Pod Roll

Varje vecka lägger jag ner sådär tio-tolv timmar på olika podcasts (eller poddradioprogram, vet egentligen inte vilket som funkar bäst på svenska). Tänkte jag kunde dela med mig av vad som intresserar mig mest på den fronten just nu. Jag ser ofta fram emot nya avsnitt av dessa podcasts mer än nya avsnitt av de flesta tv-serier jag följer.

Fresh Air
Har jag skrivit om tidigare; klassiskt intervjuprogram med emfas på det långa, goda samtalet. Har alldeles nyligen börjat podcasta. Ämnena varierar: politik, film, litteratur, musik. Terry Gross, en riktig NPR-ikon, är programledare och försteintervjuare, men hon flankeras ofta av kritikern David Bianculli. I programmets slutminuter kläms det inte sällan in en bok-, tv- eller filmrecension. Cirka 40 minuter långa program, sänds måndag-fredag.
Hemsida | feed

I Love Movies
Doug Benson är en kriminellt underskattad amerikansk komiker som vid sidan av sin ståup-karriär under många år skrivit spalten "I Love Movies" på David Cross och Bob Odenkirks hemsida. För ett tag sedan började Benson göra en live-variant av sin filmspalt, inför publik på UCB Theatre i Los Angeles. Det innebär avslappnat filmsnack med mycket humor, ca 30 minuter långt. Varje avsnitt har en gäst, ofta från indiehumor-kretsen i LA - Paul F. Tompkins, Zach Galifianakis, m fl. Uppdateras för det mesta varje måndag.
Hemsida | feed

Guys With Feelings
Jag intervjuade Jason Nash, som ligger bakom GWF-podcasten, i juni förra året. Mycket har hänt med GWF sedan dess, men grunden är densamma: Jason och Jeff snackar känslor och försöker komma underfund med sina liv och karriärer i Hollywoods skugga. Uppdateras lite hipp som happ, men oftast med cirka två timmar i veckan. Kan vara något pratigt och utan kompass emellanåt, men är oftast chosefritt och väldigt underhållande.
Hemsida | feed

The Sound of Young America
Kräver ingen större presentation, har nämnts här på bloggen ett otal gånger. Jesse Thorn är en skarp ung man vars entusiasm för sina intervjuobjekt ibland resulterar i omständliga frågor och en del nervöst fniss, men han blir hela tiden proffsigare. TSOYA:s arkiv blir för varje vecka som går alltmer omfattande och imponerande, och sedan Jesse flyttade till LA från SF har han vid ett flertal tillfällen haft gäster på plats i studion istället för att intervja dem via telefon, vilket gett programmet en helt ny dimension. TSOYA sänds numera i två chunks à 30 minuter varje vecka.
Hemsida | feed

Jesse, Jordan GO!
En lättsam offshoot till TSOYA. Jesse och bästa kompisen Jordan Morris snackar populärkulturella trivialiteter, oroar sig över att bli vuxen (de är ~25), och vädrar andra spörsmål som inte riktigt hör hemma i det mer seriösa TSOYA. Stundom känns samtalsämnen väl banala, och programmet går inte alltid som på räls, men det är ändå sympatiskt och uppsluppet, vilket är meningen. Udda gäster som Andrew WK och John Hodgman dyker också upp emellanåt. Uppdateras ungefär var tionde dag, speltid runt en timme.
Hemsida | feed

Football Weekly
Bästa och rappaste genomgången av veckans fotbollsnyheter, med analyser och vitsiga kommentarer från The Guardians experter, ledda av James Richardson. Självklart fokus på Premier League, Serie A och La Liga, men emellanåt kallas korrespondenter som täcker Bundesliga och Ligue 1 in. När det vankas EM-kval och Champions League flyttas bevakningen dit. Och allt är över på 30 korta minuter. Uppdateras måndagar.
Hemsida | feed

Gilles Peterson Worldwide
Gilles började podcasta för knappt ett år sedan, då hans (makalösa) samling Back in Brazil kom ut och ölbolaget Brahma sponsrade en utflykt till Brasilien åt honom. I sex avsnitt gick Gilles igenom Brasiliens moderna musikhistoria på plats i Rio, São Paolo och andra ställen - en fantastisk odyssé med långa klubbnätter, barbecues hemma hos levande legender och intervjuer med framtida stjärnor, tämligen befriad från överdriven brasse-romantik. Efter dessa avsnitt är podcasten numera något sporadisk; den har fortsatt lite när Gilles själv känt för det. De senare avsnitten har haft fokus på enskilda skivbolag och artister, som 4 Hero, BBE, och nu senast dubstep-killen Skream (som spelar i Malmö inom kort). De gamla Back in Brazil-avsnitten finns att ladda ner från hemsidan. Rekommenderas varmt.
Hemsida | feed

Never Not Funny
Ännu en podcast som lever upp till sitt namn (se: Best Show). Komikern Jimmy Pardo slår sig ner tillsammans med vapendragaren Mike Schmidt och producenten Matt Belknap och snackar skit, en timme i veckan. On the road-historier, besattheter, observationer och anekdoter slungas ut med ett tempo och en energi som verkligen gör tillställningen till "the fastest hour in podcasting". Pardos blixtsnabba associationsförmåga och hans tugg med Schmidt kan vid en första lyssning verka avskräckande internt, men efter ett par avsnitt är man med i matchen. Senaste avsnittet (#51) innehåller en möte-med-personlig-hjälte-historia som är bland det bästa jag hört. Det har sagts förr: Pardo förtjänar en egen talkshow. Uppdateras fredagar.
Hemsida | feed

