Tack också till På Besök, som såg till att allt blev så lyckat.
Jag fick massor av fina presenter, bland annat en ny kamera. Huzzah!
söndag 30 juli 2006
Tack!
Igår fyllde jag 30, och firade som sig bör med ett livat partaj. Ett stort tack till alla som kom på festen! Tack för alla presenter, tack för sällskapet och alla gratis-öl. Tack Aaron för den fina mixen. Tack alla som hängde med på efterfesten och åt korv. Tack tack tack.
Tack också till På Besök, som såg till att allt blev så lyckat.
Jag fick massor av fina presenter, bland annat en ny kamera. Huzzah!
Tack också till På Besök, som såg till att allt blev så lyckat.
Jag fick massor av fina presenter, bland annat en ny kamera. Huzzah!
fredag 28 juli 2006
Två intervjutips
Lyssna är skönare än att läsa:
Veckans TSOYA är kanon. Jesse intervjuar ståupparen Dave Attell och komikern Michael Showalter. Showalter - en personlig favorit - är ett av genierna bakom The State, Stella och Wet Hot American Summer. Nu ska han ut på turné, för första gången som soloartist. Mot slutet av intervjun kommer Jesse in på något som förklarar en hel del av Showalters (och i förlängningen Stellas) komik - intresset för semiotik. Direktlänk (mp3) här.
***
I veckans The Treatment intervjuar Elvis Mitchell författaren Marshall Fine, som skrivit en ny bok om John Cassavetes, Accidental Genius. Intressant och underhållande för både fans och noviser.
I samtalet säger Mitchell att det måste ha varit en tuff uppgift att försöka skriva något nytt om Cassavetes, med tanke på allt som redan skrivits, i första hand av Cassavetes-fanatikern framför andra, Ray Carney. Fine ger Carney props, men säger ändå att Carney är akademiker, han själv är journalist - ett snyggt sätt att komma ur en något känslig fråga. Carney är nämligen inte helt okontroversiell, och har under åren haft otaliga konflikter med såväl andra författare och journalister som med själva Cassavetes-familjen angående vad han skrivit och vem som haft "rätt" i sina analyser. En genomgång av många av konflikterna slutar med sympati för Carney, men hans ego och delvis självtillskrivna status som ohotad auktoritet på ämnet Cassavetes (och amerikansk indie i allmänhet) kan vara nog så dryg.
Carney bjöds till exempel inte in till produktionen av Criterions DVD-box för ett par år sedan - något de flesta är överens om var ett rent hån - troligtvis på grund av en lång och utdragen konflikt med Cassavetes änka Gena Rowlands, som desperat vill upprätthålla en fläckfri bild av sin man, en Hollywoodsockrad legend som helt enkelt inte är sann - något som Carney, och många med honom, tycker går stick i stäv med allt Cassavetes stod för. Den tandlösa dokumentären som följer med boxen, A Constant Forge, döptes sarkastiskt om av Carney till A Constant Forgery. Och de bittra utspelen har fortsatt. Vill man ta del av Ray Carneys omöjligt många essäer och analyser (verkligen, fanatiskt är det enda ordet) om Cassavetes kan man ta en titt här.
Andra bloggar om: kultur, podcasting, radio, humor, The Sound of Young America, Dave Attell, Michael Showalter, film, Elvis Mitchell, John Cassavetes, Ray Carney
I samtalet säger Mitchell att det måste ha varit en tuff uppgift att försöka skriva något nytt om Cassavetes, med tanke på allt som redan skrivits, i första hand av Cassavetes-fanatikern framför andra, Ray Carney. Fine ger Carney props, men säger ändå att Carney är akademiker, han själv är journalist - ett snyggt sätt att komma ur en något känslig fråga. Carney är nämligen inte helt okontroversiell, och har under åren haft otaliga konflikter med såväl andra författare och journalister som med själva Cassavetes-familjen angående vad han skrivit och vem som haft "rätt" i sina analyser. En genomgång av många av konflikterna slutar med sympati för Carney, men hans ego och delvis självtillskrivna status som ohotad auktoritet på ämnet Cassavetes (och amerikansk indie i allmänhet) kan vara nog så dryg.
Carney bjöds till exempel inte in till produktionen av Criterions DVD-box för ett par år sedan - något de flesta är överens om var ett rent hån - troligtvis på grund av en lång och utdragen konflikt med Cassavetes änka Gena Rowlands, som desperat vill upprätthålla en fläckfri bild av sin man, en Hollywoodsockrad legend som helt enkelt inte är sann - något som Carney, och många med honom, tycker går stick i stäv med allt Cassavetes stod för. Den tandlösa dokumentären som följer med boxen, A Constant Forge, döptes sarkastiskt om av Carney till A Constant Forgery. Och de bittra utspelen har fortsatt. Vill man ta del av Ray Carneys omöjligt många essäer och analyser (verkligen, fanatiskt är det enda ordet) om Cassavetes kan man ta en titt här.
Andra bloggar om: kultur, podcasting, radio, humor, The Sound of Young America, Dave Attell, Michael Showalter, film, Elvis Mitchell, John Cassavetes, Ray Carney
torsdag 27 juli 2006
Apropå The Long Tail
The Long Tail, Wired-redaktören Chris Andersons bok som bland annat handlar om hur blockbusters i filmvärlden och hittar i musikvärlden kan vara på väg in i en återvändsgränd, är populär just nu. Hrr Lokko och Gelin skriver om den, här respektive här. Själv skrev jag om den i Plazas juninummer (finns fortfarande i butik!), utifrån en sommarblockbuster-kontext (i maj, då jag skrev artikeln, hade inte boken kommit ut, och jag hänvisade mest till Andersons tidigare publicerade teorier på hans blogg och i Wired; boken kom ut för ett par veckor sedan och jag har ännu inte hunnit läsa den).
För mig är drömfabrikens upplevt nedåtgående spiral oändligt fascinerande, och då menar jag inte bara ur ett strikt ekonomiskt perspektiv, alltså hur man verkligen kan föreställa sig producenter och studiobossar ängsligt titta på då deras övergödda, muterade freak till storfilm ger sig ut på slak lina - med allt större insatser, allt större risker. Även komponentmässigt är numera storfilmerna kolossala monster, bestående av så många beståndsdelar och sammansatta av så många galna professorer att det ofta känns som ett under att de alls orka stå upp. Vad gäller det estetiska väntar jag ständigt på paradigmskiftet som antingen får storfilmerna att slutligen implodera och dö efter att ha reducerats till en enda minsta gemensam nämnare, eller gå i en helt annan riktning och hitta nya uttryck. Jag sätter inte så stor tilltro till det senare.
Och den har pågått så länge, den här rörelsen mot en brytpunkt. För ungefär tre år sedan, hösten 2003, såg jag en film som just då kändes som rena rama bokslutet för high concept-filmerna, såväl estetiskt som ideologiskt och ekonomiskt. Varken då eller senare kunde jag avgöra om det var ett medvetet drag från filmskaparna eller ej. Filmen var Charlie's Angels: Full Throttle. Jag har inte sett filmen sedan dess, och det skulle inte förvåna mig ifall den trumfats i avseendet pur blockbuster-destillat - alltså en film efter vilken man häpnande undrar hur och var i hela friden man möjligen kan gå vidare till något annat utan att orsaka total dekonstruktion - men det är som bekant svårt att befinna sig mitt i ett paradigmskifte och konstatera: "Ett paradigmskifte!"
Jag skrev dock en ganska lång essä om min upplevelse av CA:FT, som, om ni tillåter, känns minst lika relevant idag. Essäns ursprung var akademiskt, men jag har redigerat bort de mest ovidkommande bitarna, for your reading pleasure.
Utdrag:
Vad som är anslående i CA:FT är hur berättandet komprimeras och avskalas alla upplevda "onödiga element". I en traditionell high concept-film är intrigen tämligen viktig, i motsats till vad man kanske tror – det är intrigen som utlöser de actionsekvenser och scener som utgör kärnan av filmen, och oavsett dess eventuella brister och logiska luckor finns det oftast en struktur som följs. Detta inkluderar etablering av karaktärer, upptrappning, fördjupning, klimax, avrundning, etc. Men som tidigare nämnts har CA:FT ett något annorlunda upplägg, åtminstone utifrån det estetiska tilltalet. Nästan varje sekvens i filmen uppenbarar sig utan etablering eller motivering, som en entitet i sig själv. Detta osammanhängande intryck förstärks av det faktum att änglarna hela tiden har en helt ny utstyrsel – kostymering, frisyr och styling – inför varje nytt avsnitt. Meningen tycks vara att en sekvens ska kunna existera som ett eget moment utan koppling till tidigare eller kommande sekvenser, som en del av en episodfilm, eller ett mini-avsnitt ur en TV-serie. Det skänker också ett hysteriskt, otåligt tempo till filmen, som kan bli förstummande även för en van actionpublik.
