För ett par år sedan tog Independent Film Channel, IFC, ett på pappret märkligt beslut då man gav mångsysslaren
Henry Rollins ett eget månatligt filmprogram,
Henry's Film Corner. Resultatet blev lite blandat: Rollins var rolig, vältalig och kunnig, men kändes aldrig riktigt hemmastadd och föll ofta tillbaka på schablonbilden av sig själv som stor, tuff, tatuerad åsiktsmaskin.
Men IFC gillade vad de såg, och bestämde sig för att ge Rollins en egen talkshow,
The Henry Rollins Show, som hade premiär för ett par veckor sedan. Programmet, som spelas in utan studiopublik, följer en enkel formula: inledande monolog, gäst, inslag, musikframträdande, avrundning. Tjugotvå effektiva minuter, stundom snopet kort, men mestadels tight och bra. Rollins gör en stor poäng av att programmet är ocensurerat och att folk får tala till punkt efter att för en gångs skull fått intelligenta frågor - det känns lite präktigt av honom att behöva påtala det, men man glömmer ibland bort hur mycket försiktighet och självcensur präglar utbudet även på mindre kabel-kanaler i USA. Tyvärr krockar den berömvärda filosofin något med den faktiska längden på intervjuerna - något riktigt djuplodande samtal blir det sällan med gästerna. Men ambitionen är god.
Rollins har sina begränsningar som såväl värd som intervjuare, men det är han medveten om, så programmet spelar istället på hans styrka - hans engagemang, humor och självdistans. Än så länge har det fungerat tämligen väl, mycket tack vare gästerna, som verkar vara handplockade av Rollins. Första avsnittet gästades av Oliver Stone respektive Sleater-Kinney, andra av Chuck D respektive Jurassic 5, och det tredje av Werner Herzog respektive Frank Black. Inte dåligt.
Vänner av den här bloggen förvånas inte över att höjdpunkten hittills inträffar i avsnitt tre, då Herzog är gäst. Verkligen ett udda möte - en påläst Rollins pratar om
Grizzly Man, och Herzog vittnar bland annat om sin fascination för Los Angeles, och berättar om incidenten för ett par månader sedan, då han
besköts under en intervju med BBC. Vidare menar han att
Fitzcarraldo "is my best documentary", och säger sköna grejer som "facts do not create truth".
Bonus: en mycket bra audio-intervju med Henry Rollins på
TSOYA finns
här (innehåller också en intervju med den alltid lika underhållande John Hodgman). Att höra Rollins på fanboy-manér gå loss om
Monty Python and the Holy Grail är en upplevelse.
Andra bloggar om: TV, IFC, Henry Rollins, Werner Herzog, Chuck D, Grizzly Man, Jurassic 5, Oliver Stone, Sleater-Kinney, Frank Black
Men IFC gillade vad de såg, och bestämde sig för att ge Rollins en egen talkshow, The Henry Rollins Show, som hade premiär för ett par veckor sedan. Programmet, som spelas in utan studiopublik, följer en enkel formula: inledande monolog, gäst, inslag, musikframträdande, avrundning. Tjugotvå effektiva minuter, stundom snopet kort, men mestadels tight och bra. Rollins gör en stor poäng av att programmet är ocensurerat och att folk får tala till punkt efter att för en gångs skull fått intelligenta frågor - det känns lite präktigt av honom att behöva påtala det, men man glömmer ibland bort hur mycket försiktighet och självcensur präglar utbudet även på mindre kabel-kanaler i USA. Tyvärr krockar den berömvärda filosofin något med den faktiska längden på intervjuerna - något riktigt djuplodande samtal blir det sällan med gästerna. Men ambitionen är god.
Rollins har sina begränsningar som såväl värd som intervjuare, men det är han medveten om, så programmet spelar istället på hans styrka - hans engagemang, humor och självdistans. Än så länge har det fungerat tämligen väl, mycket tack vare gästerna, som verkar vara handplockade av Rollins. Första avsnittet gästades av Oliver Stone respektive Sleater-Kinney, andra av Chuck D respektive Jurassic 5, och det tredje av Werner Herzog respektive Frank Black. Inte dåligt.
Vänner av den här bloggen förvånas inte över att höjdpunkten hittills inträffar i avsnitt tre, då Herzog är gäst. Verkligen ett udda möte - en påläst Rollins pratar om Grizzly Man, och Herzog vittnar bland annat om sin fascination för Los Angeles, och berättar om incidenten för ett par månader sedan, då han besköts under en intervju med BBC. Vidare menar han att Fitzcarraldo "is my best documentary", och säger sköna grejer som "facts do not create truth".
Det är ett grymt, vulgärt, absurt, tabusprängande program som samtidigt är alldeles för roligt, välgjort och konsekvent för att man ska tycka att det är provocerande och utmanande för sakens skull. Upphovsmännen Vernon Chatman och John Lee ägnar sig inte åt samma juvenila nihilism som Trey Parker och Matt Stone - det finns en genomtänkt filosofi bakom inslagen, såväl estetiskt som moraliskt, influerad av dada, syratrippar, politisk satir, anarkism, Monty Python, Americana, och vår tids banalitet och rastlöshet.
Jag har inte hunnit köpa säsong 1 ännu, men andra fans har rapporterat om vissa små men viktiga förändringar i DVD-versionerna av avsnitten, vilket om det skulle röra sig om censur från MTV:s sida minst sagt är uppseendeväckande, framförallt då programmets signum är att för jämnan utmana den goda smaken. Ett exempel på möjlig censur är från inslaget "HOBO OPS", en A-Team-parodi med utslagna Vietnam-veteraner. En liten pojke och hans mamma passerar en av veteranerna på gatan, och pojken säger "Mommy, who is that man talking to?". Mamman svarar "Just ignore him, son", varpå DVD:n raskt hoppar vidare till nästa inslag. TV-versionen slutar istället med att man zoomar in på mammans ansikte. En tår rinner nerför hennes kind. Inne i tåren visas en brinnande amerikansk flagga.
Wonder Showzen är det konstigaste som visats på TV på jag vet inte hur länge, och definitivt något av det mest spännande; med sitt organiserade vansinne befinner det sig ofta ute på avantgardets kant, men är samtidigt en självklar produkt av sin specifika populärkulturella tid och plats (och om ni tror jag överdriver om det avantgardistiska, ta en titt på sista avsnittet av säsong ett, Patience, och återkom). Det är i all väsentlighet ett under att det överhuvudtaget sänds, även på en "alternativ" kanal som MTV2.
