Extreme Makeover

I dagarna kommer årets första nummer av Film International. Bättre, snyggare, läsvänligare. Samma imponerande samling skribenter, samma fokus på djuplodande essäer och intervjuer - men nu med ett nytt utseende och helt andra förutsättningar för internationell distribution, genom vårt samarbete med Intellect Books i Bristol. Med lite tur ska övergången till Intellect inte försämra tillgången av lösnummer i Sverige - tidningen ska även fortsättningsvis finnas att köpa i ett antal välsorterade butiker i Stockholm, Göteborg och Malmö, och säkert på andra ställen också. Den omgjorda hemsidan lanseras inom kort.

Om ni någonsin undrat "Hm, den där snubben Degrell verkar trevlig och duktig - men hur kan jag, en vanlig medborgare, stödja hans diverse projekt?" så har ni den perfekta lösningen här. Och det säger jag som en person som än så länge inte har några ekonomiska intressen i FI. Det är helt enkelt en väldigt bra tidning som förtjänar fler läsare. Klicka här för att bli prenumerant. Om du jobbar på ett bibliotek, en tidningsredaktion eller en akademisk institution - få din arbetsgivare att teckna en helårsprenumeration idag. (Förhoppningsvis kommer vi också att kunna återinföra studentrabatt på upp till 50%, men alla detaljer är inte klara ännu.)

Veckans viktigaste DVD-släpp

The Aristocrats får ursäkta. Veckans bästa, och i filmhistoriska sammanhang viktigaste, DVD-släpp är David Holzman's Diary, en bonafide amerikansk DYI-klassiker från 1967 som tidigare varit i princip omöjlig att få tag på. Det är medvetna Second Run i England som slår amerikanska utgivare på fingrarna och ger ut denna fejkdokumentär om David Holzman (Kit Carson), en filmgalen yngling i New York som förekommer videodagböcker och dokusåpor med sådär trettio år när han filmar sitt vardagliga liv och sina närmaste vänner med en besatthet som alltmer distanserar honom från sin egen omgivning. Filmen är full av vilda experiment med svartvit 16mm och fisheye-linser, härliga miljöer och en riktigt gripande skärskådning av en ung man som tar Godards uttalanden om att film är sanning tjugofyra gånger i sekunden på största allvar. En av 60-talets bästa filmer, vars inflytande på efterföljande generationers indiefilmare varit enormt.

(Bonus: Kit Carson skrev senare manuset till filmadaptionen av Sam Shepards Paris, Texas, och är således lite oväntat inblandad i inte bara en utan två av mina favoritfilmer.)

Crash and burn

På nyårsafton senast hamnade jag nästan i bråk med mina (annars väldigt trevliga) bordsgrannar för jag hade mage att tycka att Crash var en av årets sämsta filmer. Jag försökte undvika att diskutera filmen i sig, för hey, smak är smak och allt det där, men gav mig ut på en salongsberusad utflykt i stil med den jag försökte mig på i min "filmåret 2005"-post nedan, angående skillnaden mellan "dåliga" och "dåliga" filmer. Det gick sådär. Folk blev verkligen arga - hur kan du säga så! den var ju jättebra! mycket bättre än Fantastic Four! - och jag retirerade till köket innan det urartade till handgemäng.

Jag beklagar att jag inte skrivit mer om Crash. Såg den första gången i somras - avskydde den, vedervärdig film - men orkade aldrig formulera något vettigt kring den; det är ju svårt att göra ett bättre jobb än Armond White på den fronten. Dessutom tänkte jag: hur relevant är egentligen den här filmen? Den kommer nog inte att göra mycket väsen av sig i Sverige, och när året är slut har de flesta redan glömt den. Ack så fel man kan ha. Crash topplacerades när amerikanska kritiker sammanfattade året, i Sverige överöstes den av fyror och femmor (Svenskans Jan Söderqvist tog i för fullt och drog paralleller till James Ellroy och Philip Roth - jag menar jösses!), den har fått massor av priser - till och med BAFTA nominerade den till hela nio statyetter, och USA:s på gott och ont mest inflytelserika kritiker Roger Ebert utnämnde filmen till årets bästa.