Den amerikanska kritikern Jeremy Heilman är inne på samma spår. Han menar att istället för att som traditionellt är lösa situationer med ett antal scener som hänger ihop, löser CA:FT detta med ett antal bilder: ”There's a tendency to resolve any suspense in a matter of quick shots instead of a matter of scenes. The Angels have zero reaction time to any situation that arises and seem totally adept in navigating whichever pop-culture fantasia that the movie is taking place in at a given moment.”
Andra bloggar om: kultur, film, blockbuster, storfilm, The Long Tail, Chris Anderson, kritik
För mig är drömfabrikens upplevt nedåtgående spiral oändligt fascinerande, och då menar jag inte bara ur ett strikt ekonomiskt perspektiv, alltså hur man verkligen kan föreställa sig producenter och studiobossar ängsligt titta på då deras övergödda, muterade freak till storfilm ger sig ut på slak lina - med allt större insatser, allt större risker. Även komponentmässigt är numera storfilmerna kolossala monster, bestående av så många beståndsdelar och sammansatta av så många galna professorer att det ofta känns som ett under att de alls orka stå upp. Vad gäller det estetiska väntar jag ständigt på paradigmskiftet som antingen får storfilmerna att slutligen implodera och dö efter att ha reducerats till en enda minsta gemensam nämnare, eller gå i en helt annan riktning och hitta nya uttryck. Jag sätter inte så stor tilltro till det senare.
Och den har pågått så länge, den här rörelsen mot en brytpunkt. För ungefär tre år sedan, hösten 2003, såg jag en film som just då kändes som rena rama bokslutet för high concept-filmerna, såväl estetiskt som ideologiskt och ekonomiskt. Varken då eller senare kunde jag avgöra om det var ett medvetet drag från filmskaparna eller ej. Filmen var Charlie's Angels: Full Throttle. Jag har inte sett filmen sedan dess, och det skulle inte förvåna mig ifall den trumfats i avseendet pur blockbuster-destillat - alltså en film efter vilken man häpnande undrar hur och var i hela friden man möjligen kan gå vidare till något annat utan att orsaka total dekonstruktion - men det är som bekant svårt att befinna sig mitt i ett paradigmskifte och konstatera: "Ett paradigmskifte!"
Jag skrev dock en ganska lång essä om min upplevelse av CA:FT, som, om ni tillåter, känns minst lika relevant idag. Essäns ursprung var akademiskt, men jag har redigerat bort de mest ovidkommande bitarna, for your reading pleasure.
Utdrag:
Vad som är anslående i CA:FT är hur berättandet komprimeras och avskalas alla upplevda "onödiga element". I en traditionell high concept-film är intrigen tämligen viktig, i motsats till vad man kanske tror – det är intrigen som utlöser de actionsekvenser och scener som utgör kärnan av filmen, och oavsett dess eventuella brister och logiska luckor finns det oftast en struktur som följs. Detta inkluderar etablering av karaktärer, upptrappning, fördjupning, klimax, avrundning, etc. Men som tidigare nämnts har CA:FT ett något annorlunda upplägg, åtminstone utifrån det estetiska tilltalet. Nästan varje sekvens i filmen uppenbarar sig utan etablering eller motivering, som en entitet i sig själv. Detta osammanhängande intryck förstärks av det faktum att änglarna hela tiden har en helt ny utstyrsel – kostymering, frisyr och styling – inför varje nytt avsnitt. Meningen tycks vara att en sekvens ska kunna existera som ett eget moment utan koppling till tidigare eller kommande sekvenser, som en del av en episodfilm, eller ett mini-avsnitt ur en TV-serie. Det skänker också ett hysteriskt, otåligt tempo till filmen, som kan bli förstummande även för en van actionpublik.
Den amerikanska kritikern Jeremy Heilman är inne på samma spår. Han menar att istället för att som traditionellt är lösa situationer med ett antal scener som hänger ihop, löser CA:FT detta med ett antal bilder: ”There's a tendency to resolve any suspense in a matter of quick shots instead of a matter of scenes. The Angels have zero reaction time to any situation that arises and seem totally adept in navigating whichever pop-culture fantasia that the movie is taking place in at a given moment.”
Andra bloggar om: kultur, film, blockbuster, storfilm, The Long Tail, Chris Anderson, kritik
onsdag 19 juli 2006
The Amazing Screw-On Head
Det här borde intressera en och annan. The Amazing Screw-On Head är en ny animerad serie på SciFi, baserad på en serietidning av Mike Mignola, skaparen av Hellboy. Genren kan närmast beskrivas som ockult spionkomedi - lite Indiana Jones, lite James Bond, lite Grim Fandango, lite Call of Cthulhu. "Hilarious send-up of Lovecraftian horror and steampunk adventure", som SciFi träffande beskriver det hela.
I centrum för de vilda äventyren står president Lincolns mest betrodda agent, som endast är känd som The Amazing Screw-On Head - vilket också beskriver precis vad han är. Tillsammans med sina förtrogna kompanjoner kämpar han mot orättvisor världen över, oftast manifesterade i superskurken och nemesisen Emperor Zombie.
Rösterna görs av Paul Giamatti, David Hyde Pierce, Patton Oswalt och Molly Shannon. Serie och serie förresten; det är i nuläget osäkert huruvida det blir fler avsnitt, men hela piloten finns att beskåda på SciFi:s hemsida. Och det är väldigt roligt. Hoppas det blir en fortsättning.
Andra bloggar om: animation, SciFi, TV, humor
tisdag 18 juli 2006
SA vs ZZ
Visst, VM-finalen är redan såå tio dagar sedan, men jag kan ändå inte låta bli att tipsa om humoristerna på Something Awful och deras hyllning till Zidane och hans "Glasgow handshake", som publicerades idag. Ett stort galleri av animerade giffar erbjuder en uppsjö varianter av händelsen.
Zidane's Headbutt Photoshop Thread
Andra bloggar om: fotboll, VM, Frankrike, humor, Zidane
Zidane's Headbutt Photoshop Thread
Andra bloggar om: fotboll, VM, Frankrike, humor, Zidane
måndag 17 juli 2006
I väntans tider
Förhoppningsvis kommer Film International #21 från tryckeriet den här veckan. Det är ett otroligt spännande nummer, ett sånt man vill visa upp för folk när de ber en förklara FI:s idé - kolla här, this says it all. Precis en sådan bredd vi skulle vilja ha i varje nummer. Nick Heffernan berättar historien om Dennis Hoppers vansinnesprojekt The Last Movie, Daniel Garrett gör jämförelser mellan förlaga och adaption i fallet Brokeback Mountain, Jasper Sharp inleder en tudelad grundlig redogörelse för den japanska animens bortglömda rötter, Robin Wood gör ännu en närläsning - den här gången av Patrice Chéreaus Son frère, och Xavier Mendik presenterar en receptionsstudie, med tillhörande intervjuer och analyser, av skräckfenomenet Ginger Snaps. Lägg därtill tonvis med recensioner, samt festivalrapporter från så vitt skilda ställen som Miami, Yurabi, London, Philadelphia - och Nepal!
Som vanligt uppmanar jag alla som är intresserade av film att prenumerera, eller åtminstone plocka upp ett exemplar av tidningen om man har möjlighet. Jag har fortfarande ingen komplett lista över försäljningsställen i Sverige, men jag jobbar på det.
Andra bloggar om: kultur, film
fredag 14 juli 2006
Fem favoriter: 1971
Little Murders (Alan Arkin)
Alan Arkin har regisserat denna lika delar drastiska, obehagliga och mörkt humoristiska filmadaption av Jules Feiffers pjäs med samma namn (Feiffer skrev själv manuset). I en vriden version av New York anno 1971 råder en begynnande apokalyptisk stämning - samhället är kallt och cyniskt, relationer mellan människor är ansträngda, anonyma krypskyttar skjuter ihjäl slumpmässiga offer från hustaken, och människorna stänger in sig i enorma bostadskomplex och känner sin egen rädsla växa fram. När Patsy (Marcia Rodd) bjuder hem Alfred (Elliot Gould) till sina föräldrar på middag utspelas ett absurt drama värdigt Ionescu. Arkin själv dyker upp som labil polis en bit in i kalabaliken.
