Populärmusik

Bästa kuren mot höstförkylningen: Good for What Ails You, en utsökt förpackad samling av "Comic Songs, Parodies, Popular Favorites, Dance Tunes, Novelties, Folk Songs, Ballads & Blues" från den amerikanska medicinshowens glada dagar, 1926-1937, sammanställd av fantasten Marshall Wyatt på Old Hat Records. Rena godiset för oss som inte har något emot obskyra förgreningar av gammal amerikansk musik - två fullsmockade skivor med 48 låtar (med förvånansvärt bra ljud) och ett 72-sidigt färggrannt kompendium fullt av bisarra komplettistdetaljer och anekdoter. En samling som är minst lika intressant för sin historisk-antropologiska gärning som för musikens skull.

Söndag

Bacon, champinjonomelett, färskpressad apelsinjuice, Sticky Fingers bbq-sås, honungsmelon, en kanna thé, fullkornsbröd, ost, apelsin- och ingefärsmarmelad. Stella-maraton. Ibland har man det bra. Men det dåliga samvetet gnager: snart måste jag ta itu med de arbetsuppgifter jag slarvigt nog försummat under helgen.

Nytt, lovande matställe: Gamla Gatan ute på Limhamn. Invigning igår. Bakom rodret Michael Jadeland och min gode vän Martin Rasberg, mer känd som en av de electrosnickrande Blotnik-bröderna. Återkommer med fullständigt opartisk bedömning av maten inom kort.

Löken och presidenten

Huruvida The Onion blivit bättre eller sämre med åren kan diskuteras; klart är att deras nuvarande nätsatsning, med nästintill dagliga uppdateringar och en utökad och mer tydligt självständig AV Club, är ambitiös på gränsen till överväldigande. Man (jag) hinner knappt med allt de spottar ut. Veckans i-landsproblem, javisst, men som den Onion-nörd jag är har jag under flera år närt ett absolut behov av att ta till mig precis allt som funnits i nätupplagan, i brist på tillgång till den tryckta tidningen (helårsprenumation: $200!). I takt med att artiklarna blivit fler har emellertid också dess kvalitet chanserat en aning. Mycket är fortfarande otroligt bra, och på fejknyhetsfronten står The Onion ännu tämligen ohotad, men förutom att göra lysande satir av aktuella händelser tycker jag de egna artiklarna, de helt fabricerade utan verklighetsbakgrund, inte är lika vassa som tidigare. För nostalgikern rekommenderas böckerna, framförallt det sinnessjukt detaljerade mästerverket Our Dumb Century.

I dagarna är The Onion dubbelt aktuell. Förutom det nya numret (ute idag) trillade det in en liten artikel från Reuters igår, som beskrev Vita husets irritation över att The Onion använder sig av presidentämbetets officiella sigill i ett flertal av sina artiklar, bland annat i de återkommande parodierna av Dubyas radiotal. Uttalandena från presidentens stab är förutsägbart verklighetsfrånvända, och Scott Dikkers, The Onions chefredaktör, avfärdar matt anklagelserna med: "I would advise them to look for that other guy Osama (bin Laden) ... rather than comedians. I don't think we pose much of a threat."

Som på beställning har nu länken till radiotalet flyttats till toppen av tidningens hemsida.

Skamlöst

På allmän begäran: en önskelista. Så om du är en rik släkting eller annan välgörande mecenat - sätt igång och köp.

• ett PSP
• kläder av Paul Smith
• Tintin: Den kompletta guiden
  
• resten av de återutgivna Tintin-albumen
• en bra bärbar telefon
• en bakelittelefon, 30-talsmodell
• de här DVD-skivorna
  
• pengar till min NYC-fond
• TriniTEAs tebryggare
  
• Logitechs trådlösa hörlurar
• Shag-boken
• Charlie White-boken
  
• Jan Stenmarks kalender för 2006
• kläder från Daddy-O's
  

Kan komma att uppdateras.

It's French, Bitch

Äntligen. Jo, det får man nog faktiskt lov att säga. Stephen Colbert, mångårig korrespondent på The Daily Show, körde förra veckan äntligen igång sin länge emotsedda spin-off The Colbert Report. Den följer numera direkt efter The Daily Show i tablån, och parodierar polemiska pratshower som The O'Reilly Factor och Hannity & Colmes, med Colberts väl utmejslade Daily Show-persona ("Stephen Colbert") som allsmäktig härskare och programledare. Ursprunget av programmet är redan klassiskt: i somras visade The Daily Show en påhittad reklamspot för något man kallade The Colbert Report, där Stephen Colbert på bästa Bill O'Reilly-manér skällde ut gäster, mös över sin egen förträfflighet, och attackerade allt och alla inom räckhåll. Spoten blev populär, kördes flera gånger, och till slut pitchades konceptet för Comedy Central, som överraskande nog nappade.

