Inga bröder

Det blev ingen ordentlig recension av Four Brothers, men jag skrev en slarvig capsule om den på Detoured. Jag är inte speciellt förvånad över att filmen fick ett bryskt mottagande i dagens tidningar (och i gårdagens Filmkrönika), men irriteras ändå av den okunskap och ovilja att förstå filmens kontext - rötterna i westernfilmen och en viss kategori av blaxploitation - som präglar i stort sett samtliga recensioner*. Ska man såga något bör man åtminstone försöka förstå vad det är man sågar, och det finns inte ens en ansats till detta. Smak är smak, och OK för att man inte gillar filmen, men det är alltför enkelt och slappt att bara avfärda den som en stendum actionrulle utan en egen historia och arv - vilket tyvärr är legio i den svenska kritikerkårens bevakning av genrefilm.

Jag stör mig på det, eftersom det är så tydligt i recensionerna att ingen ens gjort en ansträngning, inte ett försök, aldrig gett filmen en chans. Det är dåligt skrivet också, förvirrande argumentation i korta texter. Jämför exempelvis SvD:s Jeanette Genteles trötta recension med den uppmärksamhet Roger Ebert ägnar filmen. Eller Jane Magnussons text i DN (är det lönt att klaga på att en film om fyra kriminella typer i Detroit blir "för grabbig"?) med Akiva Gottliebs i Slant.

* Har ej läst Sydsvenskans, eftersom de är notoriskt usla på att lägga upp sina recensioner på nätet.

Frånvarande: Martin Degrell

Nej, Sydsvenskan, alla är inte där. Kultur-Sverige stannar inte upp under ett par dagar. Vi är faktiskt några stycken som inte befinner oss på bokmässan. Jag är personligen inte lika mässallergisk som Anna - även om ett par timmar i den enorma hallen räcker för att jag ska vara nöjd - men tanken att åka på mässan i år har inte ens slagit mig. Normalt sett brukar den finnas med i medvetandet, men i år hade den bara försvunnit, och jag blev nästan förvånad när jag upptäckte att mässan körde igång den här helgen. Istället väntar jag två veckor och åker upp till Göteborg i samband med Buzzstop 28:s stora bjudfest på Jazzhuset. Minst lika finkulturellt.

Imorgon har The Aristocrats premiär på svenska biografer. Den är i mitt tycke en av årets bästa filmer, och jag skrev lite om den här, i samband med filmdagarna i Malmö. Låt er inte luras av tråkige Måns Hirschfeldt på P1:s Kulturnytt - filmen är hysteriskt rolig. Svenska Doxa har också premiär imorgon, om den skrev jag lite här. Vill dock tillägga en sak för svenska läsare angående Doxa: Malmö är tydligen staden där ingen talar skånska. Tänk på det när ni ser filmen (varför ni nu skulle göra det).

Även John Singletons Four Brothers har premiär i morgon. Jag är försiktigt positiv till denna gedigna genre-rulle, men är inte helt säker på att jag kommer att skriva en ordentlig recension.

Dåligt minne

Fördelen med att äga en mp3-spelare med pinsamt lite minne är att den slimmade låtlistan ofta är ganska noggrant utvald. Dessutom byts den ständigt ut, framförallt om man är lika rastlös som jag. Nackdelen med att äga en mp3-spelare med pinsamt lite minne är allt annat.

Såhär såg låtlistan ut idag, när jag åkte till Lund:

Kerri Chandler - Bar A Thym
The Cinematic Orchestra - Familiar Ground
Akufen - Skidoos
Boards of Canada - In a Beautiful Place Out in the Country*
De La Soul - Breakadawn
Joey Negro & The Sunburst Band - Fly Away (Pt 1)
Jon Cutler - Runnin'
Matthew Herbert - Wake Up
Dangerdoom - Old School
Dangerdoom - Space Ho's
Patrice Rushen - Music of the Earth
Rex the Dog - Prototype
Róisín Murphy - Dear Diary

* Apropå BoC hoppas jag att jag inte var den enda som blev alldeles omskakad av öppenheten i den intervju med duon som Pitchfork publicerade igår. Bland annat avslöjas att de medieskygga skottarna är bröder, vilket otroligt nog varit okänt ända sedan de började släppa kassetter på Music70 i slutet av 80-talet. Nya plattan släpps 18 oktober.