Carnal Knowledge (Mike Nichols)
Den här filmen kom till under Mike Nichols mest kreativa period i karriären: hans första år i branschen. Mellan 1966 och 1971 gjorde han även Who's Afraid of Virginia Woolf?, The Graduate och Catch-22, och 1975 den underskattade The Fortune - men därefter har följt en mestadels medioker karriär, som visserligen innehållit respektabla verk som Primary Colors och Angels in America, men också mindre lyckade utflykter som Wolf och Working Girl. Men bäst var han alltså under sina första år. Carnal Knowledge är en av hans minst uppmärksammade filmer från den här perioden, och det är synd, för det är en lysande, cynisk dissekering av män och kvinnors oförmåga att kommunicera med varandra (som av en händelse är även detta manus skrivet av Jules Feiffer, nämnd ovan). Filmen följer vännerna Jonathan och Sandy (Jack Nicholson och Art Garfunkel), från deras fumlande försök att upprätthålla relationer under collegeåren, till vuxenlivets krav och förväntningar, besvikelser och korta stunder av lycka.
Daughters of Darkness (Harry Kümel)
Om du bara ska se en suggestiv, erotiskt laddad eurotrash-vampyrfilm modellerad efter Resnais arthouse-klassiker L'année dernière à Marienbad (1961), spana då in denna märkliga skapelse. Alienation, överklassmiljöer och tidens påverkan på minnen är även här viktiga ingredienser. Regissören Harry Kümel anlitade till och med Delphine Seyrig, som spelade en av huvudrollerna i Resnais film, för rollen som den dekadenta och deliriska hertiginnan Bathory, som svulten på både societetsliv och nytt jungfrublod beklagar sig över sin gräsliga tillvaro, tills hon stöter på ett ungt par på bröllopsresa - det perfekta bytet. Filmen utspelar sig i huvudsak på ett halvtomt och dammigt hotell på en badort, någonstans i Europa, långt efter turistsäsongens slut - vilket effektivt bidrar till den ödesmättade stämningen.
The Hospital (Arthur Hiller)
George C. Scott spelar en självmordsbenägen kirurg på ett namnlöst sjukhus, i denna satir skriven av Paddy Chayefsky, fem år innan den stora triumfen med Network. Tillvaron på det stora, överbelagda sjukhuset är så kaotisk och bisarr, och personalen så självupptagen och blasé, att en seriemördares framfart där mest möts med axelryckningar. Satiren är precis som i Network bitvis grov och målad med stora penseldrag, men om man inte stör sig på det är det här en riktig juvel som borde får mer uppmärksamhet. I sann Chayefsky-anda får varje huvudkaraktär minst ett stort utbrott, och Scott är naturligtvis utsökt lämpad en sådan uppgift.
Two-Lane Blacktop (Monte Hellman)
Monte Hellman var en av doldisarna i den movie brat-generation som under en kort och intensiv period tog över filmproduktionen i Hollywood; en fantastisk men lågmäld talang som av olika anledningar aldrig nådde samma framgång som de mer högljudda och företagsamma kollegorna. Medan Coppola, Altman och de andra använde det tillfälliga maktskiftet i drömfabriken som personliga språngbrädor för långa karriärer, toppade Hellman redan 1971 - men som han gjorde det. Den existentiella roadmovien Two-Lane Blacktop tillhör toppskiktet av allt det bra som producerades i USA under den här tiden - ett högt betyg om man, som jag, anser att sent sextiotal-tidigt sjuttiotal var Hollywoods verkliga gyllene era.
Two-Lane Blacktop följer tre sökande unga människor vars egenskaper och personligheter är så avskalade, eller arketypiska om man så vill, att de saknar namn - de kallas endast The Driver (sångaren James Taylor i sin enda riktiga filmroll), The Mechanic (Beach Boys-trummisen Dennis Wilson i sin enda filmroll) och The Girl (Laurie Bird, som bara hann deltaga i två filmer till - Hellmans Cockfighter (1974) och Annie Hall (1977) - innan hon tog livet av sig). The Driver och The Mechanic åker omkring i sin Chevy och deltar i legala och illegala kappkörningar runtom Airzona, New Mexico, Kalifornien. En dag träffar de The Girl på en diner. Hon får lift. Tillsammans driver de vidare. Successivt utvecklas en rivalitet med hetsporren tillika fortköraren GTO (Warren Oates), en rivalitet som kulminerar i en episk kappkörning till Washington DC.
Filmen är estetiskt och dramaturgiskt mer intressant och konsekvent än den popkulturellt mer hyllade (och utmärkta) Vanishing Point från samma år. Filmerna är till ytan lika varandra, och bägge använder roadmovien som metafor, men där Vanishing Point både bildligt och bokstavligt kraschar rakt in i ett nytt, dekadent årtionde - en våldsam snedtändning eller den ultimata frihetsgesten, välj själva - tar Two-Lane Blacktop farväl av förflutna ideal och bilder, och vrålar iväg längs motorvägen utan att veta vad som kommer nu, vilka vi blir nu. Det finns en ängslan och en vilsenhet hos huvudpersonerna, som förkläs i uppbrott och konstant rörelse. The Driver, The Mechanic och The Girl är en bilburen wild bunch.
Andra bloggar om: kultur, film, 1971
Alan Arkin har regisserat denna lika delar drastiska, obehagliga och mörkt humoristiska filmadaption av Jules Feiffers pjäs med samma namn (Feiffer skrev själv manuset). I en vriden version av New York anno 1971 råder en begynnande apokalyptisk stämning - samhället är kallt och cyniskt, relationer mellan människor är ansträngda, anonyma krypskyttar skjuter ihjäl slumpmässiga offer från hustaken, och människorna stänger in sig i enorma bostadskomplex och känner sin egen rädsla växa fram. När Patsy (Marcia Rodd) bjuder hem Alfred (Elliot Gould) till sina föräldrar på middag utspelas ett absurt drama värdigt Ionescu. Arkin själv dyker upp som labil polis en bit in i kalabaliken.
Carnal Knowledge (Mike Nichols)
Den här filmen kom till under Mike Nichols mest kreativa period i karriären: hans första år i branschen. Mellan 1966 och 1971 gjorde han även Who's Afraid of Virginia Woolf?, The Graduate och Catch-22, och 1975 den underskattade The Fortune - men därefter har följt en mestadels medioker karriär, som visserligen innehållit respektabla verk som Primary Colors och Angels in America, men också mindre lyckade utflykter som Wolf och Working Girl. Men bäst var han alltså under sina första år. Carnal Knowledge är en av hans minst uppmärksammade filmer från den här perioden, och det är synd, för det är en lysande, cynisk dissekering av män och kvinnors oförmåga att kommunicera med varandra (som av en händelse är även detta manus skrivet av Jules Feiffer, nämnd ovan). Filmen följer vännerna Jonathan och Sandy (Jack Nicholson och Art Garfunkel), från deras fumlande försök att upprätthålla relationer under collegeåren, till vuxenlivets krav och förväntningar, besvikelser och korta stunder av lycka.
Daughters of Darkness (Harry Kümel)
Om du bara ska se en suggestiv, erotiskt laddad eurotrash-vampyrfilm modellerad efter Resnais arthouse-klassiker L'année dernière à Marienbad (1961), spana då in denna märkliga skapelse. Alienation, överklassmiljöer och tidens påverkan på minnen är även här viktiga ingredienser. Regissören Harry Kümel anlitade till och med Delphine Seyrig, som spelade en av huvudrollerna i Resnais film, för rollen som den dekadenta och deliriska hertiginnan Bathory, som svulten på både societetsliv och nytt jungfrublod beklagar sig över sin gräsliga tillvaro, tills hon stöter på ett ungt par på bröllopsresa - det perfekta bytet. Filmen utspelar sig i huvudsak på ett halvtomt och dammigt hotell på en badort, någonstans i Europa, långt efter turistsäsongens slut - vilket effektivt bidrar till den ödesmättade stämningen.
The Hospital (Arthur Hiller)
George C. Scott spelar en självmordsbenägen kirurg på ett namnlöst sjukhus, i denna satir skriven av Paddy Chayefsky, fem år innan den stora triumfen med Network. Tillvaron på det stora, överbelagda sjukhuset är så kaotisk och bisarr, och personalen så självupptagen och blasé, att en seriemördares framfart där mest möts med axelryckningar. Satiren är precis som i Network bitvis grov och målad med stora penseldrag, men om man inte stör sig på det är det här en riktig juvel som borde får mer uppmärksamhet. I sann Chayefsky-anda får varje huvudkaraktär minst ett stort utbrott, och Scott är naturligtvis utsökt lämpad en sådan uppgift.