Eberts gränslösa kärlek till filmen (med uppriktiga uttalanden om att den ska ha förändrat världen till det bättre, osv) har utlöst en del reaktioner från andra kritiker, en försenad minibacklash om man så vill, vilket i sin tur har lett till något av en kritikerfejd såhär i sömniga januari - som annars domineras av evighetslånga röda mattan-tillställningar och Sundance-festivalen - och därmed re-aktualiserat Crash-debatten. Det började med att LA Weeklys kritiker Scott Foundas uttalade sig om filmen i Slates årliga Movie Club - där han bland annat skrev "Not since 'Spanglish' --which, alas, wasn't that long ago -- has a movie been so chock-a-block with risible minority caricatures or done such a handy job of sanctioning the very stereotypes it ostensibly debunks. Welcome to the best movie of the year for people who like to say, 'A lot of my best friends are black.'" Ebert tog väldigt illa vid sig (å filmens vägnar, får man anta), och basunerade ut en svarskrönika, In defense of this year's 'worst' movie, i vilken han fullständigt missade poängen och uttalade sig på ett närmast pinsamt sätt om filmen, dess kritiker och dess tillskyndare.

Senaste genmälet är från Foundas, i hans LA Weekly-kolumn, och sista ordet är säkert inte sagt. Som Foundas påpekar är det sällan den här typen av kritikerfejder uppstår nu för tiden - vilket är lite synd.

Damn

Chris Penn, 1962-2006.

Listor, del 5: filmåret 2005

De här listorna kommer säkert att revideras både en och två gånger de närmaste månaderna, men just nu, idag, väljer jag att sammanfatta filmåret 2005 ungefär såhär.

Favoriter (i alfabetisk ordning)

The Aristocrats (Paul Provenza)
Jag hade förmånen att se The Aristocrats två gånger med publik under det gångna året, och det rekommenderas verkligen. Det är en hysteriskt rolig film, men inte bara: den dissekerar och ventilerar vad som egentligen är och inte är ett skämt - hur det är uppbyggt, vilka regler som gäller, vilka metoder och tekniker som funkar och inte funkar beroende på sammanhanget. På 90 minuter får de mer sagt än SVT på 8 x 30. Släpps på DVD idag (24 januari), med massor av extramaterial. Humornördar, rejoice!

The Baxter (Michael Showalter)
2005 var året då Stella-gänget inte kunde göra något fel. Deras självbetitlade Comedy Central-serie var bland det bästa man kunde se på TV, och när Michael Showalter bestämde sig för att göra långfilm blev resultatet en skruvad romantisk komedi långt bättre än besläktade och rosade The 40 Year Old Virgin. The Baxter är avsevärt nedtonad i jämförelse med gängets övriga alster - rentav traditionell i uppbyggnad och utförande - men har ändå ett befriande personligt tilltal och en uppenbar kärlek för materialet. (Filmens låga budget och NY-indiekänsla är onekligen också av betydelse för dess uttryck och identitet.) Showalter spelar en "baxter", en typ av karaktär från romantiska komedier som vi alla känner igen: den duktiga, goda killen - ingen idiot, men inte heller jättespännande - som tjejen i filmen alltid väljer bort vid altaret till förmån för den manliga huvudpersonen, den rätte (se: The Graduate och tusen andra filmer). Baxtern är killen som lämnas vind för våg, birollen vars öde vi inte riktigt bryr oss om; en arketyp som Rudy Vallee gjorde till sitt signum i bland annt Preston Sturges fantastiska The Palm Beach Story (1942) och Unfaithfully Yours (1948). Filmen är en sorts upprättelse åt alla baxters, och det är roligt, smart och snyggt. Och trots ambitionen att göra en bredare komedi finns det många guldkorn för de trogna fansen: nästan hela State-gänget dyker upp i olika skepnader, Michael Ian Blacks karaktär heter Ed, osv. Den alltid pålitliga Michelle Williams spelar Showalters kärleksintresse.

