Now is the time for us to gather together and celebrate those things that we like and think are fun

Årets filmer (alfabetisk ordning, modifierade IMDB-regler*): Charlie Wilson's War, The Darjeeling Limited, Great World of Sound, The King of Kong, No Country for Old Men, Ratatouille, This Is England, Waitress, Zodiac

* inhemskt premiärdatum, undantaget Cannes, Venedig och Toronto (typ)

Årets filmer, blind spots: Atonement, The Assassination of Jesse James by the Coward Robert Ford, Du levande, There Will Be Blood, Control, Before the Devil Know's You're Dead, Persepolis, Michael Clayton, 4 månader, 3 veckor och 2 dagar + en massa annat såklart

Årets sämsta filmer: Pirates of the Caribbean: At World's End, Death Proof, Eagle vs Shark, Boarding Gate, Smokin' Aces, 300, Mr. Brooks

Årets gamla filmer sedda för första gången (pre-2000): Mickey One (Penn), Chambre 666 (Wenders), Les yeux sans visage (Franju), Touchez pas au grisbi (Becker), The Carpetbaggers (Dmytryk), The Killers (Siegel), Harlan County U.S.A. (Kopple), Executive Suite (Wise), Two Weeks in Another Town (Minnelli)

Årets skådisar: Josh Brolin, Michelle Pfeiffer, Javier Bardem, Christian Bale, Philip Seymour Hoffman. Juryns specialpris till Angelina Jolie för ”I love you”-ögonblicket i A Mighty Heart.

Årets DVD: Kenneth Anger-boxen, Jodorowsky-boxen, Killer of Sheep

Årets plattor: Róisín Murphy, 4 Hero, Christian Fennesz & Ryuichi Sakamoto, Feist, The Field, Jazzanova, Theo Parrish, Studio (jury still out: Wu Tang, Ghostface)

Årets samlingar: Soul Jazz Singles 2006-2007, People Take Warning, Gilles Peterson Digs America vol 2, Soul Jazz presents Jamaica Funk, Soul Jazz presents New York Latin Hustle!, The Roots of Chicha: Psychedelic Cumbias from Peru, A Date with John Waters, Brownswood Bubblers Two, London Is the Place for Me vol. 4, Soul Sides Volume Two: The Covers

Årets låtar: Kerri Chandler – The Invaders (The Panic), Raekwon & El Michels Affair - The PJs... from Afar, Studio - Radio Edit, Róisín Murphy - Let Me Know, Kerri Chandler - All I Have Is This Feeling, Theo Parrish - Children of the Drums, Jazzanova - Theme from Belle et fou (The Opening), The Avalanches - Ray of Zdarlight, LCD Soundsystem - North American Scum, Jose James - Resolution

Årets Pitchfork-effekt: Burial. Den anonyme dubstep-producenten trodde bara han hade gjort ett album i samma anda som den anspråkslösa debuten, tills det utnämnes till ett mästerverk av gaffeln och började hyllas och dissas bortom alla rimliga proportioner.

Årets remixare: Kris Menace. Mellan högprofiljobb som LCD Soundsystems North American Scum och Róisín Murphys Overpowered, och hans egna släpp (med och utan Lifelike), är Menace inte bara en av de mest aktiva remixarna just nu, utan också möjligen den med högst lägstanivå. Just remixen på Overpowered är ett textboksexempel på hur man totalt dekonstruerar ursprungsmaterialet och skapar något helt nytt som både påminner, och inte alls påminner, om förlagan. Och jösses vad det svänger, dessutom. (Den andra vettiga remixen på Overpowered, av Seamus Haji, är också magnifik, en riktig stomper - men betydligt mer traditionellt hus-remixig i sin struktur.)

Årets pålitliga: Kerri Chandler. För umpte året i rad skyfflar han ut tolvor av sådan kvalitet att hans kollegor borde skämmas. Och han gör det fortfarande till synes helt utan ansträngning. Många house-producenter behöver en hel karriär på sig för att åstadkomma en sång som All I Have Is This Feeling, men Kerri slänger ut den som ingenting, och har dessutom mage att lägga likaledes fantastiska Je t'aime på b-sidan.