W is for Weird

"W". Så skrev Sam Fuller i kanten av sina egna manus vid de scener som skulle vara lite extra, lite märkliga, lite konstiga - en påminnelse av manusförfattaren Fuller till regissören Fuller, något att tänka på under efterproduktionen och redigeringen. Ingen annan än Fuller själv visste vad bokstaven betydde. "W is for Weird", sa han senare. Ett "W" kunde resultera i drömlika bildsekvenser, udda klipp, drastiska metoder, vad som helst för att skaka om biobesökarna - kanske bäst illustrerat av de febriga synerna i Shock Corridor (1963).

- I've never kissed a gunsmith before.
- Any recoil?

Ovanstående är bara ett av flera minnesvärda citat från Fullers bizarra western Forty Guns (1957), som måhända inte är lika full av exploitation-tricks som Shock Corridor men som likväl kan tänkas ha haft ett och annat "W" nerklottrat i marginalen. Filmen inleds med att visa den hårdföre landägaren Barbara Stanwyck leda sitt band med 40 revolvermän (därav titeln) i full galopp över vidderna, ridande på en vit häst. Därefter följer i rask takt överdimensionerade shootouts, genreutmanande maktförhållanden mellan män och kvinnor, hjältar i svarta hattar, impotenta sheriffer och smetigt melodrama - stundtals ackompanjerat av den osannolika Dean Martin-pastischen High Ridin' Woman ("She's a High Ridin' Woman with a Whip / She's a Woman That All Men Desire / But No Man Can Tame Her / That's Why They Name Her / The High Ridin' Woman With a Whip").

Ett annat fantastiskt citat från filmen är när Stanwyck beundrande tittar på Barry Sullivans revolver och frågar "May I feel it?" och Sullivan svarar "It might go off in your face". En sexuell anspelning lika subtil som en kofot på näsryggen - och till attityden påminner den en del om Fuller, som i livet och i sina filmer alltid var kvick och rakt på sak. I filmerna kom detta bland annat till uttryck i en ekonomisk sparsamhet vad gällde att introducera intriger och karaktärer, allt för att komma till skott (ofta bokstavligt) så fort som möjligt. Att Fuller under en stor del av sin karriär också producerade, skrev och regisserade sina filmer med blygsam budget underlättade naturligtvis beslutet att bara filma det allra viktigaste (trots att han vid ett flertal tillfällen arbetade för exempelvis Darryl Zanuck vid 20th Century Fox är bilden av honom som en outsider i Hollywood fortfarande intakt). Andra regissörer som favoriserat samma typ av minimala etablering - ibland med stressiga resultat men ofta väldigt effektfullt - är till exempel William Castle, Roger Corman och Larry Cohen, alla tre personliga favoriter.

Forty Guns är ett bra exempel på Fullers avskalade, fokuserade berättande - den presenterar karaktärerna, etablerar fejder, fördjupar dessa, når ett klimax och avrundar på ett klassiskt manér allt inom loppet av 76 minuter. Dessutom innehåller den ett av westernfilmens mest excentriska kvinnoporträtt den här sidan Nicholas Rays Johnny Guitar (1954).

Plat du jour

Det är lite synd att det bara finns en riktigt bra låt på Matthew Herberts nya album Plat du jour - men å andra sidan är den otroligt bra. Den heter Celebrity, och sticker ut ganska mycket från resten av plattan i sin nästan singelförpackade helgjutenhet. Plat du jour är nämligen Herbert på experimenthumör, långt från de eleganta husproduktionerna på Bodily Functions eller storbandsjazzen med hans Big Band. Inget nytt under solen - han pendlar sedan länge mellan projekt som det än skrivs om i The Wire, än i Straight No Chaser - men den här gången är det inte riktigt lika bra som tidigare, även om partier av till exempel An Empire of Coffee och The Nine Seeds of Navdanya är utmärkta.

Tur då att Herbert är så aktiv - producerar man så mycket som han (eller typ MF Doom) gör finns det en stor förtroendebuffert för dalar bland alla toppar. Dessutom är han faktiskt aktuell med en platta till, inte under eget namn, men hans precisa sound ligger över hela skivan. Róisín Murphy, sångerskan från Moloko, har haft den goda smaken att anlita Herbert som producent och låtskrivare till sin första soloplatta Ruby Blue, och det har utmynnat i ett synnerligen lyckat samarbete - jag tror inte någon tidigare utnyttjat Murphys säregna röst på ett så perfekt sätt, och för första gången matchas den också av låtmaterialet, piskas och drillas mellan svaga viskningar och stormiga utbrott. Allra bäst blir det i Through Time, där Murphy når höjder och störtdyker om vartannat till Herberts delikata harmonier som vore det den mest naturliga saken i världen.