Brokeback Mountain (Ang Lee)
Vacker som ett vykort och enastående välspelad, framförallt av Heath Ledger och Michelle Williams (igen!). Har fått kritik från alla möjliga håll, inte bara från kristna högern utan även från vissa gayaktivister, som menar att filmen trots alla goda viljor ändå bara blir ett politiskt korrekt samvetesprojekt från Hollywood, en film som stryker alla medhårs, saknar bett och egentligen inte flyttar fram gränserna alls. Jag sympatiserar med den åsikten - vi rör oss inte direkt i Kuchar-Anger-Waters-land här, och det hade gott kunnat vara mer explicit på sina håll - men å andra sidan är det här en mainstreamfilm, inte en obskyr undergroundrulle, och med tanke på det är den i jämförelse med andra, undflyende filmer med påstådda gaymotiv som Philadelphia och Alexander rena rama bögorgien. Dessutom: en film som gör oss tjänsten att försöka nermontera myten om den amerikanska cowboyen får många gratispoäng i min bok. Men til syvende og sidst är det en kärlekshistoria, och en tämligen fin och gripande sådan.

Broken Flowers (Jim Jarmusch)

Good Night, and Good Luck. (George Clooney)
En ögonöppnare, inte för att den direkt säger något nytt om McCarthy-erans häxjakt, men för att den på ett utomordentligt elegant sätt knyter samman dåtid med nutid, utan att för den sakens skull slå oss i huvudet med sitt patos. En film i princip utan svagheter, från det unisont rika ensemblespelet, lett av David Strathairn, via det kärnfulla svartvita fotot till det komprimerade, enkelt skildrade händelseförloppet. En film som Good Night, and Good Luck. löper hela tiden risken att falla offer för sin egen rättfärdiga retorik, men Clooneys grepp över berättandet är stramt och disciplinerat, och han ger aldrig efter för svulstig dramatik.

Grizzly Man (Werner Herzog)

Me and You and Everyone We Know (Miranda July)
Hypen kring Miranda Julys fjäderlätta och udda relationskomedi stod aldrig i proportion till filmens anspråkslösa uttryck: backlashen kom som ett brev på posten. Vilket är synd, eftersom det verkligen är en bra film - rolig, romantisk, rörande.

Sympathy for Lady Vengeance (Chan-wook Park)
Den avslutande delen av Parks hämndtrilogi är i mitt tycke också den bästa: oändligt vacker, grym och bitvis rolig, precis som de två andra - men också intrikat och svårtolkad, med en motsägelsefull attityd gentemot hämnd, brott och straff.

Syriana (Stephen Gaghan)
Denna Traffic-besläktade skildring av oljehandel och underrättelse i USA och Mellanöstern är inte lika stark som den Soderbergh-regisserade filmen, men de påminner mycket om varandra, framförallt i sättet att visa upp olika aspekter av samma situation för att måla upp ett heltäckande scenario, i det här fallet från CIA-agenter i Beirut och finansrådgivare i Genève, till kronprinsar i arabstater och lobbyister i Washington. Det är en spretig och komplex historia, mer angelägen att peka på kopplingar mellan till synes skilda skeenden och förmedla en känsla snarare än att följa en dramaturgisk logik (även om den lyckas bra med det också). Mycket fint spel av George Clooney, Matt Damon, Jeffrey Wright, Tim Blake Nelson, med flera. Filmens hoppande mellan olika sidospår har utsatts för en del kritik i USA, och till och med vissa av filmens försvarare säger sig vara förvirrade över hur olika intriger korsas och hur allting hänger ihop - i min mening ett underbetyg åt deras slutledningsförmåga mer än åt Gaghans berättande.