Första veckan av The Colbert Report avslöjade en del barnsjukdomar och inneboende problem med programmet, kanske bäst sammanfattade av Slates Dana Stevens; till dessa kan läggas Colberts oväntat frekventa snubblande över sina egna repliker - av nervositet eller inte är svårt att avgöra. Han gör det förvisso inte lätt för sig, med sina tungvrickande små mästerstycken av idiotisk politisk retorik. Dessutom borde programmet kunna fungera bättre - och få en utökad livslängd - genom att sändas en gång i veckan istället för som nu fyra. Med sin i jämförelse med The Daily Show väldigt smala och begränsade profil är det lätt att se hur idéerna kan komma att ta slut fortare än beräknat, precis som Stevens påpekar.

Det är naturligtvis alltför tidigt att sia om programmets framtid efter blott en vecka, och mycket av The Colbert Report är faktiskt strålande bra. Colbert själv är i god form, och har noga prickat in den konfronterande, mobbande ton som återfinns hos O'Reilly och dylika agitatorer - misstro mot logik, det skrivna ordet, intellektuella; ändlösa kvasifaderliga goda råd till Amerika, absurda påståenden utan grund, och så vidare. Studion och den övergripande visuella inramningen är för övrigt perfekt - en orgie i örnar, stjärnbanér, skrymmande grafik och namnet Colbert, Colbert, Colbert överallt.

Stephen Colbert är kanske mest känd för sin insats i The Daily Show, men han var också en av manusförfattarna bakom Strangers With Candy (1999-2000), en mycket udda och rolig TV-serie om missbrukaren Jerri Blank (Amy Sedaris) som tvingas tillbaka till high school vid 46 års ålder för att ta sin examen. Varje avsnitt är upplagt som en blandning av en Bullen-film och något från UR (inspirationen kommer också från amerikanska PBS:s sedelärande After School Specials), och tar upp tuffa ämnen som mobbing, tonårsgraviditet och droger på ett respektlöst satiriskt sätt. Hela serien är en enda lång uppvisning av den fantastiska Sedaris självutplånande humor och skådespeleri, men Colbert stjäl många scener som en dubiös historielärare. Rekommenderas, med reservationen att den är något ojämn - låg budget och en slavisk trogenhet till den "tråkiga" PBS-förlagans form tar bort lite av satirens skarpa kanter. Håll förresten tummarna för att filmen som baseras på serien - förhoppningsvis gjord med lite högre budget - får distribution snart. Just nu ser det lite mörkt ut.

Hästforskare gillar Wim Wenders

Hur ska man annars förklara det här?

Ay caramba

Ska försöka hinna med M:DOX nu till helgen. Det ska bli kul, fredagen innehåller bland annat seminarium på SVT med Leif Furhammar som moderator. Men riktigt roligt kan det bli när en av de internationella gästerna, en av producenterna för dokumentären The Corporation, håller sitt anförande på söndag. Han kommer säkert att ha en hel del intressant att berätta, men framförallt ser jag fram emot hans presentation: "Ladies and gentlemen, please welcome... Bart Simpson!"

Finkulturell insats

Här, på författarens egen hemsida, kan ni läsa en massa intressant om Harold Pinters enaktare One for the Road, ursprungligen uppförd som en 45 minuter lång lunchföreställning på Lyric Theatre Studio i Hammersmith, 1984. Själva pjäsen kan ni emellertid inte läsa där. Men väl här. Eftersom Pinters alster generellt sett är svårtillgängliga i Sverige tänkte jag göra en liten, obetydlig insats och publicera pjäsen som PDF, för de av er som inte har ett tummat ex liggande i hyllorna. Dokumentet är inte av världens bästa kvalitet, källan är halvtaskig, men det går att läsa. Det är en kort, koncis och ilsken pjäs om ett till synes ständigt aktuellt ämne - tortyr och mänskliga rättigheter - och är väl värd er uppmärksamhet.