Two-Lane Blacktop (Monte Hellman)
Monte Hellman var en av doldisarna i den movie brat-generation som under en kort och intensiv period tog över filmproduktionen i Hollywood; en fantastisk men lågmäld talang som av olika anledningar aldrig nådde samma framgång som de mer högljudda och företagsamma kollegorna. Medan Coppola, Altman och de andra använde det tillfälliga maktskiftet i drömfabriken som personliga språngbrädor för långa karriärer, toppade Hellman redan 1971 - men som han gjorde det. Den existentiella roadmovien Two-Lane Blacktop tillhör toppskiktet av allt det bra som producerades i USA under den här tiden - ett högt betyg om man, som jag, anser att sent sextiotal-tidigt sjuttiotal var Hollywoods verkliga gyllene era.
Two-Lane Blacktop följer tre sökande unga människor vars egenskaper och personligheter är så avskalade, eller arketypiska om man så vill, att de saknar namn - de kallas endast The Driver (sångaren James Taylor i sin enda riktiga filmroll), The Mechanic (Beach Boys-trummisen Dennis Wilson i sin enda filmroll) och The Girl (Laurie Bird, som bara hann deltaga i två filmer till - Hellmans Cockfighter (1974) och Annie Hall (1977) - innan hon tog livet av sig). The Driver och The Mechanic åker omkring i sin Chevy och deltar i legala och illegala kappkörningar runtom Airzona, New Mexico, Kalifornien. En dag träffar de The Girl på en diner. Hon får lift. Tillsammans driver de vidare. Successivt utvecklas en rivalitet med hetsporren tillika fortköraren GTO (Warren Oates), en rivalitet som kulminerar i en episk kappkörning till Washington DC.
Filmen är estetiskt och dramaturgiskt mer intressant och konsekvent än den popkulturellt mer hyllade (och utmärkta) Vanishing Point från samma år. Filmerna är till ytan lika varandra, och bägge använder roadmovien som metafor, men där Vanishing Point både bildligt och bokstavligt kraschar rakt in i ett nytt, dekadent årtionde - en våldsam snedtändning eller den ultimata frihetsgesten, välj själva - tar Two-Lane Blacktop farväl av förflutna ideal och bilder, och vrålar iväg längs motorvägen utan att veta vad som kommer nu, vilka vi blir nu. Det finns en ängslan och en vilsenhet hos huvudpersonerna, som förkläs i uppbrott och konstant rörelse. The Driver, The Mechanic och The Girl är en bilburen wild bunch.
Andra bloggar om: kultur, film, 1971
söndag 9 juli 2006
Veckans lågoddsare
"Den välskrivna och delvis väldigt roliga The Squid and the Whale är utan tvekan sommarens bästa film, kanske en av årets bästa till och med, men det ska sägas att den är ganska plågsam också, medan den pågår." (Helena Lindblad, DN)
"Noah Baumbachs förmåga att ringa in de där plågsamt infekterade konflikterna hos en kärnfamilj i upplösning gör The Squid and the Whale till en sällsynt fulländad liten film. " (Karoline Eriksson, SvD)
"Stora insikter med små åthävor, och mycket smärtsam humor, när amerikansk films nya hopp Baumbach berättar om sin uppväxt [...] Utan tvekan sommarens förstaval." (Fredrik Sahlin, SVT)
"Genomgående [...] ett lysande ensemblestycke och en efterlängtad karaktärsstudie i en tid när rollgestalter på film börjar bli tunnare än manuspappret de är skrivna på. Baumbach är definitivt en filmskapare värd att lägga på minnet." (Michael Tapper, Sydsvenskan)
"Jag föll pladask. Helt underbar. Fem klappor." (C-G Karlsson, Gomorron Sverige)
Jag är förvånad - men samtidigt inte alls förvånad (stay with me!) - över mottagandet av The Squid and the Whale i samband med dess Sverigepremiär i fredags. Inget emot filmen i sig - den är ganska bra, om än inte det mästerverk den utmålas som; en lågmäld, anspråkslös indie med utmärkta skådespelare, men för mig personligen utan djupare känslomässiga beröringspunkter - men sällan har väl en kritikerkår ställt sig upp likt en man och så unisont, så i argumenten samstämmigt, uttalat sig om en film i positiva ordalag (vilket är värt att notera - "dåliga" filmer är lättare att komma överens om, och recenseras dessutom sällan så utförligt och av så många a-lagskritiker att man kan göra en dylik jämförelse). Jag tycker det är fascinerande, framförallt om man någorlunda "känner" kritikerna och kan deras vitt skilda preferenser - plötsligt tycker alla lika! Också intressant: The Squid and the Whale är ju på pappret inte någon gjuten "film för alla" - det är en tämligen smal liten film med en speciell typ av humor, fylld av långintensiv relationsdramatik, med tillräckligt många helt eller delvis osympatiska karaktärer och annat egensinnigt att åtminstone någon skulle kunna falla ur hyllningskören.
Å andra sidan, såhär kan man kanske också se det: ingen borde egentligen vara förvånad över kritikerreaktionerna. Med sina Brooklyn-brownstones, New Yorker-romantiseringar, kulturarbetar-arketyper och allmänt intellektuellt positionerande (som för många upplevs som mer genuint än exempelvis Woodys idoga poserande), kombinerat med tillräckligt mycket tidsgap mellan filmens åttiotal och vårt nollnolltal för att skänka ett litet litet skimmer av sentimentalitet över sig men inte så mycket att det blir en nostalgifest, är The Squid and the Whale som gjord för en viss typ av kulturskribenter, om man nu ska vara lite generaliserande (and why not). Men bevisligen tilltalar den inte bara trendmedvetna hipsterkritiker, inte bara akademikerditon, inte bara relationsdramafans, NY-dyrkare eller åttiotalsnostalgiker - den tycks tilltala väldigt många, och på ett starkt sätt dessutom. När kommer backlashen?
Andra bloggar om: kultur, film, kritik, Squid and the Whale
fredag 7 juli 2006
torsdag 6 juli 2006
Inhalez les bleus
Frankrikes förbundskapten Raymond Domenech fnyser tydligen åt strikta hälsokostregimer, och låter sina åldrande spelare hälla i sig starkt kaffe och mumsa på nybakade croissanter hela dagarna. Härligt att se att det funkar - les bleus är som bekant i final. Och kapten Zizou ser ganska nöjd ut med tillvaron.
Kan inte låta bli att tänka på den där bilden av Bosse Larsson under VM -74: kostymklädd, kameran i ena handen, en cigarett i den andra.
Andra bloggar om: fotboll, VM, Frankrike, Zidane
Kan inte låta bli att tänka på den där bilden av Bosse Larsson under VM -74: kostymklädd, kameran i ena handen, en cigarett i den andra.
Andra bloggar om: fotboll, VM, Frankrike, Zidane
tisdag 4 juli 2006
lördag 1 juli 2006
Nigeria
I Film International #7 skrev Onookome Okome en mycket intressant artikel om den produktiva nigerianska filmindustrin. Den senaste tiden har jag haft anledning att gräva upp en del bildmaterial från den artikeln, och fastnade då för följande bildsekvens. Den är från filmen End of the Wicked, och föreställer en man som förvandlas till en uggla. Jag kan inte sluta titta på den.
Filmens regissör, Helen Ukpabio, predikar evangeliet i sina filmer, och vill gärna framställa det ockulta just så främmande, och därmed ogripbart, mystiskt och obehagligt. Onookome skriver: "The fetish priest is vilified and demonized. He is reconstructed as the absolutely grotesque in local tradition, the unknowable. [...] The horrific, the jujuman, in this tradition of narration, is caged and conceptualized as the epitome of darkness to be exorcised or cast into hell."
Filmaffisch för End of the Wicked:
Andra bloggar om: kultur, film
Filmens regissör, Helen Ukpabio, predikar evangeliet i sina filmer, och vill gärna framställa det ockulta just så främmande, och därmed ogripbart, mystiskt och obehagligt. Onookome skriver: "The fetish priest is vilified and demonized. He is reconstructed as the absolutely grotesque in local tradition, the unknowable. [...] The horrific, the jujuman, in this tradition of narration, is caged and conceptualized as the epitome of darkness to be exorcised or cast into hell."