Wallace & Gromit: The Curse of the Were-Rabbit (Steve Box, Nick Park)


Nästan

Kiss, Kiss, Bang, Bang (Shane Black) är en utmärkt actionkomedi och utan tvekan en av årets positiva överraskningar; Brunnen (Kristian Petri) är en lysande och vackert filmad dokumentär om Orson Welles vistelser i Spanien, som tillåter sig att vara personlig och inte försöka sig på ett universellt tilltal; Mysterious Skin (Gregg Araki) är obeveklig i sin skildring av övergrepp och prostitution - och skyggar inte undan från den komplicerade relationen mellan förövare och offer; Match Point (Woody Allen) är en lovande start på vad som kan bli en ny kvalitativ period i Allens produktion; Enron: The Smartest Guys in the Room (Alex Gibney) är årets bästa politiska dokumentär som på ett övergripligt sätt komprimerar boken med samma namn och förklarar Enron och dess märkliga bolagskultur och tveksamma affärsmetoder, och filmens skildring av Enrons samvetslösa hantering av Kaliforniens elförsörjning strödde salt i öppna sår - för att citera Jeff Vorndam: "As a Californian, I don't think I've ever sat in a theater full of people who were more collectively pissed off"; De battre mon coeur s’est arrêté (Jacques Audiard) är något så ovanligt som en fransk remake av en amerikansk film, James Tobacks Fingers (1978), och är väl värd att se om inte annat så för Romain Duris, som levererar en av årets mest minnesvärda gestaltningar i form av krutdurken Thomas - Audiard skalar av några av Harvey Keitels mest psykopatiska och osympatiska drag från originalet, men håller fast vid kärnan på ett imponerande sätt.


Blind spots

King Kong (Peter Jackson), Mun mot mun (Björn Runge), L'enfant (bröderna Dardennes), The Squid and the Whale (Noah Baumbach), Munich (Steven Spielberg), Walk the Line (James Mangold), The New World (Terrence Malick), Jesus Is Magic (Liam Lynch)


Filmer från 2004, som jag såg under 2005, och som är minst lika bra som ovanstående - i många fall bättre - men regler är regler

L'intrus (Claire Denis), Dead Man's Shoes (Shane Meadows), Kung Fu Hustle (Stephen Chow), Comme une image (Agnès Jaoui), I ♥ Huckabees (David O. Russell), The Life Aquatic with Steve Zissou (Wes Anderson), Napoleon Dynamite (Jared Hess), Outfoxed: Ruper Murdoch’s War on Journalism (Robert Greenwald), Primer (Shane Carruth), Tarnation (Jonathan Caouette), The White Diamond (Werner Herzog) , Z Channel: A Magnificent Obsession (Xan Cassavetes)


Aktörer

Förutom ovan nämnda aktörer - Ledger, Williams, Duris, Strathairn - berördes, roades eller oroades jag dessutom av följande prestationer:

Ralph Fiennes som den besatta Lord Voldemort i Harry Potter and the Goblet of Fire, ohotat bäst i en annars frustrerande stressad och rörig adaption som borde delats upp i två delar om man velat göra källmaterialet rättvisa. Fiennes få minuter mot slutet är dock väl värda att vänta på. Robin Wright Penn i Rodrigo Garcías Nine Lives - filmen är lite si och så, men Wright Penns tio minuter framför kameran är helt fantastiska. I en enda lång obruten tagning går hon igenom i princip hela känsloregistret från lycka till sorg, då hon konfronteras av en gammal pojkvän i ett snabbköp, och det är förbluffande bra, i all enkelhet. The Rock är det bästa - det enda bra - i kalkonen Be Cool, men är samtidigt sorgligt underutnyttjad i en film som domineras av det ena usla framträdandet efter det andra. Peter Stormare är på strålande överspelshumör, och är det bästa - men inte det enda som är bra - i den undervärderade The Brothers Grimm.

