Det är lite synd att det bara finns en riktigt bra låt på Matthew Herberts nya album Plat du jour - men å andra sidan är den otroligt bra. Den heter Celebrity, och sticker ut ganska mycket från resten av plattan i sin nästan singelförpackade helgjutenhet. Plat du jour är nämligen Herbert på experimenthumör, långt från de eleganta husproduktionerna på Bodily Functions eller storbandsjazzen med hans Big Band. Inget nytt under solen - han pendlar sedan länge mellan projekt som det än skrivs om i The Wire, än i Straight No Chaser - men den här gången är det inte riktigt lika bra som tidigare, även om partier av till exempel An Empire of Coffee och The Nine Seeds of Navdanya är utmärkta.Tur då att Herbert är så aktiv - producerar man så mycket som han (eller typ MF Doom) gör finns det en stor förtroendebuffert för dalar bland alla toppar. Dessutom är han faktiskt aktuell med en platta till, inte under eget namn, men hans precisa sound ligger över hela skivan. Róisín Murphy, sångerskan från Moloko, har haft den goda smaken att anlita Herbert som producent och låtskrivare till sin första soloplatta Ruby Blue, och det har utmynnat i ett synnerligen lyckat samarbete - jag tror inte någon tidigare utnyttjat Murphys säregna röst på ett så perfekt sätt, och för första gången matchas den också av låtmaterialet, piskas och drillas mellan svaga viskningar och stormiga utbrott. Allra bäst blir det i Through Time, där Murphy når höjder och störtdyker om vartannat till Herberts delikata harmonier som vore det den mest naturliga saken i världen.
Om man gillar Matthew Herbert bör man genast ladda ner Scott Bradleys mix The Friendly Mr. Herbert - en 49 minuter lång blandning av det bästa Herbert producerat och remixat från ca 1998-2003.
4 kommentarer:
Är det bara den där mixen eller hela Hr. Herberts oeuvre som är sån där plastig jazzhouse, marschmusik med dimackord?
Reading is your friend - läs mitt inlägg igen.
Sorry, det blir inte tydligare trots en dubbel lusläsning. Att "Bodily Functions" är elegant house (oxymoronvarning) förstår jag, men inte om allt han gör är bom-tsch-bom-tsch-besmittat.
Storbandsjazz (med Matthew Herbert Big Band), politiskt orienterad cut-up (som Radio Boy), experimentella ljudlandskap/samplingsorgier (som Wishmountain), varm vokalhouse med jazzinslag (under eget namn, och jodå, sannerligen elegant), lite kallare technohouse (som Dr. Rockit) slicka pop-produktioner (bl a som producent till nämnda Róisín Murphy). Och så vidare.
Därav mina ursprungliga kommentarer om senaste plattan: "Herbert på experimenthumör, långt från de eleganta husproduktionerna på Bodily Functions eller storbandsjazzen med hans Big Band", och "[Herbert] pendlar sedan länge mellan projekt som det än skrivs om i The Wire, än i Straight No Chaser".
Vet inte vad som var så oklart i de meningarna.
Skicka en kommentar