Spike och John

Tar man del av förhandsmaterial och trailers för Inside Man är det lätt att få intrycket att det rör sig om en typisk thriller med stjärntrion Denzel Washington, Clive Owen och Jodie Foster i centrum, en kuppfilm om ett briljant bankrån som kanske eller kanske inte har andra motiv än de finansiella. Owen är ledare för ett gäng rånare som mitt på dagen stormar en bank på Manhattan och tar personal och kunder som gisslan, allt medan polisen, ledd av Washington, omringar banken, och bankens boss, Christopher Plummer, lejer en mystisk problemlösare - Foster - för att diskret lösa situationen utan att vissa känsliga dokument inlåsta i bankens valv kommer ut. Diverse smarta dubbelspel och snygga vändningar följer, och tjuv och polis försöker överträffa varandra på klassiskt battle of wits-manér.

Men trots dessa välbekanta ingredienser är inte Inside Man en vanlig heist-rulle - och en viss varning utfärdas härmed för alla anti-auteurister - det är nämligen Spike Lees nya film. Och det är anmärkningsvärt av ett par anledningar, redan innan man diskuterar filmens eventuella kvaliteter. Det är första filmen Lee gjort där hans namn inte figurerar i marknadsföringen - filmen är tydligt profilerad som en stjärnspäckad och andlöst spännande blockbuster och inte som "a Spike Lee joint", den etikett Lee satt på alla sina alster sedan She's Gotta Have It 1986, och som för många biobesökare automatiskt betyder "budskapsfilm" - med positiv eller negativ klang. Det är också första gången som Lee mer eller mindre fungerar som director-for-hire och tar sig an en på pappret tämligen traditionell genrefilm av det större slaget. Det är inte första gången Lee regisserat efter någon annans manus, men han har aldrig förr jobbat med en så färdig produkt som Russell Gewirtzs manus otvivelaktigt är. Typiskt nog ser Inside Man ut att bli Lees största kassasuccé någonsin: efter bara en vecka på den amerikanska repertoiren ligger den etta på biotoppen, och har redan dragit in 29 miljoner $$$.

Utifrån dessa yttre förutsättningar är det uppfriskande att se Lee tackla produktionen så energiskt, så klarvaket och elegant, så fokuserat. Själv hade jag inte klandrat honom om han bara tagit pengarna och stuckit, om det garanterat flera mindre, självständiga produktioner. Han har fortfarande final cut på sina filmer, och omger sig här av lojala medarbetare - Wynn Thomas står som vanligt för scenografin, Terence Blanchard för den utmärkta musiken, Barry Alexander Brown för klippningen - och gör på så sätt ändå filmen till sin. Hans bolag 40 Acres and a Mule producerar, på plats i New York. Jodå, nog är det "a Spike Lee joint" alltid, om än i förklädnad.

Men samtidigt som filmen väldigt tydligt är en Lee-produktion slarvas inte spänningen bort. Tvärtom visar Lee ödmjukhet inför intrigens inneboende mekanismer, och låter istället sina egna idéer komma till uttryck i hantverket, i estetiska detaljer och subtexter. Spelplatsen New York är som så ofta förr accentuerad; skildringen av staden som etnisk smältdegel är ett återkommande tema för Lee, men är här (liksom i 25th Hour) uppdaterad för att spegla en post-11 september-världsbild - rånet väcker ofrånkomligt tankar om terrorism, när polisen gör ingripanden dras paralleller till amerikansk paranoia och Guantanamo, och frågor om skuld och moral genomsyrar hela filmen och får en större kontext än den faktiska gisslansituationen.

Autenciteten i miljöskildringarna och hanteringen av statister och biroller, från bankens personal via poliser, åskådare och andra inblandade är också utmärkt, och påminner oss om hur löjliga och slarviga många andra Hollywood-produktioner är på det här området, hur lite möda som läggs på att ens försöka få det rätt (och med "rätt" menar jag "sant" i samma mening som Colbert använder "truthiness" - det känns rätt för mig som betraktare). När den anonyme poliskonstapeln som är först på plats nervöst rapporterar in rånet till sambandscentralen känns det inte som att det är en kille från Central Casting - han känns som en riktig polis.

***

I New York-miljöer, om än mer slitna och mindre högoktaniga, rör sig också Lee-alumnin John Turturro. Hans nya film Romance & Cigarettes (manus, regi, men inget jobb framför kameran) utspelar sig i Queens, där metallarbetaren James Gandolfini lever med sin fru (Susan Sarandon) och deras tre döttrar (Aida Turturro, Marie-Louise Parker och Mandy Moore). Less på sin gråa vardag lockas Gandolfini in i en utomäktenskaplig affär med det brittiska bombnedslaget Kate Winslet, och när detta uppdagas blir det naturligtvis familjekris. Och folk brister ut i sång.

Som tumregel avskyr jag verkligen musikaler, men det finns några få undantag, och det här är ett av dem. Romance & Cigarettes har mer gemensamt med Pennies from Heaven än Rent; det är en vardagsmusikal, där karaktärerna, precis som hos Potter, flyr sina bekymmer och helhjärtat sjunger ikapp med klassiska popdängor istället för att på Broadway-perfekt sätt leverera välpolerade och själlösa originalsånger. Är man anhängare av den senare typen av musikaler kan jag förstå om man inte uppskattar, eller kanske snarare blir förvirrad av, den här filmens lösa tyglar där folk sjunger hellre än bra, men för mig är det i princip perfekt. Men Turturro är också ambitiös i det lilla - filmen har oftast en knasig, bitvis hysterisk ton men övergår framförallt mot slutet i en känslosam dramatik som är vågad, men lyckad. Det är en krånglig balansgång, men Turturro klarar av det. Till sin hjälp har han förstås en nästan osannolikt bra ensemble, som förutom nämnda aktörer även innehåller favoriter som Steve Buscemi, Christopher Walken, Bobby Cannavale, Eddie Izzard och Amy Sedaris.

Andra bloggar om: film, Spike Lee, Denzel Washington, Clive Owen, Inside Man, Romance & Cigarettes, John Turturro, James Gandolfini, Kate Winslet, Susan Sarandon, musikal