Philip Seymour Hoffman briljerar och är den stora behållningen i Capote, en på det hela taget sympatisk men något pratig film om morden i Kansas som ledde fram till Truman Capotes bok In Cold Blood. Som Hoffman-komplettist är det nästan svindlande att plötsligt se honom få top billing i en mainstreamfilm, och dessutom håva in priser. Jag hoppas på en Oscar. Emile Hirsch fångar intensiteten hos Jay Adams i annars tämligen bedrövliga Lords of Dogtown - en film som bara får mig att vilja se om Dogtown & Z-Boys. Något måste kanske också sägas om en av årets mest egensinniga rollgestaltningar: Michael Pitt som en zombie-liknande Kurt Cobain-rockare i Gus Van Sants Last Days. Pitt förhöjer med sina mumlande monologer, irrande skogspromenader och totala uppgivenhet filmen till något mer än en svag avslutning på Van Sants löst sammanhållna alienationstrilogi.


Sämst

Vem som helst (Roger Ebert, till exempel) kan utnämna en Deuce Bigalow: European Gigolo till årets sämsta film, men vad är det för vits med det? De mest intressanta magplasken är ju de som sker från hög höjd - inte från poolkanten. Stora misslyckanden, där ambition och pretention brutalt krockar med resultatet, är alltid mer värda att uppmärksamma än pinsamma komedier där ambitionsnivån redan från början är på minus. Därmed inte sagt att man helt ska låta den typen av filmer passera obemärkta - Be Cool är till exempel verkligen så dålig att någon ansvarig borde åtalas. I år har jag dock, till skillnad från många andra, mer masochistiskt inriktade år, faktiskt försökt undvika de på pappret allra värsta kreationerna från drömfabriken. Mitt blodtryck fixar det helt enkelt inte. Så, kort och gott:

Be Cool (F. Gary Gray), The Big White (Mark Mylod), Crash (Paul Haggis), Dear Wendy (Thomas Vinterberg), Fantastic Four (Tim Story), Flightplan (Robert Schwentke), Kingdom of Heaven (Ridley Scott), Millions (Danny Boyle), Monster-in-Law (Robert Luketic), Revolver (Guy Ritchie).

Annie Hall at interval

Idag har Match Point svensk premiär. Positiva reaktioner i pressen - Maaret Koskinen lyckas skriva en recension i DN helt utan att kommentera skådisarna, vilket måste ses som en bedrift - men läs inte Annika Gustafssons slarviga text i Sydsvenskan om ni vill undvika tunga spoilers. Jag tyckte filmen var bitvis utmärkt, inte lika bra som besläktade Crimes and Misdemeanors, och aningen för lång (utan konkurrens Woodys längsta, 125 minuter) - men på det hela taget bra, det bästa Allen gjort på sådär tio år, även om inte det säger så mycket.

Som av en händelse tipsar idag dvblog om en fantastisk variant av Annie Hall - at interval, av Nathaniel Stern. Stern klipper bort all dialog från originalfilmen och behåller pauserna, suckarna, andningen, tystnaden. Resultatet blir en otåligt komprimerad version av klassikern - från 90 till 13 minuter lång - som skapar ny innebörd genom att ta bort den gamla. (Rekommenderas främst till folk som redan sett Annie Hall ett antal gånger.)

To die for

Just nu håller San Francisco Sketchfest 2006 på för fullt. Jag är inte där. Och det är så man kan börja gråta när man tar del av programmet:

• Mr. Show’s David Cross and Bob Odenkirk to receive the annual SF Sketchfest Tribute

• The Kids in the Hall’s Dave Foley hosts and presents a new musical comedy show

• Saturday Night Live’s Amy Poehler, Rachel Dratch and Horatio Sanz to join Matt Besser and Ian Roberts for live improv with the Upright Citizens Brigade: A.S.S.S.S.C.A.T. with monologues performed by Will Arnett from Arrested Development

• Michael Showalter and David Wain from MTV’s The State, Comedy Central’s Stella and the films Wet Hot American Summer and The Baxter to present a special lecture

• Tinkle, the popular NYC variety show with David Cross, Todd Barry and Jon Benjamin, comes to San Francisco with guests Bob Odenkirk, Brian Posehn and Paul F. Tompkins