One for the Road (Harold Pinter, 1984)

Taking Silly Seriously

En av mina favoritupptäckter det senaste året, i kategorin ”saker jag borde ha upptäckt när det först begav sig men av någon outgrundlig anledning aldrig gjorde det”, är en film från 2001, som jag hörde talas om först i vintras, då Eric i en diskussion om filmcitat undrade om någon visste var följande kom ifrån: ”If you're going into town, could you pick up something for me at the drugstore? C'mon, my husband comes today and I need some lube... for my pussy.” Svar: Wet Hot American Summer. Jag tänkte då vad ni möjligen tänker nu, nämligen vad i helvete är det där för film? För det kan man verkligen fråga sig. På pappret ser det inte speciellt lovande ut: ännu en tonårskomedi - den utspelas 1981, under sista dagen av sommarkollot Camp Firewood - fylld av plumpa sexskämt, pinsam situationskomik och sedelärande coming of age-budskap, gjord av ett gäng manliga humorister från en New York-baserad sketchgrupp. Som upplagt för grabbighet och orättfärdig självbelåtenhet, lät det som. Filmen hade dessutom utsatts för en veritabel slakt av den amerikanska kritikerkåren, som ömsom kallade den omogen, osammanhängande, pinsam och dum. Men eftersom jag litar på Eric, och han höjde filmen till skyarna, kände jag mig ändå tvingad att kolla upp den.

Och när jag väl såg WHAS visade den sig vara något helt annat än vad jag föreställt mig: en pastisch på tonårsfilmer i stort, javisst, men också en skruvad hyllning till en viss typ av lättviktig 80-talsfilm med förenklat berättande som handlar om att överkomma omöjliga odds, att stå upp för sin sak, att finna sig själv (och ofta kärleken) - filmer som Karate Kid, Flashdance, Dirty Dancing, Revenge of the Nerds; filmer som hela tiden pendlar mellan det knappt rimliga och det fullständigt löjeväckande. Men istället för att göra WHAS som en vanlig genreparodi och arbeta i samma tradition som exempelvis Zucker-Abrahams-Zucker har manusförfattarna Michael Showalter och David Wain (även regi) gjort en absurd och stundtals surrealistisk film, som väldigt ofta går helt i ton med de filmer den bygger på - i form av musik, uppbyggnad, karaktärsutveckling - bara för att plötsligt vända helt om och lura oss tittare, som "vet" vad som ska ske härnäst. Det är tydligt hur bekväma Showalter och Wain (och skådisarna) känner sig inför alla genrekonventioner, och leken med dessa tillför filmen en oförutsägbarhet och lekfullhet som inte liknar mycket annat. Handlingar har inga konsekvenser, det finns ingen hänsyn till tid och rum, ingen känsla för rätt och fel. Inslag som gränsar till fantastique - pratande konservburkar, en subplot om kraschande satelliter - blir till självklarheter.

WHAS var i mångt och mycket en produktion signerad kollektivet The State (som även gjorde en TV-serie med samma namn 1993-1995 som jag tyvärr aldrig sett, och som irriterande nog fortfarande är i DVD-limbo hos MTV), och Showalter och Wain utgör tillsammans med State-alumnin Michael Ian Black också trion Stella. Efter att ha turnerat USA runt med sin ståupp-show under ett par år, och bland annat gjort en hysteriskt rolig Comedy Central-special, har Stella nu i höst kört en egen självbetitlad TV-serie (på just Comedy Central). Den fortsätter i samma anda som WHAS - och är det bästa nya i humorväg jag sett på TV i år (Ricky Gervais får ursäkta). Det är fånigt, absurt och metarefererande, humor som anammar det löjliga och driver det så långt att det i vissa fall nästan blir en dadaistisk upplevelse.

Ramverket är enkelt: Showalter, Wain och Black är dagdrivande förlorare som bor tillsammans i en stor lägenhet, hittar på idiotiska upptåg, och jämt bär kostym. That's about it. Varje avsnitt har någon form av mål eller tema - i något avsnitt ska killarna infiltrera en företagspicnic, i ett annat försöker de skriva en roman - men oftast virvlar handlingen bort i en tornado av konstiga stickspår, abrupta vändningar och bizarra upplösningar. Då och då tittar en kändis in, till exempel har Sam Rockwell en återkommande roll som lösmustaschlangare.

I skrivande stund är det oklart om det blir någon andra säsong av Stella. Jag skulle inte tro det. Likaså är det än så länge osäkert om första säsongen kommer på DVD. Det är däremot ett måste. Håll koll på utvecklingen här.