Filmaffisch för End of the Wicked:
Andra bloggar om: kultur, film
onsdag 21 juni 2006
En ny kompispass av TV4 till Iran
SVE 2 - ENG 2
Var: hos Totto & Lulla, Malmö
Sällskap: Totto, Lulla, Luke, Doris
Mat/dryck: chips, korv, jordgubbar, glass, öl (efter vegetarisk lasagne)
Stämning: god, oväntat avslappnad (men därmed oroande)
Övrigt: Såg matchen med bland andra en engelsman (som dock är ganska ointresserad av fotboll, så risken för hån var liten). Första halvlek var förskräcklig. Målet var enastående, men vårt spel var bedrövligt - vi hade ingenting, vi var sist på alla bollar, alla returer, allting. Henrik ringde från London i halvtid - irriterad över inte bara vårt spel utan även ITV:s kommentatorer. Det enda jag kände (förutom: det är nog ändå lugnt vad gäller avancemang, PAR leder) var: låt det åtminstone inte bli pinsamt, återupprätta hedern, gör några snygga försök så det inte ser dumt ut. Och vilken förändring till andra! Vad hände? Fasta situationer som vi är så dåliga på! Allbäcks mål var det 2000:e i VM:s historia! Vi borde fått in ett par till - vi dominerade. 2-2-kvitteringen var ett riktigt klassiskt gammalt Sverige-mål - grötigt, meckigt, ganska fult, men mål lik förbannat. Nu möter vi Tyskland på lördag, och såhär känner jag: nu har vi gått vidare från gruppen, och det känns bra. Jag har inga förhoppningar om Tysklandsmötet, jag tror det blir för mycket. Och ärligt talat - när vi spelar så dåligt som i dagens första halvlek förtjänar vi inte att komma längre. Laget gör det - Lagerbäck gör det inte. Han måste gå. Och det kommer aldrig att ske, såklart.
Andra bloggar om: fotboll, VM
söndag 18 juni 2006
FRA 1 - KOR 1
Var: hemma
Sällskap: Mathias
Mat/dryck: salta pinnar
Stämning: avslagen
Övrigt: Jag blir dum-europeisk i vissa fotbollssammanhang, till exempel då Tjeckien möter USA eller som idag när Frankrike möter Sydkorea (som bara heter "Korea" på engelska, vilket jag inte riktigt fattar). Av någon anledning blir jag sur och oresonlig, och väldigt pro Europa / anti de andra. Kalla det gärna fotbollskonservatism (för det är väl det det är). Förra VM, med Japans och Sydkoreas långa avancemang och fördelar av hemmaplan var således en pärs. Men nu gör i alla fall les bleus mål! Undrar just hur spelet blir mot Togo, då Zidane är avstängd. Förhoppningsvis bättre. Frågor: Varför spelade inte Ribery från start? Hur smugglar man in en tupp? Varför spelar Barthez? Varför måste allt gå via Zidane? Och varför kallar Lindeborg Zidane "Zinedine"? Är de kompisar? (Mest informativa kommentaren: "Zinedine... Zidane... Zinedine Zidane")
Andra bloggar om: fotboll, VM
BRA 2 - AUS 0
Var: hemma
Sällskap: Mathias
Mat/dryck: kycklingkebab med falafel, pärondryck
Stämning: smått irriterad
Övrigt: Surt. Ännu en halvdan insats av Brasilien - som kommentatorerna insisterar är hela världens favoritlag, en "overdog" som "alla" håller på och älskar - och Australien gjorde ännu en solid, bra match som lätt kunnat slutat 1-1 istället för 2-0 om marginalerna varit på deras sida. TV:s experter verkar även fullständigt överens om att Brasilien på något sätt bara spelar på halva sin förmåga, som om de precis när det behövs övermänskligt kan lägga in ett par växlar till och köra över vilket motstånd som helst - ett hån mot såväl Kroatien som Australien, och en vild överdrift av Brasiliens hittills uppvisade förmåga. På plan, för övrigt: en Emerton, en Emerson.
(Såg även tidigare under dagen bitar av CRO-JAP: tufft för Kroatien att visa upp ett så bitvis bra spel men ändå inte vinna. Å andra sidan: bränner man straffar så...)
Andra bloggar om: fotboll, VM
Varför jag måste åka till Stockholm i sommar
Sorry, alla mina vänner i huvudstaden, men den främsta anledningen till att jag åker till Stockholm i slutet av augusti är inte ert förtjusande sällskap (men spara en sängplats, OK?), utan Moderna muséets stora Paul McCarthy-retrospektiv, som körde igång nu i helgen. I dagens DN gushar man - och jag vill vill vill se den snarast möjligt. Ni som kan, gå dit. Jag garanterar en unik upplevelse.
Läs om höstens McCarthy-äventyr, på Whitechapel Art Gallery i London, här.
Andra bloggar om: kultur, konst, McCarthy
CZE 0 - GHA 2
Var: hemma
Sällskap: Mathias, Patric, Johan, Per
Mat/dryck: kyckling, oliver, öl, drinks
Stämning: god
Övrigt: Typiskt att tjeckerna dummade sig precis när jag börjar hålla dem som favoriter - men Ghana spelade övertygande. Rättvist resultat. Utan Koller och Baros håller verkligen inte Tjeckien i längden. Tyvärr. Gick sedan på fest/klubb och missade således den bisarra och våldsamma matchen mellan USA och Italien - fick sms-uppdateringar under kvällen, och sitter nu och kollar höjdpunkter på nätet. Bägge resultaten öppnar upp gruppen totalt, och det ska bli kul att se hur det slutar.
Andra bloggar om: fotboll, VM
lördag 17 juni 2006
HOL 2 - IVC 1
Var: hemma
Sällskap: Mathias (Totto, Andy)
Mat/dryck: Boeuf, Waldorf-sallad, jordgubbar, öl, te
Stämning: toppen
Övrigt: Dödens grupp var det va? Pang bom så var det hela avgjort redan efter två omgångar. Synd för Elfenbenskusten, som förtjänade bättre. Men vilka fina mål! Såg ungefär andra halvan av ARG-SER också - wow. Vilken total förnedring. Slökollade sedan på ANG-MEX - ingen höjdare men starkt av Angola att plocka en poäng mot Mexiko, som såg så bra ut i premiären. Men vad höll den angolanska målvakten på med? Till den matchen drack jag för övrigt champagne, believe it or nuts.
Andra bloggar om: fotboll, VM
fredag 16 juni 2006
SVE 1 - PAR 0
Var: hemma
Sällskap: Totto, Lulla, Mathias, Jenny, Andy
Mat/dryck: Cider, öl, chips, godis, oliver (och en massa annat nyttigt)
Stämning: apati --> oro --> panik --> lättnad --> glädje
Övrigt: Gjorde mitt bästa för att känslomässigt koppla bort, ta ut nederlaget i förskott och allt det där - men till liten nytta. Det såg bra ut bakåt. Och till slut framåt. Men att det ska vara så jävla spännande.
Andra bloggar om: fotboll, VM
ENG 2 - TRI 0
(Alternativ titel: Liverpool sänkte TnT)
Var: hemma
Sällskap: Totto, Lulla, Mathias
Mat/dryck: Pizza, päronsaft, chips
Stämning: fundersam, sedan nöjd
Övrigt: Eftersom vi inte hade tänkt igenom alla tänkbara scenarion tidigare gjorde vi det nu - och bortsett från att England kunde ha vunnit med ett par mål till för säkerhets skull var det ett mycket bra resultat för inte bara England utan för hela gruppen, och då framförallt Sverige. Vinner Sverige mot Paraguay måste TnT vinna mot Paraguay i sista matchen, samtidigt som vi förlorar mot ett redan klart England - I'll take those odds. Något återupprättad svensk stolthet också, i och med att det tog England 83 minuter att spräcka nollan - och TnT hade ett par kvalificerade chanser och agerade på ett (förvisso marginellt) mindre undergivet sätt än mot Sverige. Väntade dock förgäves på gula/röda kort och skador på engelsmän. Just in case. Härligt att Gerrard får göra ett snyggt mål. Beckham bra igen. Lampard borde avgjort flera gånger om.
Andra bloggar om: fotboll, VM
ECU 3 - COS 0
Var: Sir Toby's, Malmö
Sällskap: Mathias
Mat/dryck: Kilkenny
Stämning: gött
Övrigt: Sir Toby's var tomt sånär som på oss två, en likasinnad entusiast, och bartendern. Kvällens kommande matcher var det enda som diskuterades. För 70 kr kan man vara med i Tobbans VM-lottning och vinna en replika av bucklan - du får ett förseglat kuvert och i det står ditt lag, efter finalen sprättas alla kuvert. Tuffa odds, således. På samtliga bord i lokalen låg det små lappar: "Nisse, 4p, 20:00", "Klara, 8p, 20:00". Det var lugnet före stormen. Men klockan tre, när Ecuador emfatiskt slog Costa Rica, var stället öde och ganska behagligt.