Om man gillar Matthew Herbert bör man genast ladda ner Scott Bradleys mix The Friendly Mr. Herbert - en 49 minuter lång blandning av det bästa Herbert producerat och remixat från ca 1998-2003.

Insufferable Kock

Fox har gjort dramakomedi av Anthony Bourdains bästsäljande kockbok Kitchen Confidential. Efter bara ett avsnitt spår jag, hoppas jag på, en snabb död - det är nämligen pinsamt dåligt. Att man fokuserar på Bourdains beskrivning av ett restaurangköks innandömen som ett tillhåll för galna, degenererade, mordiska och kokainstinna galningar som stoiskt (och galet) jobbar vidare om någon hugger av sig ett finger och hellre super och slåss och sätter på servitriser i matförrådet än servar gäster var ingen överraskning, det var till och med väntat, eftersom det till stor del var den typen av skildringar som gjorde boken så populär.

Vad som är tråkigt är att man bara fokuserar på detta i TV-versionen; man gör ett jättemisstag när man helt tar fäste på det som gjorde boken bitvis outhärdlig - Bourdains vältrande romantisering kring sin egen förträfflighet och alla sköna/galna grejer han gjort - och helt struntar i det som ändå gjorde boken bra: Bourdains närhet och kärlek till maten. Boken innehåller massor av ärliga och raka ömhetsförklaringar till såser, fiskar och köttstycken, av passion ibland snubblande beskrivningar av omeletter och ostron. Av detta finns ingenting kvar när boken nu gjorts om till häftig/galen TV, och för en matfrossande tittare som undertecknad är det fatalt. (Kul dock att John Francis Daley från Freaks and Geeks får jobba igen.)

För övrigt: The Showbiz Show blev tyvärr inte bättre, och jag erkänner villigt att Spade är den avgörande faktorn för mig. Men materialet i andra avsnittet var också oväntat tamt - kanske är det för att tjugo minuter kändissatir inte har samma relevans och slagkraft som satir av vanliga nyheter à la The Daily Show, jag vet inte. (Posehn var förresten inte med i det senaste avsnittet.)

Saker jag skrivit: perfekta stötar, del 3

Här är en sista samling texter om den perfekta stöten. I denna PDF kan du läsa om Small Time Crooks, The Sting, The Thomas Crown Affair (1968), Two Way Stretch, The Underneath, The Usual Suspects och Who's Minding the Mint?.

Stötar, del 3

Istället för filmkritik

Jag vet inte riktigt vad SVT har tänkt sig med Filmkrönikans nya upplägg - att låta ett helt koppel (sju? åtta?) recensenter dela upp filmerna mellan sig efter ett inte helt tydligt system är bara förvirrande och irriterande; det krossar alla möjligheter till tydlig profil och kontinuitet, och sänker programmet ännu längre ner i det strömlinjeformade, ansiktslösa träsket. Det hela känns som en nödlösning: SVT Sthlm vill dra åt ett håll, SVT Gbg stretar emot, och resultatet blir varken hackat eller malet. Kan någon verkligen tycka detta är ett idealiskt format? OK, jag vet att man egentligen inte ska bry sig om ett program som sedan länge förlorat det mesta av sin trovärdighet, men Filmkrönikan representerar ändå SVT:s i princip enda fasta filmbevakning. Jag kommer inte över det.

Då är det roligare att skriva om Sadie Benning. 1989, när Benning var sexton år, fick hon en Pixelvision-kamera av sin pappa. Pixelvision var en produkt som FisherPrice lanserade på åttiotalet under den första hemvideo-boomen: en liten, plastig pryl som marknadsfördes som en videokamera för barn. Pixelvision producerade en kornig, svartvit film av ganska dålig kvalitet, men var lätt och enkel att använda, och blev något av en favorit bland experimentella filmskapare (som Bennings pappa James; om möjlighet finns, se också den geniala användningen av kameran i Michael Almereydas galna Dracula-version Nadja (1994)). Benning började genast använda sin kamera, och den blev snabbt ett instrument för henne att kanalisera sina tankar kring uppväxt, sexualitet, kvinnlighet och utanförskap med.

