Listor, del 5: filmåret 2005

De här listorna kommer säkert att revideras både en och två gånger de närmaste månaderna, men just nu, idag, väljer jag att sammanfatta filmåret 2005 ungefär såhär.

Favoriter (i alfabetisk ordning)

The Aristocrats (Paul Provenza)
Jag hade förmånen att se The Aristocrats två gånger med publik under det gångna året, och det rekommenderas verkligen. Det är en hysteriskt rolig film, men inte bara: den dissekerar och ventilerar vad som egentligen är och inte är ett skämt - hur det är uppbyggt, vilka regler som gäller, vilka metoder och tekniker som funkar och inte funkar beroende på sammanhanget. På 90 minuter får de mer sagt än SVT på 8 x 30. Släpps på DVD idag (24 januari), med massor av extramaterial. Humornördar, rejoice!

The Baxter (Michael Showalter)
2005 var året då Stella-gänget inte kunde göra något fel. Deras självbetitlade Comedy Central-serie var bland det bästa man kunde se på TV, och när Michael Showalter bestämde sig för att göra långfilm blev resultatet en skruvad romantisk komedi långt bättre än besläktade och rosade The 40 Year Old Virgin. The Baxter är avsevärt nedtonad i jämförelse med gängets övriga alster - rentav traditionell i uppbyggnad och utförande - men har ändå ett befriande personligt tilltal och en uppenbar kärlek för materialet. (Filmens låga budget och NY-indiekänsla är onekligen också av betydelse för dess uttryck och identitet.) Showalter spelar en "baxter", en typ av karaktär från romantiska komedier som vi alla känner igen: den duktiga, goda killen - ingen idiot, men inte heller jättespännande - som tjejen i filmen alltid väljer bort vid altaret till förmån för den manliga huvudpersonen, den rätte (se: The Graduate och tusen andra filmer). Baxtern är killen som lämnas vind för våg, birollen vars öde vi inte riktigt bryr oss om; en arketyp som Rudy Vallee gjorde till sitt signum i bland annt Preston Sturges fantastiska The Palm Beach Story (1942) och Unfaithfully Yours (1948). Filmen är en sorts upprättelse åt alla baxters, och det är roligt, smart och snyggt. Och trots ambitionen att göra en bredare komedi finns det många guldkorn för de trogna fansen: nästan hela State-gänget dyker upp i olika skepnader, Michael Ian Blacks karaktär heter Ed, osv. Den alltid pålitliga Michelle Williams spelar Showalters kärleksintresse.

Brokeback Mountain (Ang Lee)
Vacker som ett vykort och enastående välspelad, framförallt av Heath Ledger och Michelle Williams (igen!). Har fått kritik från alla möjliga håll, inte bara från kristna högern utan även från vissa gayaktivister, som menar att filmen trots alla goda viljor ändå bara blir ett politiskt korrekt samvetesprojekt från Hollywood, en film som stryker alla medhårs, saknar bett och egentligen inte flyttar fram gränserna alls. Jag sympatiserar med den åsikten - vi rör oss inte direkt i Kuchar-Anger-Waters-land här, och det hade gott kunnat vara mer explicit på sina håll - men å andra sidan är det här en mainstreamfilm, inte en obskyr undergroundrulle, och med tanke på det är den i jämförelse med andra, undflyende filmer med påstådda gaymotiv som Philadelphia och Alexander rena rama bögorgien. Dessutom: en film som gör oss tjänsten att försöka nermontera myten om den amerikanska cowboyen får många gratispoäng i min bok. Men til syvende og sidst är det en kärlekshistoria, och en tämligen fin och gripande sådan.

Broken Flowers (Jim Jarmusch)

Good Night, and Good Luck. (George Clooney)
En ögonöppnare, inte för att den direkt säger något nytt om McCarthy-erans häxjakt, men för att den på ett utomordentligt elegant sätt knyter samman dåtid med nutid, utan att för den sakens skull slå oss i huvudet med sitt patos. En film i princip utan svagheter, från det unisont rika ensemblespelet, lett av David Strathairn, via det kärnfulla svartvita fotot till det komprimerade, enkelt skildrade händelseförloppet. En film som Good Night, and Good Luck. löper hela tiden risken att falla offer för sin egen rättfärdiga retorik, men Clooneys grepp över berättandet är stramt och disciplinerat, och han ger aldrig efter för svulstig dramatik.