• Rob Corddry from The Daily Show to perform improv with his acclaimed group The Naked Babies

• Indie-rock performance artists the Trachtenburg Family Slideshow Players return to the Bay Area

• Rising alternative comic Eugene Mirman makes SF Sketchfest debut

• Doug Stanhope, from The Aristocrats, The Man Show and The Howard Stern Show, brings his Adults Only Comedy to SF Sketchfest

• Saturday Night Live’s Fred Armisen returns to the festival

• The Paul F. Tompkins Show, hosted by the Mr. Show and The Sketch Show performer, fresh from sold-out runs at Los Angeles’s hip Largo, comes to San Francisco with Dave (Gruber) Allen, Paul Gilmartin and very special guests

Etc etc etc. Så hittar ni en billig sista minuten-resa till SF kan ni väl säga till - festivalen håller på till den 29:e.

Läs och se

• Den alltid lika lysande Will Arnett gästade Conan i fredags - se inslaget via YouTube. Sänds även med lite tur i TV4+ inom 2-18 dagar. Arnett har alltsedan de första promo-rundorna för Arrested Development omsorgsfullt odlat en riktig skitstövel-persona hos Conan och andra, med ständiga pikar mot resten av AD-gänget (och Jason Bateman i synnerhet), sin familj och alla andra som råkar hamna i vägen för hans ego. Här visar han även upp sina färdigheter i luftgitarr (till Law & Order-temat) och kör en förhandstitt av sin nya sitcom. Oavsett vad som nu händer med AD är jag evigt tacksam till Mitchell Hurwitz och kompani för att de gav oss Will Arnett.

• Läs den märkliga, snaskiga och bitchiga berättelsen om Matrix-brorsan Larry Wachowskis udda leverne i Rolling Stone. Peter Wilkinson leker Peter Biskind, och blandar rykten, halvsanningar och bittra intervjuer till en dekadent Tinseltown-cocktail - och det är rakt igenom läsvärt, även om man (som jag) inte är något Wachowski-fan.

• Läs om och lyssna på en av mina favoritlåtar, Lou Courtneys fantastiska Hey Joyce, på den uppfriskande och fanatiska funkbloggen Funky16Corners.

Fredagsförströelse

• I onsdags var det International Showgirls Day, och det roligaste man kan läsa i efterdyningarna av den händelsen är Eric Hendersons lista över citat från filmen, komplett med ljudfiler och kommentarer. Denna osannolika Verhoeven-rulle är nu, tio år efter sin premiär, föremål för en bisarr kultifiering, pådriven av bland andra just Eric, vars svallande recension på Slant (och uttalanden som "easily the most significant film of the 1990s") är en del av det lätt besatta uppropet för en återuppskattning av filmen som just nu sprider sig, och som till och med räknar in Jacques Rivette i sina led. Jag har bara sett Showgirls en gång - och är än så länge inte ett fan, även om den onekligen är hysterisk och inte så lite vulgär - en bomb av sleaze som jag på något plan borde uppskatta mera - och jag kan nog tänka mig att se om den inom kort.
  

• Apropå filmer med dåligt rykte (rättvist den här gången): hemmaklipparen Zoltar har satt ihop det 'bästa' av Arnold Schwarzeneggers insats i Batman and Robin, med absurt resultat - Mr. Freeze.

• 2005 års bästa film? Min lista dröjer ytterligare några dagar, men tills dess kan man utforska Critics' Top 10, där (amerikanska) kritikers topplistor sätts samman till en enda stor listfest. Tidigare år finns arkiverade. Utmärkt för komplettister, men se upp - man går efter amerikanska releasedatum, inte IMDb.

• Brian M. Palmer har god smak när det gäller humor. På hans hemsida finns flera väldigt bra och roliga konversationer med folk som David Cross, Zach Galifianakis, Stella-gänget, Michael Cera och Alia Shawkat.