Hennes filmer, ofta filmade i eller i området kring huset i Milwaukee, Wisconsin, består av poetiska och vardagliga reflektioner som nästan uteslutande har henne själv i fokus. Så långt en genomsnittlig videodagbok, kan tyckas, men det häpnadsväckande med hennes filmer från den här tiden - hon gjorde flertalet av dem när hon var mellan 16 och 19 - är hennes till synes instinktiva känsla för vad hon ska fånga i enskilda ögonblick, och hur hon avväger alla klipp med säker hand. Hennes personliga funderingar - frustrerade och banala som hos alla tonåringar, men emellanåt förvånansvärt klarsynta och mogna - är starkt engagerande. Och som om inte hennes begåvning med kameran och berättelserna vore nog har hon också en sällsynt förmåga att använda populärmusik i sina filmer, på ett sätt som för tankarna till Kenneth Anger eller Martin Scorsese.

Introverta, personliga konstfilmer av den typ som Benning gör är ingen bred underhållning, och jag misstänker att åtskilliga åskådare inte kommer att få ut någonting av dem. Jag hade tillfälle att se nästan alla hennes filmer gjorda 1989-1993 häromdagen, och trots att det är en ganska malande, repetitiv process att se så många på en gång, sjunker de ändå in. Ett tips: gillade man Jonathan Caouettes Tarnation (2003) bör man definitivt försöka se några av Bennings filmer - då får man såväl en dos amerikansk ultra-indie som en lektion i videokonsthistoria.

Benning var under hela nittiotalet aktiv som konstnär och debattör. Hon var med och startade Le Tigre med Kathleen Hanna 1998 (men har sedan dess lämnat bandet), och hon gör fortfarande film, även om det är hennes tidigaste verk som alltjämt får störst uppmärksamhet. Den som befinner sig i Stockholm gör sig själv en tjänst genom att gå till Moderna Museets videoavdelning, där man (just nu åtminstone) visar en av Bennings videor, en av de allra bästa: A Place Called Lovely (1991).

Fortfarande bäst: Nicolas Gurewitch

En gång i veckan uppdaterar Nicolas Gurewitch sin fantastiska serie The Perry Bible Fellowship med en ny strip. Om ni inte redan upptäckt hans absurda, roande och oroande bilder är det hög tid nu.

Emmy 2005

Apropå Arrested Development och utmärkelser: roligt att manusgänget vann pris på Emmy-galan i söndags, visserligen i den lite underliga kategorin "Writing for a Comedy Series" (för avsnittet The Righteous Brothers; AD stod för tre av fem nomineringar i den kategorin), men ändå. Och att överhuvudtaget lyckas sno åt sig ett pris när man tävlar mot numera nedlagda Everybody Loves Raymond, som juryn programenligt älskade sönder och samman en sista gång, får väl anses vara en bedrift.

Fast allra roligast var väl ändå Jon Stewarts "censurerade" kommentar i samband med ett inslag om orkanen Katrina: "George Bush hates Black... Sabbath." The Daily Show tog för övrigt emot två tunga priser, "Writing For Variety/Music/Comedy" och "Variety/Music/Comedy Series".

Äntligen

Sent i våras, långt in på den andra säsongen av Arrested Development, var det fortfarande osäkert huruvida Fox tänkte producera även en tredje säsong av serien. Att vara sönderälskad av kritiker och överöst av utmärkelser är som bekant inte någon garanti för fortsatt förtroende i TV-världen, speciellt inte om publiksiffrorna inte är vad bolaget önskar. De två första säsongerna av AD valde Fox att sända på söndagar, och om detta innebär att de även ställde AD:s siffror mot till exempel The Simpsons, som också går på söndagar, förstår jag om AD bleknade i jämförelse - trots den under flera år stadiga kvalitetsförsämringen är The Simpsons fortfarande en TV-gigant och ett av Fox flaggskepp; förra söndagen inleddes den 17:e säsongen (det är sig likt: ett par, tre skämt per program som framkallar ett trött skratt, i övrigt mest skräp med en tydlig dragning åt det banala på ett sätt som tidigare var otänkbart).

Men vi fick som ville. Fox förlängde AD med en säsong, och flyttade dessutom serien till måndagar. Premiär igår. Och Mitchell Hurwitz och kompani sparade verkligen inte på krutet: inga snälla vinkar åt nytillkomna tittare, eller ens gamla som kanske inte minns hur säsong två slutade - istället full fart framåt med gamla och nya intriger, utan att ha tappat någonting av tempot, det skarpa manusskrivandet eller de precisa rollgestaltningarna. Om något så har det bara blivit bättre; som trogna tittare är vi nu så väl förtrogna med karaktärerna och deras egenheter, att vi kan uppskatta de små gesterna ännu bättre - nyans

Saker jag skrivit: perfekta stötar, del 2

Fler kupper och stötar. Följande PDF innehåller texter om The Hot Rock, How to Steal a Million, Inside Out, Loophole, A Nightingale Sang in Berkeley Square, Ocean's Eleven (1960), Ocean's Eleven (2001), Out of Sight, The Score och Seven Thieves.