Årets ”Rockrövar kan fortfarande bara uppskatta hiphop och dansmusik om den framförs på rockens villkor”: Justices gitarrer, Daft Punks arenarock

Årets TV: The Human Giant, 30 Rock, The Wire, Tim and Eric Awesome Show, Great Job!, Xavier: Renegade Angel, The Sarah Silverman Program, The Colbert Report, Dexter (nätt och jämnt)

Årets TV-event: Human Giant 24

Årets mysterium: Just nu finns det hur mycket bra humor som helst i det lilla formatet, på tv och på nätet - det är experimentellt, välskrivet, välspelat, varierat och fantastiskt roligt. På film firas det också stora triumfer, pengamässigt, men inte konstnärligt: i nästan alla fall blir humor på vita duken helt värdelöst. En framgångsrik övergång till film från tv/web för komiker är få förunnat, nästan alla faller platt. Det tycks inte spela någon roll hur mycket talang som är inblandat i produktionerna - i år hade jag till exempel knappt kul alls åt Blades of Glory, Reno 911!: Miami, Balls of Fury, Knocked Up, Hot Rod och The Brothers Solomon, trots alla roliga människor framför och bakom kameran, medan jag vikte mig dubbel framför all bra tv - och alla sketcher på typ SuperDeluxe. (Superbad klarade sig dock bra - och jag har inte sett The Ten ännu.)

Årets videobrus: Tim and Erics Shrek-kampanj, Zach Galifianakis alternativa Kanye West-video

Årets komikermöte (skryt-varning!): dött lopp mellan att hänga ut och bli bjuden på öl av David Cross i London, och att springa på Jon Glaser på Alessi-butiken i New York

Årets humorplattor: Scharpling & Wurster – The Art of the Slap, Paul F. Tompkins – Impersonal, Jen Kirkman – Self Help, Various - Comedy Death-Ray, Patton Oswalt – Werewolves and Lollipops, Maria Bamford – How to WIN!

Årets mat: filet mignon på Montparnasse i New York, dumplings på Plump Dumplings i New York, salami-lasagne i Göteborg, korv på Nathan's på Coney Island

Årets inköp: projektor

Årets retroinköp: en gammal Xbox som numera agerar mediecenter till nämnda projektor

Årets podcasts: Never Not Funny, Muriel's Treasure, Mark Kermode's Film Reviews, The Guardian's Football Weekly

Årets radio: The Best Show on WFMU

Årets bloggare: Kliph Nesteroff. På WFMU:s blogg briljerar Kliph med presentationer av bortglömda historier och personer ur den rika amerikanska underhållningsfloran, främst från 40-50- och 60-talet; små kompakta underverk av noggrann research, smittsam entusiasm och ett bitvis utmattande fokus på detaljer och intertextualitet. På sin egen blogg, Classic Television Showbiz, postar Kliph kompletterande YouTube-klipp från talkshows, sitcoms och diverse andra underhållningsprogram från obskyra skrymslen och vrår. Kliph är en besatt komplettist, en showbiz-detektiv och en stilistisk förebild som alltid skriver underhållande och alltid lär mig något nytt.

Gott nytt år!

Andra bloggar om: 2007, årslistor, film, musik, kultur, tv

Nyårsmix

Här är en slarvig liten mix jag gjorde under mellandagarna. Den innehåller några favoriter från 2007, och lite annat. Ladda ner som mp3 här eller lyssna med flashspelaren ovan.

Imorgon: årssammanfattning!


Andra bloggar om: musik, mix

Godjul

(Jag ska försöka göra ett ryck under mellandagarna och göra en sån där hemsk årslista som alla avskyr men ändå inte kan låta bli att läsa.)

Patton Oswalt vs Philly Boy Roy

När Comedians of Comedy besökte Philadelphia för några veckor sedan fick de celebert besök på scenen. (Roligt för kanske två personer som läser den här bloggen, jag vet inte.)