Andra bloggar om: humor, TV, film, The State, Stella, Wet Hot American Summer

Apropå mat

Gick inte på restaurang i Göteborg, men åt en hel del gott hemlagat, till exempel något så klassiskt som en ugnsstekt älgfilé med kantareller, glacerade morötter och rödvinssås. Detta föregicks dessutom av rostade kastanjer med ädelostsmör, sköljdes ner av mer vin och avslutades med både pommeau och calvados - höstkänslan var total.

Bäst var dock - som så ofta förr - de förträffliga dumplings vi snodde ihop innan festen i tisdags, ackompanjerade av drinkar gjorda på buffelgräsvodka och flädercider.

Jag måste verkligen börja ta kort på det jag äter.

Croissant-eländet fortsätter

Besväret att komma över en bra croissant i Sverige består. Och då menar jag en helt vanlig, slät och luftig croissant utan krimskrams på - inget wienerbröd med sylt eller choklad, och inget tungt middagsbröd med eller utan grovkornigt salt eller sesamfrön. Den typ av croissant jag älskade under barndomens somrar i Frankrike - det enda vita brödet jag fortfarande inte klarar mig utan. Tips till bagerier och konditorier: en fralla blir inte en croissant bara för att man tar samma deg och formar om den - det är fortfarande en jävla fralla.

I Malmö är det hart när omöjligt att hitta en god croissant, förutom om man lyckas smita förbi Konsum Triangeln just då de gräddat klart dagens två dussin (aldrig samma tid två dagar i rad!). En del caféer har också godtagbara exemplar, men de flesta tycks tro att när man beställer något på ett fik vill man antingen ha något matigt eller något kakigt - och den perfekta croissanten ligger ju någonstans mitt emellan.

I Göteborg verkar inte situationen vara mycket bättre. Testade två varianter med katastrofala resultat - om än av olika anledningar. Den första, inköpt på annars trevliga Da Matteo i Victoriapassagen, såg helt okej ut vid en första anblick men visade sig vara lömsk: tre tuggor in insåg jag att den var späckad med en motbjudande apelsinkräm. Jag åt upp, men ångrade att jag inte hade köpt mini-calzonen med ruccola och spenat istället. Den andra "croissanten" plockade jag upp på fantasilöst döpta Coffee Cup i Nordstan på väg till tåget. Borde anat oråd när jag såg den bulkiga storleken - hade lika gärna kunnat be om ett italienskt lantbröd. Fullständigt oätlig - förstörde nästan hemresan.

Från vinnare till förlorare

Det blev inga priser för min del under tisdagens begivenheter på Jazzhuset. Buzzstop 28 lottade mycket generöst ut tre presentkort, två à 1000 kr och ett à 3000 (bilden ovan visar själva lottdragningen ur en tom Bacardi Razz-kartong; klicka för att förstora) - men samtliga gick till förhoppningsvis mer behövande.

Festen var annars en dundrande succé som även arrangörerna kunde njuta av (efter våndan med att hänga upp skyltarna var avklarad). Det spelades inte direkt min typ av musik - även om The Coffinshakers med sin dödgrävar-psychobilly var väldigt underhållande - men det var en mycket glad och trevlig tillställning. Klientelet var ungefär det förväntade, med en del exotiska inslag som en och annan ung dam med horribel hair metal-frisyr. Jazzhuset är dessutom en lokal precis på rätt sida av det charmigt slitna. Utmärkt arrangerat också, adekvat tilltugg, kanske lite ont om öl (de törstiga gästerna tömde i princip hela baren).

Ett par bilder till från festen finns här, här och här.

Gbg Ghetto

Gemensamt för nästan alla jag känner i Göteborg är att de bor i udda, unika, knasiga, fina bostäder, samt att nästan alla har fullständiga galningar som hyresvärdar. Svindlande advokater, världsfrånvända matematiker, personer som inte ens svartmäklare vill ta i med tång. Som den kringflackande kulturvagabond jag föreställer den här veckan uppskattar jag dock all gästfrihet - inatt blir det tredje sovplatsen på fyra nätter (i proper bostadsrätt). Sen bär det hemåt.

Det blev ingen Antikmässa. Istället tittade vi in på det stora och öppna (men med höga kulturellt kapital-trösklar) Världskulturmuséet och vann deras frågesport. Det känns som det är goda odds att vinna när det är så få besökare som det var i söndags, men det var ganska knepiga frågor, och vi slog faktiskt rekord. Mitt pris: ett fint fat av kokosnötsträ.

