Rize

Det finns ett par makalösa ögonblick i David LaChapelles nya gatudans- dokumentär Rize. Den stora duellen mellan clown-gänget och krump-dansarna under den så kallade Battle Zone-tävlingen är bland det mest intensiva jag sett på film i år alla kategorier, och den direkt påföljande scenen där en av filmens huvudpersoner, Tommy the Clown, får reda på att han haft inbrott i sitt hus just under själva tävlingen, är oerhört stark och fungerar som en obarmhärtig påminnelse om det liv dessa dansare lever, mitt i Watts, South Central och andra mindre välmående områden i Los Angeles.

Som film betraktat är det en förhållandevis simpelt berättad historia, en 88 minuter lång ghettoskildring - fattiga hem, gängproblematik, arbetslöshet och dystra framtidsutsikter - där dansen fungerar som en livlina för en rad unga människor. Till en början är det absurt på gränsen till det komiska, när sminkade tuffa grabbar snackar misär och vittnar om hur deras "clowngäng" håller folk från gatan - det är nästan som en sketch av Mr Show - men sedan drar LaChapelle några paralleller till afrikansk krigsdans, och visar på den ritualiserade uppvisningen, samspelet med sin motståndare, den transliknande intensitet som löper som en röd tråd genom denna ryckiga, snabba gatudans, och det blir genast mer intressant.

Allt är inte lika bra. Ett kaxigt tidigt meddelande från LaChapelle om att inga dansmoment i filmen har snabbats upp i redigeringen kommer på skam - visst är Larry, Miss Prissy och de andra snabba, men knappast övernaturliga. Filmen är också lite undflyende i ett par avseenden, till exempel när det gäller diskussionen om dansarna som förebilder för unga tjejer i förhållande till den nästan övertydliga sexuella spänning dansen består av. "Nädå, det är ingen fara", säger en av dansarna på frågan om inte den sexuellt offensiva dansen kan tänkas utgöra ett dåligt inflytande på de 10-åringar som juckar i takt till beatsen. Och så var det avklarat. Lika okommenterat är fenomenet med alla dessa machokillar som i denna testeosteronstinna ghettomiljö sminkar sig och ägnar sitt liv åt att dansa; snacka om en queer-subtext väl värd att undersöka.

Det jag störde mig mest på var dock LaChapelles ovana (möjligen upplockad under musikvideokarriären) att nästan inte alls använda diegetiskt (dvs autentiskt, där-och-då) ljud under danssekvenserna. I vissa fall drar det radikalt ner dramatiken i dessa scener, och framförallt känns det så onödigt och dumt. Ett riktigt battle behöver ljudet från åskådarna, häcklandet, jublet och inte minst de ekande trummorna från en kass boombox eller ett ordentligt soundsystem. Att jag sedan personligen har väldigt svårt för all den nya hiphop och R&B som genomsyrar filmen, och kände mig hopplöst old school när jag såg den, spelar kanske mindre roll.