikter stå oemotsagda ;-)
Skicka en kommentar