Ikväll blir det partaj. Har jag tur vinner jag ett av de utlottade presentkorten för "tatueringsarbete".

Baby, Baby

Mycket snack om the state of populärkultur/nöjesrapporteringen lite varstans idag. Jag drar härmed mitt journalistiska strå till stacken och scoopar om vad i hela världen den kristna helyllesångerskan Amy Grant gör nu för tiden. För visst har ni undrat? Amy leder NBC:s nya feelgood-dokudrama Three Wishes, där utvalda personer får sina (TV-lämpliga och rimliga) önskningar uppfyllda. Tårar och skratt blandas i en härlig harmoni. Det här hade jag aldrig vetat, och såklart aldrig brytt mig om, om inte min kompis Russ hörde av sig en dag för att berätta att hans gamla mamma hade headhuntats av NBC:s castingkontor för att vara med i ett av programmen. Uppenbarligen åker NBC:s scouter omkring och dammsuger USA på jakt efter lämpliga deltagare - och i ett ålderdomshem nere i södern hittades Russ mor. "Hon är TV-mässig som bara den", sa Russ. "Och Amy Grant leder förresten programmet. Märkligt." Morsans önskning: åka racerbil - snacka om att veta vad som lämpar sig för TV. Russ fick hänga med till inspelningen i Los Angeles som stöd, och allt gick bra. "Morsan levererade den ena onelinern efter den andra", sa han. "Som jag skruvade på mig kommer jag nog framstå som en idiot. Men Amy var trevlig."

Imorgon sticker jag till Göteborg, bland annat för att gå på Buzzstop 28:s tackfest på Jazzhuset (Criswell predicts: psychobilly, mycket sprit och en oändlig parad av tatuerade hårdingar). För att balansera det onda med det goda blir det kanske också besök på Antikmässan, där ett stort gäng från Antikrundan föreläser, inklusive stenhårde konstsnobben Claes Moser. Ingen Knut Knutson eller Peter Pluntky dock. Aldrig får man vara nöjd.

Mindre bloggande blir det nog under dessa dagar i alla fall.

Pinter

Horace lyssnade inte på mig i år heller. Jag börjar tro att mina månatliga försändelser av Dean R. Koontzs kompletta oeuvre i halvfranska band till SA är en felsatsning. Måste hitta en ny champion! Men vem? Dan Brown? Sidney Sheldon? Thomas Ledin? Ständigt dessa beslut!

Jag blev glad - och lika förvånad som alla andra - när jag hörde att akademien tilldelat Harold Pinter årets pris. Glad av två anledningar: 1) utnämningen av en person som i all väsentligt är dramatiker och inte poet, prosaist eller romanförfattare tyder på en öppenhet gentemot definitionen av litteraturbegreppet och ett större fokus på texten som sådan, och 2) jag har faktiskt en relation till Pinter och hans pjäser eftersom jag läst en handfull av dem (tyvärr har jag dock aldrig sett någon framföras). Lyckades rota fram hans kort-korta förhörsdrama One for the Road (1984), taskigt kopierad ur The New York Review, läste om den, och påmindes om hur iskallt och dräpande han använder språket för att förmedla (eller förstärka) maktrelationer - hur dödsbud och order om tortyr kan komma i bisatser, nonchalant och sadistiskt, som ett kusligt manipulerande by the way.

Stating the Obvious

Ni har redan bombarderats av reklam i alla TV-bilagor och dagstidningar för Extras, Ricky Gervais och Stephen Merchants nya TV-serie som börjar sändas i SVT ikväll. Men det bör påpekas igen, från denna pålitliga källa: den ska absolut ses. Jag tycker den är lite trögstartad innan man lär känna karaktärerna, och hysteriskt roligt blir det kanske inte förrän i avsnitt tre, då Kate Winslet gästspelar som sig själv, men sammantaget är seriens första omgång ändå snuddande nära fenomenal. Emotionellt och humoristiskt klimax blir det när Patrick Stewart gästar, i säsongens sjätte och sista avsnitt.

Det bör kanske också påpekas att Extras inte är The Office II, även om många tidningsartiklar gärna tycks vilja tillskriva den det epitetet (oundvikligt, antar jag, efter The Offices framgångar). Själv är jag tacksam för att Gervais och Merchant har släppt lite på ultracynismen och den kompromisslösa andrahandsskam-komedin som präglade The Office (något som gjorde att jag knappt kunde se vissa avsnitt), och öppnar upp för mer känslor och en livligare och mer levande dialog, i förtjänstfullt utnyttjade filminspelningsmiljöer. Gervais spelar dessutom en riktigt sympatisk person här - trots alla klavertramp.

