Adrienne

Satt idag i soffan och såg med fluktuerande intresse Bent Hamers smådåliga första amerikanska film Factotum, baserad på diverse texter av Charles Bukowski och med Matt Dillon som dennes alter ego Henry Chinaski. Det är en inte helt lyckad produktion (till exempel är det med tanke på alla underliga anakronismer osäkert under vilket årtionde filmen utspelar sig, Bukowskis 40/50-tal eller vårt 00-tal), men viss cred ska Hamer ha för att inte som så många andra lovande utrikiska regissörer utföra ett dyk i bröderna Weinsteins eurotrash-pool som första amerikanska utflykt, utan faktiskt försöka sig på en liten indie-historia, även om resultatet lämnar en del att önska. Hamers förra film, den tämligen trevliga men lite ojämna Psalmer från köket, var å andra sidan ingen Amélie eller Mitt liv som hund, men fick gott mottagande på festivalerna, så en internationell karriär var väl inte helt oväntad.

Dillon är såklart alldeles för snygg för att vara en bra Chinaski. Han gör ett visst försök till gestaltning men det slutar mest med att han står och poserar och gör grimaser, i någon sorts halvtaskig imitation av den fule gamle gubbe Bukowski faktiskt var. Den stora behållningen med filmen för egen del blir istället Adrienne Shellys närvaro. Hon formligen slarvas bort i filmen, får knappt några repliker alls och är bara med i ett par scener, men hennes blotta uppenbarelse fick mig att tänka på hur länge sen jag såg henne, och hur fantastisk hon är. Adrienne Shelly var Hal Hartleys leading lady i hans två första filmer The Unbelievable Truth och Trust, men efter det gick hon i princip under jorden, gjorde en handfull filmer till, och började sedan regissera små obskyra kortfilmer med vänner och bekanta i New York. Att hon nu dyker upp i Factotum innebär inte direkt att filmen blir speciellt mycket bättre, men det fick mig att tänka på henne, och för det är jag tacksam.