På nyårsafton senast hamnade jag nästan i bråk med mina (annars väldigt trevliga) bordsgrannar för jag hade mage att tycka att Crash var en av årets sämsta filmer. Jag försökte undvika att diskutera filmen i sig, för hey, smak är smak och allt det där, men gav mig ut på en salongsberusad utflykt i stil med den jag försökte mig på i min "filmåret 2005"-post nedan, angående skillnaden mellan "dåliga" och "dåliga" filmer. Det gick sådär. Folk blev verkligen arga - hur kan du säga så! den var ju jättebra! mycket bättre än Fantastic Four! - och jag retirerade till köket innan det urartade till handgemäng.
Jag beklagar att jag inte skrivit mer om Crash. Såg den första gången i somras - avskydde den, vedervärdig film - men orkade aldrig formulera något vettigt kring den; det är ju svårt att göra ett bättre jobb än Armond White på den fronten. Dessutom tänkte jag: hur relevant är egentligen den här filmen? Den kommer nog inte att göra mycket väsen av sig i Sverige, och när året är slut har de flesta redan glömt den. Ack så fel man kan ha. Crash topplacerades när amerikanska kritiker sammanfattade året, i Sverige överöstes den av fyror och femmor (Svenskans Jan Söderqvist tog i för fullt och drog paralleller till James Ellroy och Philip Roth - jag menar jösses!), den har fått massor av priser - till och med BAFTA nominerade den till hela nio statyetter, och USA:s på gott och ont mest inflytelserika kritiker Roger Ebert utnämnde filmen till årets bästa.
Eberts gränslösa kärlek till filmen (med uppriktiga uttalanden om att den ska ha förändrat världen till det bättre, osv) har utlöst en del reaktioner från andra kritiker, en försenad minibacklash om man så vill, vilket i sin tur har lett till något av en kritikerfejd såhär i sömniga januari - som annars domineras av evighetslånga röda mattan-tillställningar och Sundance-festivalen - och därmed re-aktualiserat Crash-debatten. Det började med att LA Weeklys kritiker Scott Foundas uttalade sig om filmen i Slates årliga Movie Club - där han bland annat skrev "Not since 'Spanglish' --which, alas, wasn't that long ago -- has a movie been so chock-a-block with risible minority caricatures or done such a handy job of sanctioning the very stereotypes it ostensibly debunks. Welcome to the best movie of the year for people who like to say, 'A lot of my best friends are black.'" Ebert tog väldigt illa vid sig (å filmens vägnar, får man anta), och basunerade ut en svarskrönika, In defense of this year's 'worst' movie, i vilken han fullständigt missade poängen och uttalade sig på ett närmast pinsamt sätt om filmen, dess kritiker och dess tillskyndare.
Senaste genmälet är från Foundas, i hans LA Weekly-kolumn, och sista ordet är säkert inte sagt. Som Foundas påpekar är det sällan den här typen av kritikerfejder uppstår nu för tiden - vilket är lite synd.
4 kommentarer:
Strålande formulerad ståndpunkt och sammanfattning, om en film jag själv tyckte var kanoners – men genast känner för att omvärdera. Salongsberusade middagar, snart kommer jag med en ny åsikt om this-years-'worst'-movie!
(Däremot: Don't touch my Ebert!)
Oj vad man blev sugen på att se den här filmen nu då! Flipp eller flopp, bäst eller sämst? Jag brukar lita på Martins omdöme men jag vet också att vi inte alltid delar åsikt om saker och ting... (South Park). Fast det låter onekligen anti-lovande.
hälsar
Henrik
PS Såg "Overnight" idag, dokumentären om Troy "Boondock Saints" Duffys uppgång och fall. Den dokumentären var nog det bästa som kom ut ur den soppan... DS
Det finns få kritiker som utlöser en så akut hatkärlek som Armond White. En stunden vill man knocka honom till gatan, i den andra kyssa hans vassa penna. Sågningen av Crash var sedvanligt sublim.
När jag tröttnat på kramkalaset kring The Constant Gardener var det härligt att få gå till NYP och under rubriken "Third World Porn" läsa "In The Constant Gardener, the photogenic exploitation of misery, in hand with Hollywood romanticism, illustrates the height of liberal arrogance."
White var förresten med i The Movie Club förra året. Han förklarade omgående för de andra att "Too many snake-hipped word-slingers don't know what they're talking about". I år var han inte inbjuden...
Håller helt med om White - han är kul emellanåt (och vältalig, som i Crash-recensionen), men det är ingen slump att han är (ö)känd bland andra kritiker som något av ett nutcase. Men det var verkligen roligt att bevittna hur förra årets städade Movie Club började se nervöst omkring sig när White genast satte sig på tvären.
Skicka en kommentar