Alltså: Extras, SVT1, 21:05.

Å andra sidan tänker jag se Sverige straffa Island ikväll.

b (The Perry Bible Fellowship igen)

Jag ger mig inte förrän alla upptäckt Nicholas Gurewitch. Senaste PBF-strippen är en av de bästa hittills. Se den i sin helhet här.

Dagens tips

På DVblog - en väldigt bra resurs för allsköns experimentell videokonst och andra filmklipp - kan man numera avnjuta Gus Van Sants tidiga samarbete med William S. Burroughs, Thanksgiving Prayer (1986). Gamle Burroughs är i högläsartagen och Van Sant klipper in sekvenser ur amerikanska arkivfilmer omkring honom. Det är en kort liten video, drygt två minuter lång - som ett litet mellanmål. Ladda ner den här.

Upp och ner för Aardman

Nästan hela Aardman Animations arkiv av manus, teckningar, dockor, kulisser och annat värdefullt har förstörts i en stor brand i Bristol. Mycket tråkigt. Samtidigt har den nya Wallace & Gromit-filmen Curse of the Were-Rabbit gått upp i USA till stående ovationer (just nu imponerande 95% på The Tomatometer). Jag skrev lite om filmen här. Svensk premiär 28 oktober.

Mer fotboll

I tidningarna dagen efter den besynnerliga matchen (förlust med eftersmak av... seger?) frågas experterna ut på lång rad om Sveriges chanser i VM, vad vi kan se fram emot, osv. Bäst är Thomas Nordahl, som i Expressen tillfrågas vad han har för råd att ge åt svenska supportrar som tänkt sig åka till Tyskland nästa sommar. Ralf Edström och andra som får samma fråga svarar ungefär "leta biljetter på nätet", "heja på Sverige", "var ute i god tid", medan Nordahl istället uppmanar, på gammalt fortbildningsmanér à la MFF, supportrarna att passa på att tillgodose sig lite tysk kultur när när man ändå reser runt i detta fina land.

Jag borde här också kort kommentera senaste Offside (#5), som i vanlig ordning är utmärkt. Två artiklar fastnar mer än andra, bägge av det humoristiska slaget. Den första är Jesper Högströms skildring av Sveriges maktmatch nummer ett, den mellan regeringspartiet och oppositionen. Tydligen en riktig hatmatch. Hejdlöst roligt skrivet, ofta berättat med underdog-perspektiv från oppositionen, som sällan rår på den väl organiserade socialdemokratiska maskinen, ledd av gamle allsvenske backen Thomas Bodström.

Den andra (egentligen en liten notis) är den om konstiga lagnamn i Korpen. Jag höll på att dö av skratt när jag läste hur gänget bakom laget Vi tackar hade resonerat: "Efter matcherna får vi höra vårt namn två gånger eftersom motståndarna måste säga 'vi tackar Vi tackar och domaren'. Vi funderade på att heta Vi tackar och domaren, så att det skulle bli 'vi tackar Vi tackar och domaren och domaren', men det kändes som att det blev lite för mycket."

Ord och inga visor

Jag frågade Stefan Schwarz vad han tyckte om matchen igår. Han sa: "Noll-noll. Svår match. Synd att åka dit på en sån skitstraff."

Jag sa: "Men nu ska det väl mycket till om vi ska missa VM. Island måste ju slå oss med typ tio-noll."

Schwarz sa: "Nej. Det är omöjligt i dagens fotboll."

Burke

"Har du läst den här?" frågade min kompis och slängde till mig ett pocket-ex av In the Moon of Red Ponies av James Lee Burke. "Nä", sa jag, "jag har faktiskt inte läst nånting av Burke". Min kompis himlade med ögonen. "Behåll den då."