Stötar, del 2

Update 1: det verkar som om meskalin.com ligger nere just nu. Ordnas nog snart.
Update 2: meskalin.com är tydligen hackad - det har aldrig hänt oss tidigare. Apropå kupper alltså.
Update 3: nu funkar allt igen!

Toronto

Idag avslutades TIFF, och än en gång känns det jobbigt att inte ha varit där. TIFF är (möjligen i konkurrens med Sundance) den mest intressanta filmfestivalen i Nordamerika, och har väl dessutom statusmässigt gått om Venedig i en internationell jämförelse. Medan NYFF, som sätter igång strax efter TIFF slutar, fungerar som ett uppsamlingsheat för årets filmer från Berlin, Cannes och Venedig, har TIFF alltid ett helt gäng premiärer på schemat, numera ofta kryddade med Hollywoodsk stjärnglans. James Mangolds Johnny Cash-biopic Walk the Line hade till exempel premiär där - enligt uppgift var det en magisk upplevelse, men kanske inte en lika bra film. Joaquin Phoenix och Reese Witherspoon är dock tydligen fantastiska som Johnny Cash respektive June Carter. Sjunger själva gör de också. Förvänta er ett Oscar-regn 27 februari nästa år.

I samband med alla festivaler hör man en massa historier från folk som var där, historier som bara strör salt i en festivalfrånvarandes öppna sår. Häromdagen berättade en bekant, som bor i Toronto och har tillräckligt mycket kontakter i nöjesindustrin att han glider in på en del TIFF-premiärer, att han dels diskuterade catering med Jeff Bridges när de tog för sig av samma tandoori-kyckling under något cocktailparty, och dels konverserade i goda 5-10 minuter med Luis Guzmán under någon annan fest. Guzmán! Han var i Toronto för att göra reklam för någon vämjelig hästfilm/familjesnyftare med Kurt Russell och Dakota Fanning, men verkade ta ganska lugnt på sina åtaganden. Min bekant hade till och med sinnesnärvaro att beundrande nämna Short Eyes, Guzmáns filmdebut från 1977, som han av en otrolig händelse sett bara någon vecka tidigare. Guzmán verkar vara en oerhört sympatisk typ. Han höll också med om att de bortklippta scenerna från Boogie Nights (som finns med på DVD:n) är det bästa han gjort.

Till sist: att vara besatt filmfantast under TIFF kan också vara utmattande. Kolla bara in Jeremy Heilmans hysteriska TIFF-blog. Hysterisk i bemärkelsen att han sett 50+ filmer under festivalens 10 dagar.

Garbochock

Igår skulle Greta Garbo fyllt 100 år. SVT visade Robert Mamoulians Queen Christina. Kanal 5 visade Hugh Wilsons Polisskolan.

The Showbiz Show

Kollade in premiäravsnittet av Comedy Centrals nya program The Showbiz Show, som är lite grann som The Daily Show fast bara med nöjesnyheter. Borde rimligtvis kunna funka, men de mycket skakiga första stegen lovar inga storverk i den omedelbara framtiden, även om mycket av materialet var helt OK. Kapitalfel nummer ett är att de har slängt in den kroniskt bedrövlige David Spade som ankare - med en hopplöst falskklingande "fuck you"-attityd och en framtoning som låter hälsa att han egentligen inte vill vara där alls. Han är dessutom usel som nyhetsuppläsare, varken en lyckad variant av Jon Stewarts propra ankare eller E!:s käcka airheads (tänk er en sub-standardvariant av SNL:s Weekend Update så förstår ni).

Brian Posehn dök upp med ett inslag som heter Nerd Perspective, en nördkrönika om aktuella populärkulturella fenomen (i det här fallet ett ganska roligt men förutsägbart angrepp på MTV). Det inslaget samt ett om releasefesten för ett nytt TV-spel antar jag är ungefär vad som blev kvar av Happy Game Fun Bomb, det nördprogram Posehn och Patton Oswalt hade under utveckling på Comedy Central tidigare i år (och som bland annat Wired entusiastiskt rapporterade om i vintras). Synd, det verkade lovande - att tränga in resterna i The Showbiz Show verkar mest förvirrat.