Andra bloggar om: fotboll, VM
onsdag 14 juni 2006
Förtydligande
Jag hatar inte Brasilien. Och jag hatar inte deras fotboll. Men jag hatar myten. Kanske svårt att förklara, men Paul McInnes, på en av Guardian-bloggarna, är lite inne på samma spår, även om han har en tendens att spetsa till saker och ting. Dock:
"Because not only are Brazil supposed to be far better at football than anybody else (though, imho, it was the Croats who showed the neater technique last night), they are better because of their ideology, they are better because they believe in the beautiful. But if that isn't a load of old marketing hogwash I don't know what is."
Läs resten här.
Andra bloggar om: fotboll, VM
"Because not only are Brazil supposed to be far better at football than anybody else (though, imho, it was the Croats who showed the neater technique last night), they are better because of their ideology, they are better because they believe in the beautiful. But if that isn't a load of old marketing hogwash I don't know what is."
Läs resten här.
Andra bloggar om: fotboll, VM
BRA 1 - CRO 0
Var: hos Patric
Sällskap: Patric, Per, Lars
Mat/dryck: öl
Stämning: uppgivet/hoppfullt om vartannat
Övrigt: Fan också. Kroatien var lätt det bättre laget under stora delar av matchen, och förtjänade minst 1-1. Brasilien var såklart bra, men det var glädjande att se att de faktiskt är mänskliga, något man kanske missat om man bara lyssnat på svensk medias sedvanliga kapitulation inför den magiska, speciella, märkliga, underbara fotbollen som tydligen bara brassar kan prestera och som vi andra dödliga knappt ens förstår. Om inte brassarna spelar upp sig kan jag se flera lag rå på dem.
EDIT: Samba! Jag blir så trött...
...och protesterar tyst
Andra bloggar om: fotboll, VM
FRA 0 - SUI 0
Var: hemma
Sällskap: solo
Mat/dryck: vatten
Stämning: oengagerad
Övrigt: Allez les bleus? Det ser inte bra ut nu heller, även om de borde fått straff. Nu är det alltså åtta år sedan Frankrike gjorde mål i VM. Tål att tänkas på. För övrigt blev mitt engagemang bristfälligt på grund av tvättstuga. Vardagen tränger sig på etc.
Andra bloggar om: fotboll, VM
ITA 2 - GHA 0
Var: Folkets park, Malmö
Sällskap: Per, Patric, ett par hundra andra
Mat/dryck: öl
Stämning: perfekt
Övrigt: En riktigt bra match, i rolig miljö. Malmös Folkets park visar samtliga VM-matcher på storbild, och just en sån här match är perfekt att se där - lagom mycket folk, inte tokfullt, med gott om supportrar från bägge lagen, och bra stämning. När matchen började såg det ut som att Italien hade flest fans på plats, men under matchen var hejaropen på Ghana intensiva - och publiken blev riktigt upprörd vid Ghanas straffsituation mot slutet. Italien ser starka ut.
Andra bloggar om: fotboll, VM
tisdag 13 juni 2006
USA 0 - CZE 3
Var: hemma
Sällskap: solo
Mat/dryck: korv
Stämning: engagerad, glad
Övrigt: Ännu en underhållande match. Tjeckien är en av mina stora favoriter i turneringen, och det var härligt att se hur kompletta de är. Grymt imponerande. Rosicky! Synd om Koller missar resten. Men vad höll USA på med? En riktigt besvikelse.
Andra bloggar om: fotboll, VM
AUS 3 - JAP 1
Var: hemma
Sällskap: solo
Mat/dryck: vatten, cashewnötter
Stämning: till en början halvengagerat, sedan fängslande
Övrigt: Otroligt roligt resultat. Tre mål på matchens sex sista minuter - vilken upphämtning. Intressant också att notera hur SVT i förra mästerskapet körde Linderborg/Strömberg som förstauppställning, men i detta VM insett fakta och toppat med Härenstam/Strömberg, som är helt outstanding. Linderborg/Wernersson däremot (som kommenterade den här matchen) är bedrövliga - Linderborg har inte en siffra rätt, tar ideligen fel på spelare och händelser, och Wernerssons sporadiska inlägg är mördande tråkiga och tröttsamma.
Andra bloggar om: fotboll, VM
måndag 12 juni 2006
ANG 0 - POR 1
Var: hemma
Sällskap: solo
Mat/dryck: vatten
Stämning: oengagerad
Övrigt: TV:n var på, men jag rasslade mest runt i lägenheten och gjorde annat. Figo, 57, såg ganska pigg ut. Eftersom Angolas senaste möte med Portugal fick avbrytas efter tre röda kort trodde jag matchen skulle urarta men nej.
Andra bloggar om: fotboll, VM
Måndagsnotiser
Bara så ni inte tror att jag bara bloggar om fotboll nuförtiden (och apropå det, får se hur länge jag orkar köra de där matchgenomgångarna), så kommer här lite oumbärlig information:
White Lines (Don't Don't Do It!)
Andra bloggar om: Cars, film, Louis CK, TV, Maradona
- Lucky Louie hade premiär igår på HBO, och första avsnittet var bra, med potential att bli ännu bättre. Det märks att det idag inte är norm med en gammaldags live studio audience för sitcoms - det blir stundtals en lite ryckig rytm då skådisarna tvingas anpassa sig efter skratt/jubel - men om ensemblen hittar rytmen (och det bör de göra, det här var det första av totalt tolv beställda avsnitt) kan det bli kanon. Vi som varit Louis CK-fans ett tag känner igen ganska mycket av hans ståupp-material i manus. Överlag finns det mycket att gilla med Lucky Louie, och jag ser fram emot flera avsnitt.
- Pixars nya film Cars hade premiär i USA i helgen, och fick mestadels positiva omdömen - som vanligt (just nu 77% på Tomatometern). Är Pixar fortfarande ofelbara? Läser man diverse nät-fora får man dock en något splittrad bild - och diskussionerna går till mångt och mycket ut på den inneboende idiotin i filmens koncept: en värld som vår, men med bilar istället för människor. Till skillnad från tidigare Pixar-filmer finns det inget mikrokosmos à la Finding Nemo eller Toy Story, där de fantastiska inslagen är fullt logiska eftersom de följer sitt universums lagar, och exempelvis fiskarna relaterar vår värld i sin. Annan kritik jag stött på handlar om Cars påstådda cementering av ett idealiserat femtiotal och oviljan att erkänna den tidens problem, något Derek Smith berör i sin capsule. Cars kritiker vandrar stundom längs en tunn linje mellan rimlig diss och analt nörderi, men det är väldigt underhållande att läsa om. På A Special Thing, med start här, kan man följa en bitvis hysterisk diskussion: "
- Minns ni när jag sa att jag skulle blogga om lite icke-fotbollsrelaterade grejer? Jag ljög.
White Lines (Don't Don't Do It!)
Andra bloggar om: Cars, film, Louis CK, TV, Maradona
MEX 3 - IRN 1
Var: hemma
Sällskap: solo
Mat/dryck: pizza, cola
Stämning: under andra halvlek (post-pizza) mer eller mindre uppsluppet och positivt
Övrigt: Mexikos målvakt Sanchez far dog för några dagar sedan, och Sanchez återvände till truppen så sent som i går eller förrgår efter att ha gått på begravningen i Mexiko. Såg ni att Irans målvakt lämnade över en stor blombukett åt Sanchez när spelarna hälsade på varandra? Och såg ni hur mexarna kramade om Sanchez vid slutsignalen? Sånt sänker mig totalt, jag blir rörd; jag är överhuvudtaget väldigt svag för all sorts hövlighet och sportslighet innan allt brakar igång - slantsinglandet, utbytet av vimplar, handskakningen mellan kaptenerna och domarkvartetten - kalla det en romantisk illusion men jag föredrar sportsligt och civiliserat beteende före och efter matcher framför testosteronstint huffande och puffande. För övrigt var det en ganska trevlig match, även om min koncentration i ärlighetens namn inte var på topp hela tiden. Juste gruppspelsmatch. Iran bättre än väntat.
Andra bloggar om: fotboll, VM
SER 0 - HOL 1
Var: hemma
Sällskap: solo
Mat/dryck: vatten
Stämning: bakfull och hungrig
Övrigt: Holland är som vanligt en fröjd att se; Robben är fantastisk men har en tendens att dyka så fort han blir tacklad, så det ser ut som att han filmar; van Persies hår är som vanligt oklanderligt friserat; har haft en soft spot för Milosovic ända sen han lämnade en träning i Parma och flög till Belgrad för att vara med och störta regeringsmakten
Andra bloggar om: fotboll, VM
söndag 11 juni 2006
SVE 0 - TRI 0
Var: hos mamma och pappa i Karlskrona
Sällskap: pappa, Pontus, Markus, Linus, Hector
Mat/dryck: korv, öl
Stämning: Till en början god och hoppfull, trots en smått kaotisk miljö med ett halvljummet intresse hos vissa i soffan; det finns nästan inget värre, och det är därför man ska se viktiga matcher typ själv eller med ett fåtal dedikerade, fokuserade fans. Men som sagt god stämning ändå, det är ju det här vi väntat fyra år på. Sen blev allt bara oerhört frustrerande.