Andra bloggar om: humor, video, Patton Oswalt, Jon Wurster, Best Show

Helgnotiser

Det drar ihop sig till sammanfattning av 2007. Här på bloggen blir det ingen ambitiös roundup i stil med förra årets, men jag tänker nog göra något på egen hand. Inom kort. Försöker titta ikapp lite 2007-släpp så mycket jag hinner, men hamnar ändå oundvikligen framför typ Barbara Kopples American Dream istället.

***

Nytt inlägg på Weird Science: Tim and Eric delar publiken.

***

Sonet-affären är ganska tradig, kan man tycka. Det tycker dock inte SFI, som gör tummen upp. Läs Eating in public.

***

Representanthuset i USA håller galenskapsfacklan högt. Rude Pundit kommenterar.

***

Det trista med att dra sig undan storstaden veckorna innan jul: man missar en massa pressvisningar. Samma i-landsproblem som på sommaren.

RIP Ike Turner

New York Posts rubrik tar priset.


Andra bloggar om: Ike Turner

Glädjande

Jag gick till bolaget för att köpa glögg, men kom därifrån med julöl istället. Anledningen var att bolaget i sin oändliga visdom bestämt sig för att äntligen börja sälja öl från St. Peter's Brewery i lite större omfattning än tidigare.

Det började för ett par månader sen, då jag upptäckte St. Peter's Cream Stout bland hyllorna på normalt sett schizofrent sorterade bolaget vid Triangeln - stouten har även tidigare funnits i bolagets sortiment men med irriterande inkonsekvens och aldrig där man letar efter den. Men nu finns den alltså. St. Peter's har förstås en hel massa andra goda öl också, men man får vara nöjd med det lilla, åtminstone så länge som man inte har råd att åka till Suffolk (eller The Jerusalem) varenda helg.

Men så! Bland julölen hittade jag en tvättäkta Ruby Red Ale, slugt omdöpt till Winter Ale för att bättre passa säsongen (men någon större skillnad verkar det inte vara). Ganska dyr såklart, men jaja. Toppen är den i alla fall.

Med lite tur behåller bolaget den sistnämnda under hela vinstern, minst. Men passa på att köpa den nu för säkerhets skull. (EDIT: upptäckte precis att vissa butiker fortfarande inte kör St. Peter's alls.)

Rockbilder

Kolla in Pitchforks The Year in Photos. Visst är det en massa rockposerande till höger och vänster, men bitvis är det en fantastisk samling bilder som fångar livespelningars glädje och energi på ett väldigt fint sätt. Cat Power (ovan) är min favorit.

Fejdavslutning

Ett sista inlägg om den där komikerfejden jag pratade om tidigare: Patton Oswalt har tystat alla andra kombattanter med den här videon, i vilken han (enligt vissa regelvidrigt) utnyttjar sina kändiskontakter till fullo. Show-off!




Andra bloggar om: humor, Patton Oswalt, Aimee Mann

Mr. Kenyatta

Ja, jo, det var ju ett tag sen. Mycket har kommit emellan, en del som man med glädje hängett sig åt och annat som man verkligen aldrig vill uppleva igen.

Bland annat har jag varit i Stockholm och min vana trogen sett förbluffande få festivalfilmer (två jättebra, en blandad och en jättedålig), men å andra sidan hunnit träffa två bloggkompisar (rys inför det ordet!), druckit gammeldansk hos en kritikerkollega, låtsats vara boxare och klippt film. Jag har även varit i Göteborg, Karlskrona och, av helt fel anledningar, Örebro.

Och om ni trodde att jag istället bloggade så fingrarna blöder på Weird Science trodde ni fel, det har inte hänt mer där än här, från mitt perspektiv. De andra hyperaktiva jävlarna skriver dock så det står härliga till.