Saker jag skrivit: perfekta stötar, del 1

För ganska länge sedan (det känns som tusen år, men fyra är nog närmare sanningen) var jag med och skrev en bok om filmer som skildrar "den perfekta stöten" åt ett förlag i Stockholm. Det skulle bli en underhållande genrebok med ingående beskrivningar av uppemot hundra olika stöt- och kuppfilmer, och ambitioner att göra en hel bokserie om filmiska subgenrer fanns. Tyvärr kom aldrig boken ut (man ska väl aldrig säga aldrig, men ändå), vilket är lite tråkigt, eftersom mycket av det som skrevs var bra. Jag kollade igenom mitt eget bidrag för ett tag sedan - en del av texterna är väl lite sådär, medan andra är riktigt läsvärda. Och därför tänker jag nu portionera ut texterna som PDF i tre delar. Håll till godo:

Stötar, del 1

Innehåller texter om följande filmer: 11 Harrowhouse, Big Deal on Madonna Street, Cops & Robbers, Criss Cross, Dead Heat on a Merry-Go-Round, A Fish Called Wanda, Gambit, The Getaway (1972), The Hard Word och Heat.

Kommentarer

Om man tillåter vem som helst (dvs inte bara registrerade medlemmar) att kommentera ens inlägg här på Blogger blir man överöst av spam-kommentarer, något jag fått erfara den senaste veckan. Det är därför man nu måste vara registrerad för att kunna säga något här.

Edit: rolling with the punches... nu kan man vara anonym igen!

Film International #17

Idag kommer nya numret av Film International ut, tio dagar tidigare än normalt, eftersom det är ett temanummer om skräck och vi vill få ut det i samband med Fantastisk Film Festival, som sätter igång nu till helgen. Vi är jättestolta över det, Anna Arnman har gjort ett kanonjobb som fått ihop allt från intervjuer med Clive Barker och Brian Yuzna till en otroligt lång och underhållande essä om de klassiska Sherlock Holmes-filmerna från 40-talet.

LaChapelle igen

Vid pressvisningen av Kalle och chokladfabriken idag dök det plötsligt upp en hela sex minuter lång reklamfilm för H&M, inslängd bland en massa trailers; ambitiöst förpackad som en modern urban Romeo & Julia-kortfilm, regisserad av David LaChapelle och med en wailande Mary J Blige på soundtracket (och i bild). Fick höra att H&M kör filmen under i princip varenda reklamblock på alla biografer i hela landet för tillfället, förmodligen till allas allt större irritation. Ambitiöst, javisst. Missriktat, möjligen. Men underligt var det, framförallt beslutet att köra den vid en pressvisning.

(Förväntar mig härmed en check från H&M.)

Världens bästa avbytare

Det är många som undrar varför Paul Thomas Anderson dröjer med en ny film. Vi som hänger med har under sommaren tagit del av bilder och reportage från inspelningen av Robert Altmans nya film A Prairie Home Companion, där PTA fungerat som en sorts backup-regissör till den nu 80-årige mästaren. Eftersom filminspelningar är serious business, och Altman är så gammal och svag, finns det en försäkringsklausul i hans kontrakt som säger att en annan regissör ska finnas tillgänglig om något problem skulle uppstå (med andra ord om Altman skulle råka dö). Altman hade den goda smaken att fråga PTA om han kunde tänka sig att hjälpa till. Det kunde han. Enligt uppgift fick han dessutom en hel del att göra, eftersom den ofta rullstolsbundne Altman mest satt parkerad bakom kameran. Men nu är filmen färdiginspelad, utan att dra över budget och tre dagar innan planerad wrap. Stort gäng skådisar, som vanligt: Woody Harrelson, Tommy Lee Jones, Kevin Kline, Lindsay Lohan, Virginia Madsen, John C. Reilly, Meryl Streep, Lily Tomlin, Robin Williams, mfl.

"Pinch Hitter" stod det på PTA:s stol under inspelningen. Lagom bra bänknötare.

Farväl Falkenberg

Han kommer att hata mig för det här, men snälla, låt mig vara den som börjar förhandssnacket om Jesper Ganslandts nya film Farväl Falkenberg. Den är fortfarande ganska hemlig, kommer ut någon gång i början av nästa år, men alla gillar den, och inte utan anledning. Beröringspunkter finns med Harmony Korine, Terrence Malick, Lars von Trier och en massa annat.