Ett par dagar senare är jag tre fjärdedelar in i boken, och jag tar verkligen till mig av all den rurala pulp Burke så enkelt konstruerar. Det är för det mesta fantastiskt bra, även om grundhistorien - advokat i lantlig småstad dras in i större konspirationer via indianreservat och redneck-mördare - bara är ett par snäpp mer sofistikerad än ett ambitiöst avsnitt av Walker, Texas Ranger (intrigerna växer dock efterhand). Men Burke berättar så rakryggat och ärligt om dessa människor och deras bestyr, deras vardag, inre tankar och drivkrafter att jag kapitulerar. Montanas öppna vidder och täta skogar, frustrande älgar som dricker tövatten i bäcken, onda mäns kängor som knarrar i gruset - allt sånt fullkomligt excellerar Burke i, och jag vräker i mig. The devil is in the details, som vanligt. Som gammal Ellroyalist dras jag mest till en av de minst sympatiska av huvudpersonerna: Darrel McComb, en rutten gammal rasistsnut med dirty ops-bakgrund, som hämtad ur American Tabloid.

Typiskt nog är In the Moon of Red Ponies Burkes tjugondenånting bok, och den fjärde som handlar om före detta rangern Billy Bob Holland, så jag får kanske en del relationer och refererade händelser om bakfoten (även om det inte känns så just nu). Jag får väl helt enkelt jobba mig bakåt.

The Campfire Headphase

Första genomlyssningen av nya Boards of Canada. Efter att ha läst intervjun jag länkade till tidigare blev jag först lite orolig: duon formligen vräkte ur sig uttalanden som gjorde mig nervös - de använder massor av gitarrer i de nya låtarna; de kallar Geogaddi i princip formlös pga bristen på ordentliga "låtar"; meningar av typen "vi har aldrig kallat vår musik 'elektronisk'" - i värsta fall tecken på att en mogen, rockig platta står bakom hörnet. Vi har sett det förr, och jag har pratat om det förr: de otåliga producenterna som vänder ryggen till allt som gjorde dem bra - datorer, sequencers, samplers - och plockar upp en gura i tron om att ett nytt sound är precis vad som behövs för att bota rastlösheten. (Spoiler: det är det sällan.)

Men jag oroade mig i onödan. Jag borde vetat bättre. Det här är ändå BoC, två eremitliknande skotska bröder som tillbringar sin tid längs kusten vid Inverness, isolerade från till synes allt som heter trender och tendenser. Som nästan aldrig ger intervjuer. Som sällan uppträder live. Som borrar ner sig bland obskyra samplingar från amerikansk utbildningsradio, lekande barn och religiös fanatism. Vars sound låter såväl urgammalt och arkaiskt som vore det från år 3000. Att den nya plattan The Campfire Headphase släpps den 18 oktober är såklart en viktig händelse. Det är tredje fullängdaren: Music Has the Right to Children kom 1998 - Geogaddi 2002. Man får lov att ha tålamod med Boards of Canada.

Och nog har de plockat in en hel del gitarrer, och det förändrar absolut ljudbilden på ett par spår, men det är ett bevis på deras integritet som musiker/kompositörer att allt det man förknippar med deras musik ändå skiner igenom. Same same, but different. Gitarrerna dominerar dock inte: den mysfiltsliknande ljudmatta duon ägnat sig åt sedan urminnes tider lägger sig som ett välmenande täcke över det mesta, och som vanligt är det majestätiskt, smått ödsligt, varmt och ljuvligt.

Har inte följt debatten bland de mest fanatiska BoC-fansen (vilket det finns många av) angående The Campfire Headphase, så jag vet ännu inte om den innehåller lika många dolda budskap, kryptiska meddelanden från David Koresh och matematiska knasigheter under alla lager av ljud som de förra plattorna. Återkommer om detta.

Box-angst

Det här har ni säkert redan har koll på, men: igår släpptes Val Lewton-boxen, featuring en hel kavalkad av det bästa som Lewton producerade under främst 1940-talet, inklusive klassiker som I Walked with a Zombie och Cat People, de allra flesta nu tillgängliga i vettiga DVD-versioner för första gången. Fram tills jag lyckas frisera balansen på mitt maxade kreditkort till någonstans mellan "horribelt" och "pinsamt" och köper härligheten, somnar jag varje natt med bilder av zombies och andra bloddrypande tingestar för mitt inre. Och får med andra ord mardrömmar. Livet är orättvist.

Conte

Första gången jag överhuvudtaget såg Richard Conte på vita duken var nog i Gudfadern, men första gången han gjorde ett riktigt intryck på mig var när jag såg The Big Combo (Joseph H. Lewis, 1955), en sen film noir minnesvärd för John Altons hisnande skuggexcesser och en för tiden mycket vågad sexscen mellan Conte och hans kärleksintresse Jean Wallace (där Conte antyds tillfredsställa Wallace med helt andra medel än blommor och juveler). Conte spelade en okuvlig gangster i The Big Combo - en roll han gjorde ofta och med bravur. Hans lågintensiva, sammanbitna hårdhet skolades i Elia Kazans teatergrupper under 30-talet, och även om hans räckvidd som skådespelare inte var enorm så räckte den för de roller han fick - i de filmer jag hittills sett honom är han alltid pålitlig och stabil oavsett om filmerna är bra eller inte, ungefär som Robert Ryan (som emellertid var betydligt mer filmstjärneaktig i sin framtoning).