I torsdags var jag i alla fall på en svensk ståupp-klubb för typ första gången. Underligt att jag inte gått tidigare, det är ju en boom of sorts, har jag hört. Typiskt då att anledningen till att jag gick var Liam McEneaney, en nooyorkare som jag råkade se på Invite Them Up i oktober, och som just nu är ute på en självsponsrad Europa-turné. Det var ganska kul - förvånansvärt blandad publik, fullpackat, god stämning. Tog några öl med en zonkad Liam efteråt; med lite tur hittade han hem till sitt vandrarhem.

Jag ska försöka köra lite catch up nu de kommande dagarna, lämpligt nog när jag är som allra mest och värst uppe i det jävligaste av allt: pressande deadlines, annalkande helgstress, begynnande kriser, karta utan kompass - eller karta.

Utan tröja i Central Park

När jag tog en promenad i Central Park såg jag det här:





Sådär sextio topless snubbar, endast klädda i jeans. I alla möjliga åldrar och utseenden. De lattjade omkring, lirade amerikansk fotboll, poserade. En fotograf sprang omkring och tog massor av kort. Det såg ut som en foto-shoot, men något med den stämde inte - det var för dåligt organiserat, för slappt, för många skratt.

Massor av folk samlades såklart vid denna udda uppenbarelse, och ingen tycktes veta vad det handlade om. Jeansreklam? Efter ett tag var fotografen klar, och gruppen upplöstes. Någon halvtimme senare stötte jag på några av jeanskillarna igen, fortfarande tröjlösa, på 5th Avenue. Jaja, New York, tänkte jag.

Det var först ett par veckor senare jag insåg att jag hamnat i kölvattnet efter Improv Everywheres senaste upptåg. Roligt, med tanke på att jag skrivit om dem tidigare, men typiskt att tanken inte alls slog mig att det kunde vara IE när jag var på plats.


Andra bloggar om: humor, Improv Everywhere

WS-promo

Länkar till mina två första WS-inlägg:

You Don't Know Dick (om Dick Cavett)

En ängel på villovägar (om Xavier: Renegade Angel)

Not The Daily Show

WGA-konflikten har resulterat i en hel del kreativa protestaktioner, nästan uteslutande från författarnas sida (fattas bara annat). Här är den senaste, kanske den bästa hittills, från författarna på The Daily Show:



Bonusbild på SSP-gänget, tagen i Los Angeles igår:




Andra bloggar om: The Daily Show, Jon Stewart, WGA, humor

Polis polis

I tisdags skrev Lars Linder en anmälan i DN om det nyöppnade Polismuseet i Stockholm. Tillfälligheter: när jag var i New York gick jag på motsvarigheten där, NYPD:s museum allra längst ner på Manhattans södra spets, ett stenkast från Wall Street. Byggnaden det ligger i fungerade tidigare som polishus, ett av stadens äldsta, och sticker verkligen ut bland alla kringliggande höghus.

Jag tittade in en onsdagförmiddag, och jag var nog en av uppskattningsvis tre besökare hittills den dagen. Den pensionerade polisen som satt i kassan (gratis entré) blev väldigt glad över lite sällskap, och gav mig detaljerade och entusiastiska instruktioner om hur man tog sig runt i byggnaden. Museet i sig är tämligen icke-spektakulärt, men ganska trevligt i sin anspråkslöshet - lite romantiska återblickar på ökända gangsters, ett ganska obehagligt rum med polisbrickor från alla fallna konstaplar under NYPD:s historia, en obligatorisk 9-11-utställning (50% rörande minnesgrejer, 50% oroande övervakningspropaganda), ett rum med gamla polisfordon.

Det här trodde jag inte innan min resa: polismuseet var det enda museet jag besökte i New York. Inget MoMA, inget PS1, inget Whitney, inget Guggenheim. Väldigt konstigt. Jag är lika förvånad som ni.

Tjafs del tre

Bråket fortsätter. Nu har Tim & Eric dragit in Zach Galifinakis och Andy Kindler också.

Motattack

Stoppa pressarna - Eugene Mirman svarar på Tim & Erics nesliga attack (se förra inlägget).