Övrigt: Jag har så mycket att säga, men saknar ord; letar efter förklaringar, är som alltid i såna här sammanhang överdrivet pessimistisk (skickat sms i halvlek: "De kan lika gärna lämna walkover"); är så arg, så förtvivlad, så förvirrad av Lagerbäcks sätt att resonera och tänka fotboll. Den gamla sanningen att det är svårare att spela sig ur landslaget än in i det gjorde sig påmind. Och tusen andra tankar såklart. Senare under kvällen dränkte jag - oklokt och hejdlöst - mina sorger i alkohol (och såg således inte Argentina-matchen), och den påföljande episka baksmällan + på tok för lite sömn + tidig färd till Malmö (dels i stekhet bil, dels på Sweden Rock-överfullt tåg) gör att allt går i ultrarapid idag.
Andra bloggar om: fotboll, VM
ENG 1 - PAR 0
Var: hos mamma och pappa i Karlskrona
Sällskap: pappa, stundtals Hector ("Var är Zlatan?")
Mat/dryck: rött vin
Stämning: avslappnad, stort fokus på Sverige-matchen
Övrigt: efter de första tio minuterna såg det ut som om England skulle dominera totalt, men de tappade spelet mer och mer, och det såg direkt uddlöst ut i andra
Andra bloggar om: fotboll, VM
fredag 9 juni 2006
POL 0 - ECU 2
Var: hemma
Sällskap: Totto, Lulla
Mat/dryck: cashewnötter, majschips, öl, te
Stämning: inledningsvis bitvis loj (en bra bit in i första diskuterades upphovsrätt mer än fotboll); efterhand alltmer entusiastisk
Övrigt: välförtjänt seger; såhär efter dag 1 känns SVT betydligt bättre än TV4
Andra bloggar om: fotboll, VM
GER 4 - CRC 2
tisdag 6 juni 2006
Notiser på en nationaldag
- Veckans bästa faux-pas bjuder H&M på. Obetalbart.
- The Rude Pundit (av alla människor) talar sig varm för Al Gore: "Every time he opened his mouth to discuss some aspect of melting ice caps or fuel efficiency, you just wanted to weep, thinking, 'Jesus Christ, he won. Motherfucker won. He should be our president right now, not that inarticulate, shit-tossing baboon hunched in the ditch next to Tony Blair right now.'"
- Stephen Colbert höll årets "Commencement Address" på Knox College i Illinois: "I was recently named by Time Magazine one of the 100 Most Influential People in the World! Yeah! Give it up for me! [...] But if you do the math, there are 100 Most Influential People in the World. There are 6.5 billion people in the world. That means that today I am here representing 65 million people. That’s as big as some countries. What country has about 65 million people? Iran? Iran has 65 million people. So, for all intents and purposes, I’m here representing Iran today." Läs resten här.
- Hos Brian Palmer kan du ladda ner Demetri Martins kortfilm 12:21.
- Steve Martin framför ett av sina bästa nummer, The Great Flydini.
- Konrad tipsade om podcasten Voccine, och jag är kanske lite onödigt negativ men jag tycker inte den är så bra. I tredje avsnittet har de förvisso fixat bort den värsta soprumsakustiken.
- Juni ser ut att bli en bra månad för humorfans - på TV är det säsongspremiär för Tom Goes to the Mayor (läs mer här), samt urpremiär på Lucky Louie (som jag skrev lite om i senaste Plaza, och som man kan läsa mer om här och här) och Dog Bites Man. På bio: Nacho Libre. På DVD: Jesus is Magic, Dave Chappelle's Block Party.
- Veckans låt redux: en till från Herberts senaste - We're in Love.
Andra bloggar om: H&M, Bush, humor, TV, DVD, film, kultur, Steve Martin, Stephen Colbert, Demetri Martin
måndag 5 juni 2006
Guys With Feelings
När Jason Nash var ett par månader ifrån att bli pappa för första gången, och samtidigt insåg att hans komikerkarriär var på väg in i en återvändsgränd, började han krisa lite grann. Så mycket på gång, så mycket att tänka på, så mycket ansvar. Tankarna och framtidsutsikterna virvlade runt i huvudet, och Jason insåg att han var tvungen att kanalisera alla dessa känslor på något sätt. Och terapin räckte inte till. Han ringde upp sina kompisar, bröderna Jeff och Pete Bumgarner, och frågade om de ville hitta på något ihop. Det ville de.
Resultatet är Guys With Feelings, en underhållande och avslappnad podcast som spelas in en gång i veckan (fredagkvällar) och sedan delas upp och portioneras ut under veckans tre första dagar. Podcasten är upplagd som ett typiskt pratradioprogram, där killarna delar med sig av upplevelser och händelser i vardagen, debatterar aktuella frågor, och ofta har en eller flera gäster med i studion eller på telefon. Vad som dock skiljer GWF från andra snackiga podcasts är att den spelas in i Hollywood, och Jason, Jeff och Pete är alla tre smålirare i nöjesindustrin där, som komiker, författare, musiker och producenter. Tack vare sina showbiz-kontakter lyckas de få både hel- och halvkända gäster, som de har lättsamma men personliga samtal med. Gästerna är mestadels andra komiker, till exempel Bob Odenkirk, Michael Showalter, Adam McKay och Fred Goss.
Förra veckans absoluta höjdpunkt var när killarna hade Ahmet Zappa som gäst, och denne berättade två helt osannolika självupplevda historier. Zappa är inte helt oväntat son till Frank, och har uppenbarligen ett batteri av bisarra anekdoter att förtälja, efter ett händelserikt liv mitt i Tinseltowns mest skruvade sus och dus. Hans första historia handlar om Paris Hilton, och är rejält snaskig, skvallrig och barnförbjuden. Den andra är den bästa, och är så omöjlig att återberätta att ni helt enkelt får lyssna själva.
Jag frågade Jason Nash om uppkomsten av GWF, och vad vi kan vänta oss i framtiden.
Hur kommer det sig att er bli-äldre-starta-familj-noja utvecklades till en podcast? Kom ni på idén att göra en podcast först eller tänkte ni att "fan, vi måste hitta ett utlopp för alla dessa känslor!" och sen kom på formatet?
Typ en kombination av bägge. Först ville jag göra en sitcom som skulle heta Guys With Feelings men sen tänkte jag att sitcoms är för det mesta rätt så kassa, men jag gillade ändå namnet. I princip är min teori den att hårda, tuffa killar av det slag våra fäder var inte existerar längre. Till och med byggjobbare fixar slingor i håret nuförtiden. Det är, kort sagt, vad GWF handlar om. Dagens moderna man är så utvecklad att han kan prata om de mest pinsamma, skämmiga saker. Jag vill nog till och med påstå att killen som konfronterar sina inre demoner och låter alla höra om hans problem är tuffare än den som håller allt inombords.
Samtidigt under den här perioden var vårt första barn på väg, och jag började inse att jag inte skulle få så mycket tid över för standup, men jag visste att jag skulle kunna klämma in ett par timmar i veckan och till exempel göra en podcast. Och jo, jag var på sätt och vis ganska nojig över att få barn och att min karriär gick på tomgång. Så jag pratade med Pete, som är ett tekniskt geni, och frågade "hur svårt skulle det vara att göra en podcast?". "Inte alls", sa Pete, så vi bara satte igång.
Vem eller vad influerades ni av när ni planerade podcastens upplägg?
För mig finns det bara en gud och det är Howard Stern. Jag blev ett rejält Howard-fan när Artie Lang blev bisittare, och jag köpte till och med Sirius [satellitradio] när det körde igång. Hans typ av verklighetsbaserad komedi var något jag aldrig tidigare prövat, och det bästa med det är att det aldrig känns tillgjort, eftersom det kommer direkt från honom själv.
Vad tycker du har varit några av programmets höjdpunkter hittills? De där Ahmet Zappa-historierna häromdagen var ganska vilda. Nash at Night [ett inslag med Jasons pappa som radiopratare] tycker jag var en annan höjdpunkt.
Ja, att ha med min pappa var ett stort steg i mina försök att ordna till min relation med honom. Min familj är en sån där familj som alltid pratar om att göra någonting, typ "en vacker dag ska du minsann få prata i radio, pappa", och det som var så skönt med det var att vi faktiskt genomförde det. Körde honom till studion och gjorde det - på gott och ont.