• Programmet till årets filmfestival i Göteborg finns här (som PDF här). Har fortfarande inte bestämt mig för om jag ska åka eller ej, men med risk för att låta som en tråkmåns är utbudet inte så värst lockande. Mängden seminarier och föreläsningar är imponerande, men dess innehåll bara sådär spännande. Det stora undantaget är förstås närvaron av Jan Svankmajer, och visningen av hans nya långfilm.
  

Listor, del 4: annat jag lyssnade mycket på under 2005

Dynasty - When You Feel Like Giving Love
Lee Morgan - The Procrastinator
People Like Us - A Fistful of Knuckles
The Foreign Exchange - Happiness
Theo Parrish - Ebonics
Quasimoto - Rappcats, pt. 3
Edan - Fumbling Over Words That Rhyme
Rufus & Chaka Khan - Heaven Bound
Tiga - You Gonna Want Me
Sade - By Your Side (Naked Music Remix)
Funf Sterne Deluxe - Happy Hip Hop
M83 - Car Chase Terror!



Freddie Hubbard - Blue Spirits
Blackalicious - Powers
Remarc - Menace
Jaga Jazzist - Lithuania
D'nell - This Thing
MF Doom - Beef Rapp
Seven Grand Housing Authority - Love's Got Me High
Mr. Dé - Whonleeone
Carol Williams - Can't Get Away (from Your Love)
Erro - Don't Change
Rex the Dog - Prototype
Roy Davis Jr. feat Jeremy Ayro Ellis - I Know What You're Thinking



Kerri Chandler - Bar A Thym
Bobby Hutcherson - Little B's Poem
Matthew Herbert - Celebrity
Caribou - Bees
Syncopix - Happy Happy Joy Joy
Patrice Rushen - Music of the Earth
Isolée - Jelly Baby/Fish
Jill Scott - Slowly Surely (Theo Parrish Remix)
Drexciya - Anti-Beats
Inner Life feat Jocelyn Brown - Make It Last Forever (Larry Levan Remix)

Första bilderna från Inland Empire

David Lynchs nya film Inland Empire har förhoppningsvis premiär i Cannes i maj. Här kan man se fler (små, lågupplösta) bilder från den.

Bilder, del 1

Högoddsare

Billy Crystal har sagt nej, nej och nej. Whoopi återkommer inte. Inte Chris Rock heller. Letterman försatte sina chanser för flera år sedan. Och Steve Martins syrliga framträdande 2001 var tydligen lite för edgy för att Hollywood skulle välkomna honom tillbaka. Så med det i bakhuvudet, exakt hur resonerar då Tinseltown när man nu flyger in Jon Stewart för att hålla i årets gala?

Det enkla svaret är förstås tittarsiffror. Tillställningen har drabbats av en allt mindre publik de senaste åren, och det lite desperata valet av Chris Rock som värd förra året var menat som en quick fix att vända siffrorna - med inget vidare resultat. Stewart är populär i Hollywood, en mediaälskling med en stor fanskara, och är så förknippad med sin Daily Show-persona att han nog kan tänkas dra med sig tittare av det programmet till galan.

Men frågan är som sagt om man verkligen tänkt igenom det hela. Jag kommer såklart att sitta bänkad som vanligt (mer än någonsin hade jag tänkt säga, men det går väl knappast), och Stewart har ett avslappnat, polerat sätt att hantera sin publik som säkert går hem även på västkusten - men har producenterna av Oscarsgalan verkligen sett The Daily Show? Verkligen sett inslagen? Jag är säker på att Stewart kommer att ha kreativ kontroll över skämten, och han tar garanterat med sig ett par av Daily Shows skrivarstab till uppdraget. Hur kommer hans snärtiga, vassa humor att tas emot av Hollywood, som til syvende og sidst består av gamla grånande gubbar med stockkonservativ syn på vad som är roligt?

Vad säger Stewart själv? "As a performer, I'm truly honored to be hosting the show. Although, as an avid watcher of the Oscars, I can't help but be a little disappointed with the choice. It appears to be another sad attempt to smoke out Billy Crystal."