Alla hoppas nu på repliker från andra berörda parter - kanske står vi inför ett barnsligt YouTube-krig komiker emellan. Vissa har till och med antytt en begynnande västkust/östkust-fejd. Det vore ganska roligt.

Dåliga förlorare

Två gånger om året röstar humornördarna på A Special Thing (där även jag är medlem) fram en topp-20-lista över aktiva komiker, baserat på det gångna halvårets prestationer på scen och i tv, film och radio. De senaste tre gångerna har Paul F. Tompkins vunnit.

I den senaste omröstningen placerade sig Tim & Eric på en hedrande tiondeplats. Det gillade de inte.

Kort avbrott

Pga pressat schema (och viss kö!) får ni vänta på min första Weird Science-text tills på tisdag. Den som väntar på något gott etc osv whatever.

Nu sticker jag till Bristol över helgen - det blir Peter Watkins, The Harder They Come, Slaget om Alger och säkert en del partaj också.

My Special Teas and Ointments!

Erik Stattin tipsar om en fantastisk promo för James Liptons nya bok, Inside Inside. Det är tre makalösa minuter; en balansgång på gränsen mellan självparodi och megalomani. Jag blir inte klok på den - det är nästan så man kan tro att den är producerad av Late Night with Conan O'Brien-gänget, där Lipton ett flertal gånger deltagit i sketcher som präglats av stor distans till sitt eget ego (som utan tvivel är enormt). Han var för övrigt gäst just hos Conan häromveckan för att göra reklam för boken, som tycks vara precis så navelskådande som titeln antyder, och som Inside the Actors Studio ju faktiskt är.

När jag såg promon påmindes jag av David Cross lustmord på Lipton från hans HBO-special The Pride Is Back! 1999. Cross hade tidigare gruvligt parodierat Liptons fjantiga svassande för filmstjärnor i Mr. Show, men i ståupp-versionen gick han steget längre.



Kalenderbitande diggare minns den eleganta, ironiska rättvisan i att Cross ett par år efter avrättningen fick skådespela mot Lipton i Arrested Development: Lipton spelade fängelsedirektören på anstalten där Tobias Fünke villigt hamnade för att studera interners beteendemönster inför en filmroll. Jag är säker på att det inte var en slump - AD-författarna med Mitch Hurwitz i täten är slipat folk.


Andra bloggar om: humor, James Lipton, David Cross

Nya tider

Nej, jag ska inte flytta, vare sig till New York eller Karlskrona (men med tanke på den takt i vilken folk flyttar från Malmö så vetefan). Nej, jag ska inte gifta mig. (Jösses!) Det var inte meningen att låta påskina att något så dramatiskt stod för dörren.

Såhär enkelt är det: från och med nu kommer jag att blogga om film och tv på Weird Science. WS, rimligen Sveriges mest medieciterade tv-blogg, startades ursprungligen av bröderna Häglund, men är numera ett kollektiv bestående av ett helt gäng skribenter med olika intressen och inriktningar, varav jag alltså är en. Läs allt om nylanseringen här.

Vad innebär detta?
Inga konstigheter. Alla matiga texter om film och tv som jag normalt skulle publicera här kommer framöver att hamna på Weird Science istället. WS är inriktat på innehåll, så kortare åsikter, film/tv-relaterade notiser, YouTube-klipp och dylikt hamnar även fortsättningsvis här.

Kommer den här bloggen att upphöra?
Nej. Men jag misstänker att den kommer att förändras en aning. Den kommer nog att bli mer personlig, och mer renodlad mot humor, musik, media, fotboll, mat och andra dumheter.

Är det någon som bryr sig?
Möjligen. Jag har trots allt en handfull trogna läsare på den här bloggen, och jag hoppas de fortsätter följa mitt skrivande, gärna både här och på WS. Criswell predicts: ett statistiskt nosedive för den här bloggen.

Således!
Besök och lägg till Weird Science till dina favoriter eller bokmärken, prenumerera på WS-feeden, men läs gärna vidare här också.

Martin