Ahmets historia om Paris Hilton hade jag hört tidigare, på Greg Behrendts show här i LA. Den var ett måste för GWF. Ahmet är en otrolig kille, han har en Jack Black-liknande energi, och jag är rätt så säker på att vi inte hört det sista från honom. Hans fru är också störtskön.
Två andra höjdpunkter hittills är när Jerry Minor och jag pratade om hur det är att ha samma psykolog, och vår intervju med Mary Lynn Rajskub. Hon är bara den sexigaste, konstigaste, coolaste tjejen. Fascinerar mig totalt. Jag tycker hon förkroppsligar den kvintessentiella GWF-kvinnan - smart, sexig på ett lite udda sätt, och lite knäpp.
Vad har ni gång de kommande veckorna? Några gäster vi kan se fram emot?
Just nu kan jag inte säga något om kommande gäster, mer än att vi jobbar på att få hit några av de största komikerna i branschen. Vad gäller inslagen ska Jeff och jag göra en "Husband Swap" om ett par veckor, och bo ihop med varandras fruar under ett dygn. Jeffs fru är helt jävla galen, så det ser jag fram emot. Jag är också ganska säker på att Jeff och min fru kommer att ha det jättetrevligt, och det gör mig lite ledsen.
För den som lyssnar till podcasten är det tämligen tydligt att GWF är Los Angeles-baserad, i och med alla referenser till nöjesindustrin och så vidare, även om ni också talar om saker och ting som de flesta kan relatera till, som familjeliv, jobb, och dylikt. Hade ni ens en tanke på att folk från resten av världen skulle komma att lyssna?
Inte direkt. Jag blev chockad när jag upptäckte att vi hade fans i Japan, England och Australien. Internet är ganska jävla fantastiskt.
Vad händer i framtiden för GWF? Jag har hört att er publicist jobbar dygnet runt...
Vi försöker bygga upp det här från grunden. Vi startade i februari och vi växer hela tiden. Senare den här månaden ska vi spela in en TV-pilot, sen får vi se vad som händer med den. Satellitradio vore fantastiskt. Jag tror vi hamnar där så småningom. Men för att få en chans att komma dit är det viktigt att vi får så många lyssnare som möjligt.
Slutligen, har du någon hälsning till din inom kort enorma svenska lyssnarskara?
Jag hoppas bara att några vackra svenska flickor ska ta oss till sina hjärtan och erbjuda husrum när jag kommer och hälsar på. Det är ju mer eller mindre varje amerikansk mans dröm, svenska tjejer i ett badkar. Om det någon gång sker har det varit värt allt besvär. Vänta lite... min fru ropar. Vår son har precis bajsat i badkaret. Ah, show business.
Mer om Guys With Feelings:
GWF:s hemsida
GWF:s arkiv
Prenumerera på GWF (iTunes)
Andra bloggar om: humor, radio, podcast, Guys With Feelings
söndag 4 juni 2006
Pink
En liten Adidas-viral av Charlie White. Ladda ner här.
Jag har tidigare postat Whites Getting Lindsay Linton, från fotoserien Understanding Joshua:
Charlie White-intervju på NPR:s Weekend All Things Considered
Charlie White i Wired
Andra bloggar om: reklam, Adidas, virals, video, Charlie White
fredag 2 juni 2006
T minus 7
Hur jag vet att VM närmar sig:
1. Jag finner mig själv desperat jonglera deadlines, resor, åtaganden och andra måsten för att kunna se ett absolut maximalt antal matcher, helst samtliga. Jag vet redan att det inte kommer att hålla, och jag är redan otroligt irriterad över detta faktum.
2. 42 000 åskådare satt på läktaren i onsdags när tyska landslaget tränade.
3. Jag har beställt 3:s VM-paket till min telefon, så om jag någon gång under mästerskapet skulle råka befinna mig på resande fot eller liknande kan jag se och höra referat och höjdpunkter i så sönderpixlade klipp att man knappt ser bollen - och jag älskar det.
4.
The Adidas Bridge (tack till Kullin)
5. Lagerbäck fegar ut när det väl gäller, och bänkar Källström. Han sätter dessutom Nilsson och Alex på varandras platser. Ingen fattar något, allra minst spelarna själva.
6. I andra avsnittet av The Guardians VM-podcast (det tredje kom igår; ej hunnit lyssna) går italienske journalisten Gabriele Marcotti igång ordentligt när han provoceras av sina engelska kollegor i studion, och orerar länge och väl om engelsk vs italiensk fotboll, och om hur engelsmän ser fotboll som ett spel, medan italienarna och deras gli azzurri minsann tar det på allvar. De verbala skottsalvorna viner genom luften, och programledaren James Richardson sitter lugnt i mitten och konstaterar: "Marvellous stuff there, Gabriele."
7. TV4+ har, tror jag, gjort ett bra drag i och med beslutet att direktsända svenska landslagets träningar och presskonferenser i Bremen (första: 11.30 på söndag). Precis den typ av överdriven bevakning vi komplettister behöver. Bra sätt att använda en nischad syskonkanal.
Andra bloggar om: fotboll, VM
1. Jag finner mig själv desperat jonglera deadlines, resor, åtaganden och andra måsten för att kunna se ett absolut maximalt antal matcher, helst samtliga. Jag vet redan att det inte kommer att hålla, och jag är redan otroligt irriterad över detta faktum.
2. 42 000 åskådare satt på läktaren i onsdags när tyska landslaget tränade.
3. Jag har beställt 3:s VM-paket till min telefon, så om jag någon gång under mästerskapet skulle råka befinna mig på resande fot eller liknande kan jag se och höra referat och höjdpunkter i så sönderpixlade klipp att man knappt ser bollen - och jag älskar det.
4.
The Adidas Bridge (tack till Kullin)
5. Lagerbäck fegar ut när det väl gäller, och bänkar Källström. Han sätter dessutom Nilsson och Alex på varandras platser. Ingen fattar något, allra minst spelarna själva.
6. I andra avsnittet av The Guardians VM-podcast (det tredje kom igår; ej hunnit lyssna) går italienske journalisten Gabriele Marcotti igång ordentligt när han provoceras av sina engelska kollegor i studion, och orerar länge och väl om engelsk vs italiensk fotboll, och om hur engelsmän ser fotboll som ett spel, medan italienarna och deras gli azzurri minsann tar det på allvar. De verbala skottsalvorna viner genom luften, och programledaren James Richardson sitter lugnt i mitten och konstaterar: "Marvellous stuff there, Gabriele."
7. TV4+ har, tror jag, gjort ett bra drag i och med beslutet att direktsända svenska landslagets träningar och presskonferenser i Bremen (första: 11.30 på söndag). Precis den typ av överdriven bevakning vi komplettister behöver. Bra sätt att använda en nischad syskonkanal.
Andra bloggar om: fotboll, VM
torsdag 1 juni 2006
Finger feat Clarice
Vet inte riktigt vad jag ska säga om det här. Kanske blir jag klokare om en vecka, då nya sitcomen Dog Bites Man, om ett kringflackande nyhetsteam (som blandar skriptade grejer och karaktärer med skarpa inslag och riktiga människor à la The Daily Show), börjar på Comedy Central. Kanske inte. Det jag vet är att bakom pseudonymen Finger featuring Clarice döljer sig Fiona Apple och Zach Galifianakis. Den senare är med i Dog Bites Man. På något sätt finns det tydligen en koppling.
Finger featuring Clarice - Guts
Och ni har väl inte glömt bort Zachs och Fionas tidigare samarbete?
Edit: I en intervju med Tom Scharpling på WFMU's The Best Show i förrgår berättade Zach att i ett avsnitt av Dog Bites Man åker nyhetsteamet på spring break i Florida, och karaktären han spelar lanserar där en "Who Let the Dogs Out kinda song" och framför den inför en massa fulla, buande ungdomar.
Andra bloggar om: musik, humor, Zach Galifianakis, Fiona Apple, Dog Bites Man
Finger featuring Clarice - Guts
Och ni har väl inte glömt bort Zachs och Fionas tidigare samarbete?
Edit: I en intervju med Tom Scharpling på WFMU's The Best Show i förrgår berättade Zach att i ett avsnitt av Dog Bites Man åker nyhetsteamet på spring break i Florida, och karaktären han spelar lanserar där en "Who Let the Dogs Out kinda song" och framför den inför en massa fulla, buande ungdomar.
Andra bloggar om: musik, humor, Zach Galifianakis, Fiona Apple, Dog Bites Man
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)