Taking Silly Seriously

En av mina favoritupptäckter det senaste året, i kategorin ”saker jag borde ha upptäckt när det först begav sig men av någon outgrundlig anledning aldrig gjorde det”, är en film från 2001, som jag hörde talas om först i vintras, då Eric i en diskussion om filmcitat undrade om någon visste var följande kom ifrån: ”If you're going into town, could you pick up something for me at the drugstore? C'mon, my husband comes today and I need some lube... for my pussy.” Svar: Wet Hot American Summer. Jag tänkte då vad ni möjligen tänker nu, nämligen vad i helvete är det där för film? För det kan man verkligen fråga sig. På pappret ser det inte speciellt lovande ut: ännu en tonårskomedi - den utspelas 1981, under sista dagen av sommarkollot Camp Firewood - fylld av plumpa sexskämt, pinsam situationskomik och sedelärande coming of age-budskap, gjord av ett gäng manliga humorister från en New York-baserad sketchgrupp. Som upplagt för grabbighet och orättfärdig självbelåtenhet, lät det som. Filmen hade dessutom utsatts för en veritabel slakt av den amerikanska kritikerkåren, som ömsom kallade den omogen, osammanhängande, pinsam och dum. Men eftersom jag litar på Eric, och han höjde filmen till skyarna, kände jag mig ändå tvingad att kolla upp den.

Och när jag väl såg WHAS visade den sig vara något helt annat än vad jag föreställt mig: en pastisch på tonårsfilmer i stort, javisst, men också en skruvad hyllning till en viss typ av lättviktig 80-talsfilm med förenklat berättande som handlar om att överkomma omöjliga odds, att stå upp för sin sak, att finna sig själv (och ofta kärleken) - filmer som Karate Kid, Flashdance, Dirty Dancing, Revenge of the Nerds; filmer som hela tiden pendlar mellan det knappt rimliga och det fullständigt löjeväckande. Men istället för att göra WHAS som en vanlig genreparodi och arbeta i samma tradition som exempelvis Zucker-Abrahams-Zucker har manusförfattarna Michael Showalter och David Wain (även regi) gjort en absurd och stundtals surrealistisk film, som väldigt ofta går helt i ton med de filmer den bygger på - i form av musik, uppbyggnad, karaktärsutveckling - bara för att plötsligt vända helt om och lura oss tittare, som "vet" vad som ska ske härnäst. Det är tydligt hur bekväma Showalter och Wain (och skådisarna) känner sig inför alla genrekonventioner, och leken med dessa tillför filmen en oförutsägbarhet och lekfullhet som inte liknar mycket annat. Handlingar har inga konsekvenser, det finns ingen hänsyn till tid och rum, ingen känsla för rätt och fel. Inslag som gränsar till fantastique - pratande konservburkar, en subplot om kraschande satelliter - blir till självklarheter.

WHAS var i mångt och mycket en produktion signerad kollektivet The State (som även gjorde en TV-serie med samma namn 1993-1995 som jag tyvärr aldrig sett, och som irriterande nog fortfarande är i DVD-limbo hos MTV), och Showalter och Wain utgör tillsammans med State-alumnin Michael Ian Black också trion Stella. Efter att ha turnerat USA runt med sin ståupp-show under ett par år, och bland annat gjort en hysteriskt rolig Comedy Central-special, har Stella nu i höst kört en egen självbetitlad TV-serie (på just Comedy Central). Den fortsätter i samma anda som WHAS - och är det bästa nya i humorväg jag sett på TV i år (Ricky Gervais får ursäkta). Det är fånigt, absurt och metarefererande, humor som anammar det löjliga och driver det så långt att det i vissa fall nästan blir en dadaistisk upplevelse.

Ramverket är enkelt: Showalter, Wain och Black är dagdrivande förlorare som bor tillsammans i en stor lägenhet, hittar på idiotiska upptåg, och jämt bär kostym. That's about it. Varje avsnitt har någon form av mål eller tema - i något avsnitt ska killarna infiltrera en företagspicnic, i ett annat försöker de skriva en roman - men oftast virvlar handlingen bort i en tornado av konstiga stickspår, abrupta vändningar och bizarra upplösningar. Då och då tittar en kändis in, till exempel har Sam Rockwell en återkommande roll som lösmustaschlangare.

I skrivande stund är det oklart om det blir någon andra säsong av Stella. Jag skulle inte tro det. Likaså är det än så länge osäkert om första säsongen kommer på DVD. Det är däremot ett måste. Håll koll på utvecklingen här.

Andra bloggar om: humor, TV, film, The State, Stella, Wet Hot American Summer