En studsmatta i mörkret

Så inleds den. Filmen som ni kanske eller kanske inte kommer att få se på bio senare i år, Farväl Falkenberg. En studsmatta i mörkret. Någon som hoppar. Gryniga super 8-bilder från en bekymmersfri barndom. En berättarröst som önskar att vi vore kvar där.

Jag har varit lite tveksam till att skriva om Farväl Falkenberg. Först av rent praktiska skäl: den var inte färdigklippt, distributionsfrågan var inte löst, premiärdatum sköts upp, det gjordes ständigt nya prognoser, nya planer. Var finansieringen klar? Blir det filmkopior? Kommer den ut överhuvudtaget? Men nu, när jag faktiskt vill och får skriva om den, när finansieringen tycks vara löst, stöter jag på nya problem: hur beskriver man en film som så ihärdigt trotsar beskrivning? Som är så medveten om spelets regler, men hela tiden kringgår dem och lever sitt eget liv?


Ett försök: det är sommar i Falkenberg. Fem unga män, barndomskompisar, hänger omkring, badar, spelar fotboll. Årstiden skänker umgänget en disig tidlöshet - man pratar om framtiden, men den existerar mest som en vag abstraktion, någonstans på horisonten; helst ska den inte inträffa alls. Killarna - för det är bara killar i denna sommarlovsvärld - är bekanta typer: han med de stora planerna, han som återvänder över sommaren, han som längtar bort, han som aldrig någonsin vill bort.


Men det som gör Farväl Falkenberg speciell och svår att komma åt i en neutral beskrivning är inte i första hand storyn och karaktärerna, utan stilen, formen och filmens ursprung. Berättarnivåerna är lika dunkla som fascinerande, kanske speciellt för den som är insatt i hur filmen gjordes - och det är värt att poängtera att upplevelsen av filmen är som bäst om man vet något om den innan man ser den, även om den rent emotionellt och filmiskt också är belönande. Stilen pendlar mellan ett dokumentärt och ett närapå naturlyriskt uttryck, med lika många referenser till Dogme 95 som Terrence Malick, och det är hela tiden svårt att veta var gränserna går för vad som är "på riktigt". Alla personer i filmen spelar nämligen varianter av sig själva, det finns inga professionella skådisar med, alla namn och platser är autentiska - men det är som sagt ingen dokumentär, inte ens en fejkdokumentär. Men inte heller en renodlad fiktiv historia; den är ett minne, ett känslointryck av vad som kanske hänt, vad som kanske kommer att ske. En drömsk blandning av förväntningar, anekdoter, rykten och inbillningar. Manuset man filmade efter liknar mer en längre novell än ett standardiserat manus med repliker, klippanvisningar och struktur.


När Jesper Ganslandt (även regi och klipp) och Fredrik Wenzel (även foto) först skissade på Farväl Falkenberg var det meningen att den skulle bli en TV-serie i fyra delar - en för varje årstid - som skulle skildra livet i västkuststaden, med fokus på olika karaktärer under seriens gång. Det som nu är en spelfilm var från början första delen, en pilot som spelades in sommaren 2003 under blygsamma förhållanden med ett minimalt team. Efter att ha fått nobben av de få aktörer som kan tänkas gå in och stödja en produktion av det här slaget - motiveringarna handlade om att den var "för konstig" och att skådespeleriet inte höll måttet - lades projektet frustrerat på hyllan, och togs inte upp igen förrän långt senare, då Ganslandt insåg att de faktiskt filmat enorma mängder material under sommaren i Falkenberg, och idén till att klippa ihop det till något annat än en TV-serie föddes. Till en början gjordes det mest som ett experiment, men Ganslandt insåg snart att han gott och väl hade stoff för en hel film. Många turer senare - jag har hittills sett tre olika slutversioner - är klippningen nu låst, och om någon rättvisa finns kommer filmen ut på bio till hösten.


Mer info på den officiella hemsidan: www.farvalfalkenberg.se

Andra bloggar om: film, kultur, Farväl Falkenberg, Jesper Ganslandt, Fredrik Wenzel