Istället för filmkritik

Jag vet inte riktigt vad SVT har tänkt sig med Filmkrönikans nya upplägg - att låta ett helt koppel (sju? åtta?) recensenter dela upp filmerna mellan sig efter ett inte helt tydligt system är bara förvirrande och irriterande; det krossar alla möjligheter till tydlig profil och kontinuitet, och sänker programmet ännu längre ner i det strömlinjeformade, ansiktslösa träsket. Det hela känns som en nödlösning: SVT Sthlm vill dra åt ett håll, SVT Gbg stretar emot, och resultatet blir varken hackat eller malet. Kan någon verkligen tycka detta är ett idealiskt format? OK, jag vet att man egentligen inte ska bry sig om ett program som sedan länge förlorat det mesta av sin trovärdighet, men Filmkrönikan representerar ändå SVT:s i princip enda fasta filmbevakning. Jag kommer inte över det.

Då är det roligare att skriva om Sadie Benning. 1989, när Benning var sexton år, fick hon en Pixelvision-kamera av sin pappa. Pixelvision var en produkt som FisherPrice lanserade på åttiotalet under den första hemvideo-boomen: en liten, plastig pryl som marknadsfördes som en videokamera för barn. Pixelvision producerade en kornig, svartvit film av ganska dålig kvalitet, men var lätt och enkel att använda, och blev något av en favorit bland experimentella filmskapare (som Bennings pappa James; om möjlighet finns, se också den geniala användningen av kameran i Michael Almereydas galna Dracula-version Nadja (1994)). Benning började genast använda sin kamera, och den blev snabbt ett instrument för henne att kanalisera sina tankar kring uppväxt, sexualitet, kvinnlighet och utanförskap med.

Hennes filmer, ofta filmade i eller i området kring huset i Milwaukee, Wisconsin, består av poetiska och vardagliga reflektioner som nästan uteslutande har henne själv i fokus. Så långt en genomsnittlig videodagbok, kan tyckas, men det häpnadsväckande med hennes filmer från den här tiden - hon gjorde flertalet av dem när hon var mellan 16 och 19 - är hennes till synes instinktiva känsla för vad hon ska fånga i enskilda ögonblick, och hur hon avväger alla klipp med säker hand. Hennes personliga funderingar - frustrerade och banala som hos alla tonåringar, men emellanåt förvånansvärt klarsynta och mogna - är starkt engagerande. Och som om inte hennes begåvning med kameran och berättelserna vore nog har hon också en sällsynt förmåga att använda populärmusik i sina filmer, på ett sätt som för tankarna till Kenneth Anger eller Martin Scorsese.

Introverta, personliga konstfilmer av den typ som Benning gör är ingen bred underhållning, och jag misstänker att åtskilliga åskådare inte kommer att få ut någonting av dem. Jag hade tillfälle att se nästan alla hennes filmer gjorda 1989-1993 häromdagen, och trots att det är en ganska malande, repetitiv process att se så många på en gång, sjunker de ändå in. Ett tips: gillade man Jonathan Caouettes Tarnation (2003) bör man definitivt försöka se några av Bennings filmer - då får man såväl en dos amerikansk ultra-indie som en lektion i videokonsthistoria.

Benning var under hela nittiotalet aktiv som konstnär och debattör. Hon var med och startade Le Tigre med Kathleen Hanna 1998 (men har sedan dess lämnat bandet), och hon gör fortfarande film, även om det är hennes tidigaste verk som alltjämt får störst uppmärksamhet. Den som befinner sig i Stockholm gör sig själv en tjänst genom att gå till Moderna Museets videoavdelning, där man (just nu åtminstone) visar en av Bennings videor, en av de allra bästa: A Place Called Lovely (1991).