Grizzly Man (Werner Herzog)

Me and You and Everyone We Know (Miranda July)
Hypen kring Miranda Julys fjäderlätta och udda relationskomedi stod aldrig i proportion till filmens anspråkslösa uttryck: backlashen kom som ett brev på posten. Vilket är synd, eftersom det verkligen är en bra film - rolig, romantisk, rörande.

Sympathy for Lady Vengeance (Chan-wook Park)
Den avslutande delen av Parks hämndtrilogi är i mitt tycke också den bästa: oändligt vacker, grym och bitvis rolig, precis som de två andra - men också intrikat och svårtolkad, med en motsägelsefull attityd gentemot hämnd, brott och straff.

Syriana (Stephen Gaghan)
Denna Traffic-besläktade skildring av oljehandel och underrättelse i USA och Mellanöstern är inte lika stark som den Soderbergh-regisserade filmen, men de påminner mycket om varandra, framförallt i sättet att visa upp olika aspekter av samma situation för att måla upp ett heltäckande scenario, i det här fallet från CIA-agenter i Beirut och finansrådgivare i Genève, till kronprinsar i arabstater och lobbyister i Washington. Det är en spretig och komplex historia, mer angelägen att peka på kopplingar mellan till synes skilda skeenden och förmedla en känsla snarare än att följa en dramaturgisk logik (även om den lyckas bra med det också). Mycket fint spel av George Clooney, Matt Damon, Jeffrey Wright, Tim Blake Nelson, med flera. Filmens hoppande mellan olika sidospår har utsatts för en del kritik i USA, och till och med vissa av filmens försvarare säger sig vara förvirrade över hur olika intriger korsas och hur allting hänger ihop - i min mening ett underbetyg åt deras slutledningsförmåga mer än åt Gaghans berättande.

Wallace & Gromit: The Curse of the Were-Rabbit (Steve Box, Nick Park)


Nästan

Kiss, Kiss, Bang, Bang (Shane Black) är en utmärkt actionkomedi och utan tvekan en av årets positiva överraskningar; Brunnen (Kristian Petri) är en lysande och vackert filmad dokumentär om Orson Welles vistelser i Spanien, som tillåter sig att vara personlig och inte försöka sig på ett universellt tilltal; Mysterious Skin (Gregg Araki) är obeveklig i sin skildring av övergrepp och prostitution - och skyggar inte undan från den komplicerade relationen mellan förövare och offer; Match Point (Woody Allen) är en lovande start på vad som kan bli en ny kvalitativ period i Allens produktion; Enron: The Smartest Guys in the Room (Alex Gibney) är årets bästa politiska dokumentär som på ett övergripligt sätt komprimerar boken med samma namn och förklarar Enron och dess märkliga bolagskultur och tveksamma affärsmetoder, och filmens skildring av Enrons samvetslösa hantering av Kaliforniens elförsörjning strödde salt i öppna sår - för att citera Jeff Vorndam: "As a Californian, I don't think I've ever sat in a theater full of people who were more collectively pissed off"; De battre mon coeur s’est arrêté (Jacques Audiard) är något så ovanligt som en fransk remake av en amerikansk film, James Tobacks Fingers (1978), och är väl värd att se om inte annat så för Romain Duris, som levererar en av årets mest minnesvärda gestaltningar i form av krutdurken Thomas - Audiard skalar av några av Harvey Keitels mest psykopatiska och osympatiska drag från originalet, men håller fast vid kärnan på ett imponerande sätt.


