Gammal musik: drum & bass

Drum & bass fick oss att dansa en sommar. Eller två-tre. När var kulmen? Kanske 1998. Sen försvann den, åtminstone från den oväntade kommersiella spotlight den fått på sig - bort från listplaceringar, bejublade festivalturnéer och smockfulla nattklubbar. Men att den skulle ha dött ut - något man kunde fått för sig då entusiasmen från media och klubbfolk på kort tid gick från glödhet till iskall - stämde naturligtvis inte. Det krävs mer än att några reklammakare tröttnat på att musiksätta sina filmer med Roni Size och LTJ Bukem för att en musikstil ska tyna bort. Vissa av junglisterna stack till Brasilien och fick en nystart där, men de flesta samlade helt enkelt ihop de inspelade pengarna från de feta åren, och återgick till källaren och sina gamla klubbkvällar i England - "back to the underground". Ni vet det som Liam Howlett lovade att göra redan i början av Music for the Jilted Generation och sen gjorde helt tvärtom.

Jag lyssnade väldigt mycket på jungle och d&b åren 93 till ca 99, och även om intresset har svalnat under åren som gått händer det att jag plockar upp en gammal tolva från Good Looking eller Suburban Base och konstaterar att mycket fortfarande låter bra - bra musik överlever i bästa fall även en orimlig hype. Allt är såklart inte bra - en stor del av Moving Shadows katalog känns till exempel väldigt daterad när man hör den nu, men andra grejer som lät dåligt då låter idag som prototyper av det som hände sen. Idag har jag dålig koll på genren, men vad jag kan förstå är den fortfarande vid liv, den lever bara lite mer undanskymt än förr. Vilket tycks passa dess skygga utövare.

För någon vecka sen gjorde jag ett stickprov för att se hur musiken låter nuförtiden. Ramlade över en färsk mix av Technical Itch, en duo som även var med back in the days. Mixen, Therapy Session vol. 1, är en timmes vanvettig sci-fi-mardröm; en teknofetischistisk kollaps som är mer dystopisk, introvert och mörkare än det mesta jag tidigare hört i genren. Det har skett en förskjutning från det marschartade, statiska bof-baf som dominerade scenen under lång tid, till en sönderhackad, fragmenterad ljudbild som har lika mycket gemensamt med Warp som Metalheadz - rytmer som otåligt slängs åt sidan och byts ut, och det går snabbt snabbt snabbt, så snabbt att musiken ibland snubblar över sig själv, med nästan komiskt resultat. Uttryckslösa robotröster påminner oss att "it is hopeless", i bakgrunden surrar slitna elaggregat, och det känns mer bunkerkväll i Slovenien än söndagsklubb på Jazz Café i London.

Kanske är det för att jag hållt mig borta så länge, men jag blev tämligen överrumplad av det jag hörde. Oroad. Men samtidigt road. För jag tycker det låter riktigt bra.

Följande låt från Therapy Session vol. 1 fångar precis det jag snackar om: Gein - Simon

Andra bloggar om: drum & bass, Technical Itch, musik, mix, Gein