The New World klipps om - utan Malick

Terrence Malick tvingas se sin originalversion av The New World, som just nu visas i New York och Los Angeles (och som hade premiär precis innan jul för att hinna bli aktuell för GG- och Oscarsnomineringar), dras tillbaka och klippas ner av New Line, från 150 till 130 minuter. Efter den 20:e januari, då filmen går upp i resten av USA, kommer enbart studioversionen att finnas kvar på repertoiren. New Line säger än så länge inget officiellt, men en icke namngiven anställd på DVD-kontoret säger såhär till min kollega:

"The edit for The New World was a studio decision. Malick ok'd the studio recommendation which came right before the holidays, but he had nothing to do with the actual edit. I also enjoyed the [original version]. I think it's a strong film, but the studio felt since it was being ignored by the critics groups that it needed to be shorter (I strongly disagree with that kind of thought process). We're going to release an extended edition of the film on DVD (with 35-40 additional minutes added to the [original version]). However, the [original version] will probably never be seen again after its initial run in NY and LA runs out on January 19th. The new theatrical version runs 20 minutes shorter than that version, I haven't seen a cut of it yet, but I've already made up my mind to be disappointed by it."

Det är i såna här lägen man hoppas det finns en ny Jerry Harvey i kulisserna, redo att raida en biograf, sno med sig originalet och visa det, on the qt, på universitetsområden och på skumma piratkabelkanaler, och därigenom ge det nytt liv, precis som Harvey gjorde med de långa versionerna av exempelvis Peckinpahs Pat Garrett and Billy the Kid och Ciminos Heaven's Gate. Å andra sidan lever vi i DVD-eran nu, och precis som citatet ovan gör gällande kommer vi förhoppningsvis att i slutändan få tillgång till både en och två versioner av The New World.

Listor, del 3: tolv nya skivor jag lyssnade mycket på under 2005

9th Wonder and Buckshot - Chemistry
Alan Braxe - The Uppercuts
Autechre - Untilted
Boards of Canada - The Campfire Headphase
DangerDoom - The Mouse and the Mask
Dwele - Some Kinda
Feist - Let It Die
Four Tet - Everything Ecstatic
Jan Jelinek - Kosmischer Pitch
Kompakt Total 6
Little Brother - The Minstrel Show
Róisín Murphy - Ruby Blue

Döda män

Tillbaka från Stockholm med lock för örat och väskan full av parfym (ej utspilld) gör jag nu en sista rush för att hinna se så många 2005-filmer som möjligt innan jag obevekligt sätter min topplista - har exempelvis inte sett ett flertal stora blockbusters, som King Kong, HP4, SWIII och Narnia, vilket nästan känns som krav innan man sammanfattar året, oavsett om de placerar sig på en eventuell lista. Om jag skakar av mig förkylningen kommer jag att trängas med kidsen på bio resten av veckan.

Samtidigt känns det skönt att kunna kicka igång filmtittandet i år (om man bortser från de redan sedda bakisfilmerna på nyårsdagen) med två fantastiska filmer: Shane Meadows Dead Man's Shoes - hopplös, kompakt, enkel men poetisk, bästa hämndfilmen sedan... Point Blank? - och Werner Herzogs rörande, grävande och oändligt fascinerande dokumentär Grizzly Man, om amerikanen Timothy Treadwell, vars naturidealism fick honom att bosätta sig bland, och till slut falla offer för, ett bestånd grizzlybjörnar i Alaska. Herzogs nyfikna och analyserande berättarröst över Treadwells egna bilder ömsom anklagar, ömsom sympatiserar med den vilsna, sentimentala äventyraren, som såg det som sin uppgift att skydda björnarna från andra människor, och civilisationen. Till skillnad från många andra Herzog-dokumentärer hamnar inte Herzog själv i fokus; han hittar en perfekt balans mellan iakttagare och närvarande kommentator.