Blind spots

King Kong (Peter Jackson), Mun mot mun (Björn Runge), L'enfant (bröderna Dardennes), The Squid and the Whale (Noah Baumbach), Munich (Steven Spielberg), Walk the Line (James Mangold), The New World (Terrence Malick), Jesus Is Magic (Liam Lynch)


Filmer från 2004, som jag såg under 2005, och som är minst lika bra som ovanstående - i många fall bättre - men regler är regler

L'intrus (Claire Denis), Dead Man's Shoes (Shane Meadows), Kung Fu Hustle (Stephen Chow), Comme une image (Agnès Jaoui), I ♥ Huckabees (David O. Russell), The Life Aquatic with Steve Zissou (Wes Anderson), Napoleon Dynamite (Jared Hess), Outfoxed: Ruper Murdoch’s War on Journalism (Robert Greenwald), Primer (Shane Carruth), Tarnation (Jonathan Caouette), The White Diamond (Werner Herzog) , Z Channel: A Magnificent Obsession (Xan Cassavetes)


Aktörer

Förutom ovan nämnda aktörer - Ledger, Williams, Duris, Strathairn - berördes, roades eller oroades jag dessutom av följande prestationer:

Ralph Fiennes som den besatta Lord Voldemort i Harry Potter and the Goblet of Fire, ohotat bäst i en annars frustrerande stressad och rörig adaption som borde delats upp i två delar om man velat göra källmaterialet rättvisa. Fiennes få minuter mot slutet är dock väl värda att vänta på. Robin Wright Penn i Rodrigo Garcías Nine Lives - filmen är lite si och så, men Wright Penns tio minuter framför kameran är helt fantastiska. I en enda lång obruten tagning går hon igenom i princip hela känsloregistret från lycka till sorg, då hon konfronteras av en gammal pojkvän i ett snabbköp, och det är förbluffande bra, i all enkelhet. The Rock är det bästa - det enda bra - i kalkonen Be Cool, men är samtidigt sorgligt underutnyttjad i en film som domineras av det ena usla framträdandet efter det andra. Peter Stormare är på strålande överspelshumör, och är det bästa - men inte det enda som är bra - i den undervärderade The Brothers Grimm.

Philip Seymour Hoffman briljerar och är den stora behållningen i Capote, en på det hela taget sympatisk men något pratig film om morden i Kansas som ledde fram till Truman Capotes bok In Cold Blood. Som Hoffman-komplettist är det nästan svindlande att plötsligt se honom få top billing i en mainstreamfilm, och dessutom håva in priser. Jag hoppas på en Oscar. Emile Hirsch fångar intensiteten hos Jay Adams i annars tämligen bedrövliga Lords of Dogtown - en film som bara får mig att vilja se om Dogtown & Z-Boys. Något måste kanske också sägas om en av årets mest egensinniga rollgestaltningar: Michael Pitt som en zombie-liknande Kurt Cobain-rockare i Gus Van Sants Last Days. Pitt förhöjer med sina mumlande monologer, irrande skogspromenader och totala uppgivenhet filmen till något mer än en svag avslutning på Van Sants löst sammanhållna alienationstrilogi.


Sämst

Vem som helst (Roger Ebert, till exempel) kan utnämna en Deuce Bigalow: European Gigolo till årets sämsta film, men vad är det för vits med det? De mest intressanta magplasken är ju de som sker från hög höjd - inte från poolkanten. Stora misslyckanden, där ambition och pretention brutalt krockar med resultatet, är alltid mer värda att uppmärksamma än pinsamma komedier där ambitionsnivån redan från början är på minus. Därmed inte sagt att man helt ska låta den typen av filmer passera obemärkta - Be Cool är till exempel verkligen så dålig att någon ansvarig borde åtalas. I år har jag dock, till skillnad från många andra, mer masochistiskt inriktade år, faktiskt försökt undvika de på pappret allra värsta kreationerna från drömfabriken. Mitt blodtryck fixar det helt enkelt inte. Så, kort och gott:

Be Cool (F. Gary Gray), The Big White (Mark Mylod), Crash (Paul Haggis), Dear Wendy (Thomas Vinterberg), Fantastic Four (Tim Story), Flightplan (Robert Schwentke), Kingdom of Heaven (Ridley Scott), Millions (Danny Boyle), Monster-in-Law (Robert Luketic), Revolver (Guy Ritchie).