Igår såg jag Robert Siodmaks Cry of the City från 1948, ännu en utmärkt noir i vilken en besatt polis jagar en lika besatt gangster. Conte är såklart boven, Martin Rome, en råbarkad kriminell som under ett tumult med polisen skjuter ihjäl en konstapel och flyr. Han skottskadas dock under flykten, åker fast och ligger för döden på sjukhuset. Präst tillkallas, och även den jagande polisen, Candella (Victor Mature), är där för att se rättvisa skipas, om än på omvägar. Men Rome dör inte, han återhämtar sig, och börjar så sakta planera sitt nästa drag - att ta sig ur arresten när han tillfrisknat, ta hand om sin unga flickvän, och göra upp gamla affärer med en korrupt advokat som vill lägga skulden för ett brutalt juvelrån på honom.

Rome och Candella är gamla bekanta, och varandras motsatser. Paralleller kan dras till Angels with Dirty Faces (Michael Curtiz, 1938): de är uppvuxna i samma område, har liknande bakgrunder, men valt radikalt olika banor i livet. Candella står på god fot med Romes familj, som han ofta besöker för att uppdatera föräldrarna om allt elände deras son ställer till, nästan som en sadistisk Bror Duktig. Rome, som fortfarande är en osäker mammas pojke innerst inne, längtar efter moderns hemlagade soppa och ser frustrerat på när Candella liksom lirkar sig in i föräldrahemmet och sätter griller i huvudet på mor, far, bror och flickvän. Det är en kamp såväl om den faktiska friheten, som en tuppfäktning om den patriarkala hedern, om makten över familjen - och det är ingen överdrift att säga att Mature beter sig som en söndrande skitstövel emellanåt, en rättfärdig pretty boy med polisbricka.

Efter en andlöst spännande flykt från häktet - då inte ett skott avlossas - är Rome ute i friheten igen, men med en skottskada som ännu inte läkt och ett helt koppel snutar efter sig. Snaran dras åt, och Rome kämpar förgäves mot sitt öde, precis som så många andra hjältar och skurkar i noir-traditionen.

Cry of the City gjordes under Siodmaks kreativt mest givande period, strax efter The Killers (1946) och precis innan Criss Cross (1949) - hans två mest kända filmer. Filmen spelades in på plats i New York, och Siodmak utnyttjar verkligen detta till fullo - när man ser hur väl han använder autentiska gatumiljöer påminns man om hur ovanligt det var med levande "location shoots" under den här tiden - inte minst NYC-miljöer.

Och Conte då? Han är fantastisk som Martin Rome. Även om Mature får störst utrymme på affischen är det Conte som huvudstupa driver filmen framåt, med sin alltmer krackelerande hårdingfasad. När han stel av fasa inser att hans planer är på väg att gå i stöpet och att han kan tvingas improvisera, ställd mot omöjliga odds, går det rysningar längs ryggraden.

Lite bloggande

Inte så många inlägg under helgen, eller hur? Kanske stannade verkligen kultur-Sverige upp ett par dagar (för att blogga om sig själv, vid sidan av sig själv, på bokmässan), och därmed min förmåga att hitta intressanta saker att skriva om. Nja. Jag skyller nog mer på trevliga fester och en fiasko-artad bakfyllakur. Nå, imorgon (måndag) blir det förhoppningsvis lite roligare från mitt håll än mailstrul-uppdateringar. Trots en otroligt upptagen dag: kursuppdateringar, presentinköp, datorsupport, protokollskrivande och middag på Siciliana.

Kanske lite om Richard Conte. Kanske något om nya Blackalicious. Möjligen någon form av mat-text.

Strul

Vissa personer upplever att min primära mailadress studsar och beter sig underligt i största allmänhet - till exempel vägrar Lunds universitets server att ta emot mail skickade från den. Hursomhelst, dessa personer kan med fördel skicka hotbrev och spam till min reseadress dorado@christismybitch.com eller till martin.degrell@filmint.nu.