OK. Nog om detta. Jag kommer med största sannolikhet att återkomma till ämnet flera gånger under hösten.

Uppdatering, april 2006: läs mer om Farväl Falkenberg här.

Gammal musik: Sleep Method Suite

En av de mest frustrerande sakerna med elektronisk musik idag är upphovsmännens rastlöshet. Jag blir deprimerad när jag tänker på hur många fantastiska nya akter man hört genom åren, som sedan slarvat bort det bra de en gång hade, för att de plötsligt råkat tröttna på chicago house eller åkt till Kuba på semester eller lärt känna en snubbe som spelar elgitarr - och bums plockat upp alla nya influenser, livrädda för att upprepa sig, bara för att göra en värdelös andra platta utan tillstymmelse till det sound man vant sig vid, älskat och längtat efter nya varianter av. Det händer hela tiden, och drabbar såklart andra musikstilar också, men det är som en farsot inom det vi slarvigt kallar modern elektronisk musik. En av orsakerna är förstås att rastlösheten i sig själv är en stark drivkraft för att åstadkomma något nytt, att hela tiden flytta fram positionerna för att inte anses träig av en lika rastlös publik.

När Scott Herren slog igenom på allvar med sina uppstyckade beats som Prefuse 73 hade han redan hunnit ömsa skinn ett par gånger - den obskyra instrumentala hiphopen och de svepande, majestätiska ljudlandskapen han producerade under slutet av 90-talet hade han lämnat bakom sig. Och just hans förflutna innehåller ett verk som tillhör det allra bästa han gjort. På LP:n Sleep Method Suite (Clockwise Records) från 1997, utgiven under namnet Delarosa, verkar han vilja få med allt. Det är ett under av sammanhållet kaos, spretande åt alla håll, filmiskt, väldigt; elektronisk musik av sådana episka mått att DJ Shadows Endtroducing... framstår som en treminuters singel i jämförelse.

Jag återupptäckte skivan för ett tag sen när jag försökte reda ut förhållandet mellan alla Herren-projekt (Delarosa & Asora, Savath+Savalas, Piano Overlord, Ahmad Szabo, osv), och när man lyssnar på den idag känns den nästan som ett bokslut, inte bara för Herren utan också för en hel genre.

Rize

Det finns ett par makalösa ögonblick i David LaChapelles nya gatudans- dokumentär Rize. Den stora duellen mellan clown-gänget och krump-dansarna under den så kallade Battle Zone-tävlingen är bland det mest intensiva jag sett på film i år alla kategorier, och den direkt påföljande scenen där en av filmens huvudpersoner, Tommy the Clown, får reda på att han haft inbrott i sitt hus just under själva tävlingen, är oerhört stark och fungerar som en obarmhärtig påminnelse om det liv dessa dansare lever, mitt i Watts, South Central och andra mindre välmående områden i Los Angeles.

Som film betraktat är det en förhållandevis simpelt berättad historia, en 88 minuter lång ghettoskildring - fattiga hem, gängproblematik, arbetslöshet och dystra framtidsutsikter - där dansen fungerar som en livlina för en rad unga människor. Till en början är det absurt på gränsen till det komiska, när sminkade tuffa grabbar snackar misär och vittnar om hur deras "clowngäng" håller folk från gatan - det är nästan som en sketch av Mr Show - men sedan drar LaChapelle några paralleller till afrikansk krigsdans, och visar på den ritualiserade uppvisningen, samspelet med sin motståndare, den transliknande intensitet som löper som en röd tråd genom denna ryckiga, snabba gatudans, och det blir genast mer intressant.

Allt är inte lika bra. Ett kaxigt tidigt meddelande från LaChapelle om att inga dansmoment i filmen har snabbats upp i redigeringen kommer på skam - visst är Larry, Miss Prissy och de andra snabba, men knappast övernaturliga. Filmen är också lite undflyende i ett par avseenden, till exempel när det gäller diskussionen om dansarna som förebilder för unga tjejer i förhållande till den nästan övertydliga sexuella spänning dansen består av. "Nädå, det är ingen fara", säger en av dansarna på frågan om inte den sexuellt offensiva dansen kan tänkas utgöra ett dåligt inflytande på de 10-åringar som juckar i takt till beatsen. Och så var det avklarat. Lika okommenterat är fenomenet med alla dessa machokillar som i denna testeosteronstinna ghettomiljö sminkar sig och ägnar sitt liv åt att dansa; snacka om en queer-subtext väl värd att undersöka.

Det jag störde mig mest på var dock LaChapelles ovana (möjligen upplockad under musikvideokarriären) att nästan inte alls använda diegetiskt (dvs autentiskt, där-och-då) ljud under danssekvenserna. I vissa fall drar det radikalt ner dramatiken i dessa scener, och framförallt känns det så onödigt och dumt. Ett riktigt battle behöver ljudet från åskådarna, häcklandet, jublet och inte minst de ekande trummorna från en kass boombox eller ett ordentligt soundsystem. Att jag sedan personligen har väldigt svårt för all den nya hiphop och R&B som genomsyrar filmen, och kände mig hopplöst old school när jag såg den, spelar kanske mindre roll.

Precis vad vi behövde

Från Sydsvenskans trånande intervju med Fredrik Strage:

"Framtiden: Ska börja skriva filmkritik i Dagens Nyheter."

Toppen. Verkligen.

Saker jag skrivit: Lunds filmstudio

Jag skrev två texter till Lunds filmstudios höstprogram 2004, men eftersom jag är såväl lat som boende i Malmö orkade jag aldrig ta mig in till Lund under terminen och utnyttja mitt intjänade säsongskort. Något program fick jag aldrig, och long story short så dröjde det till för ett par veckor sedan innan jag faktiskt fick se mina texter i tryck (och i rätt kontext). Jag tycker nog de blev ganska OK. Här är bägge två, som PDFs:

Les Triplettes de Belleville
The Weather Underground

Adrienne

Satt idag i soffan och såg med fluktuerande intresse Bent Hamers smådåliga första amerikanska film Factotum, baserad på diverse texter av Charles Bukowski och med Matt Dillon som dennes alter ego Henry Chinaski. Det är en inte helt lyckad produktion (till exempel är det med tanke på alla underliga anakronismer osäkert under vilket årtionde filmen utspelar sig, Bukowskis 40/50-tal eller vårt 00-tal), men viss cred ska Hamer ha för att inte som så många andra lovande utrikiska regissörer utföra ett dyk i bröderna Weinsteins eurotrash-pool som första amerikanska utflykt, utan faktiskt försöka sig på en liten indie-historia, även om resultatet lämnar en del att önska. Hamers förra film, den tämligen trevliga men lite ojämna Psalmer från köket, var å andra sidan ingen Amélie eller Mitt liv som hund, men fick gott mottagande på festivalerna, så en internationell karriär var väl inte helt oväntad.

Dillon är såklart alldeles för snygg för att vara en bra Chinaski. Han gör ett visst försök till gestaltning men det slutar mest med att han står och poserar och gör grimaser, i någon sorts halvtaskig imitation av den fule gamle gubbe Bukowski faktiskt var. Den stora behållningen med filmen för egen del blir istället Adrienne Shellys närvaro. Hon formligen slarvas bort i filmen, får knappt några repliker alls och är bara med i ett par scener, men hennes blotta uppenbarelse fick mig att tänka på hur länge sen jag såg henne, och hur fantastisk hon är. Adrienne Shelly var Hal Hartleys leading lady i hans två första filmer The Unbelievable Truth och Trust, men efter det gick hon i princip under jorden, gjorde en handfull filmer till, och började sedan regissera små obskyra kortfilmer med vänner och bekanta i New York. Att hon nu dyker upp i Factotum innebär inte direkt att filmen blir speciellt mycket bättre, men det fick mig att tänka på henne, och för det är jag tacksam.

Språka på svenska

Efter vissa påtryckningar har jag bestämt mig för att vid sidan av min engelskspråkiga blog Detoured också starta en blogg på svenska. Liksom där kommer jag här att kommentera diverse populärkulturella fenomen, med ett ganska stort fokus på film, eftersom det upptar en stor del av mitt liv. Det kommer inte att bli en kopia av Detoured - som till största delen består av rena recensioner - tanken är att den här bloggen ska bli lite mer av en "blogg-blogg", med allt vad det innebär av banala funderingar kring det vi kallar kultur, mat, dryck och dylikt. Jag har också en förhoppning om att den här bloggen kommer att fungera som ett lagom vettigt skyltfönster för mina talanger och ambitioner.

Fortsätt gärna kolla in Detoured, eftersom den även fortsättningsvis kommer att uppdateras för att tillfredsställa mina engelskspråkiga vänner.