Creative Screenwriting Magazine
En god vän svär vid denna podcast, som består av en ambitiös samling intervjuer och Q&As med framträdande manusförfattare i Hollywood, ledda av Creative Screenwritings redaktör Jeff Goldsmith. Själv är jag lite avvaktande - det är sant att CS ständigt lockar en imponerande skara författare att delta i frågestunder i samband med visningar i LA, och ofta blir många intressanta saker sagda, men Goldsmith är bitvis katastrofal som intervjuare/moderator; jobbig röst, platta frågeställningar, och med en typiskt Hollywoodfjäskande attityd. Dessutom tycks podcasten spelas in med sämsta tänkbara teknik, vilket inte hjälper. Men om man plockar russinen ur kakan kan man få höra en massa matnyttigt från folk som Michel Gondry och Rian Johnson. Uppdateras lite då och då.
Hemsida | feed

The Best Show on WFMU
En beskrivning känns vid det här laget tämligen överflödig. Läs mitt långa, tidigare inlägg här. Av tisdagens tretimmarsblock av "mirth, music and mayhem" blir Best Show i pod-form (med musiken bortplockad) drygt 2,5 timmar långt. Podcasten uppdateras på fredagar. (Och jodå, jag tänker fortsätta tjata tills alla hört talas om S&W.)
Hemsida | feed

The Antique Phonograph Music Program
Crank it up! WFMU-DJ:n Mac vevar energiskt igång sina gamla fonografer en timme varannan tisdag, och bjuder på det allra bästa och märkligaste i stenkakeväg inspelat från sent 1800-tal till tidigt 1900-tal. En fantastisk musikskatt - och det är lika fascinerande och underhållande att lyssna på Macs kalenderbitartrivia om plattorna som att höra själva musiken.
Hemsida | feed

WFMU's Secret Museum of the Air
Troligen det enda radioprogrammet där ett helt avsnitt kan handla om "hawaii-gitarrer spelade av icke-hawaiianer". Och som vore det det mest naturliga i hela världen. Secret Museum spelar gamla och udda skivor från jordens alla hörn, ofta serverade med intressanta bakgrundsfakta. Radioprogrammet produceras inte längre, men podcasten är igång och uppdaterar med äldre avsnitt ur arkivet ungefär en gång i veckan.
Hemsida | feed

Do or DIY
Vicki Bennett har gjort musik och ljudkollage under namnet People Like Us i över femton år, och jag tenderar älska allt hon tar sig för. På WFMU får hon fria händer att vädra ut de mest underliga ljudmattorna i sin samling, och hon utnyttjar varje minut. Do or DYI är i detta nu tillfälligt återuppstånden efter ett längre uppehåll. Med lite tur kommer den att uppdateras en gång i veckan ett tag framöver.
Hemsida | feed


(Till dessa läggs några podcasts som antingen inte uppdateras längre, som Ricky Gervais, och några som uppdateras väldigt sällan, som AST Radio, Louis CK, etc.)

Det är knappt jag hinner med de jag redan nu prenumererar på, men förslag på fler bra podcasts mottages gärna! Till exempel saknar jag en riktigt bra, initierad filmpodcast som består av mer än små recensioner. Creative Screenwriting är lite väl nischad för att täcka de behoven, och Elvis Mitchells The Treatment är lite enformig, på grund av de smöriga intervjuerna (men beroende på intervjuobjektet såklart stundtals väldigt underhållande). Jag borde naturligtvis botanisera mer bland SR:s podcasts, men det var lite avtändande att varken Kulturnytt, Kulturfredag eller Vågen poddas, så hittills har jag låtit bli. Språket i P1 däremot!


Andra bloggar om: kultur, film, musik, radio, podcast, poddradio

Blackwater

Fantastisk intervju med Jeremy Scahill på Fresh Air. Scahill har skrivit boken Blackwater: The Rise of the World's Most Powerful Mercenary Army, en skildring av organisationen Blackwater, en oerhört välrustad legoknektarmé med bas i North Carolina, ägd av en mångmiljonär/f.d. Navy Seal med täta band till Bush-administrationen och den kristna högern. Blackwaters soldater, eller "contractors" som de helst kallas, opererar i Afghanistan, Irak och andra platser i världen; de dök upp i New Orleans i samband med Katrina, och de gör alllt de kan - oftast framgångsrikt - för att ställa sig över lagen, gärna genom att positionera sig i en gråzon som gör att varken civila eller militära domstolar når dem, hur otroligt det än låter. En hel del av USA:s krigsbudget går till privata operatörer på plats i Irak, och Blackwater är överlägset störst - ett nytt Halliburton, enligt vissa.

Intervjun med Scahill måste höras. Berättelsen om Blackwater är en våt dröm för legoknektsromantiker, och rena mardrömmen för oss andra. Scahill är rapp och påläst, väldigt engagerande, drar intressanta slutsatser - och sakerna han förtäljer är så jaw-dropping att även desillusionerade personer som tror det allra värsta om Cheney, Rumsfeld och grabbarna borde uppröras. Fallet Blackwater är som en provkarta över närapå parodisk girighet och cynism som man upplever knappt skulle hålla i en agentroman. Det är nästan åt Bond-skurk-hållet - från organisationens excentriske ledare, via den fortliknande basen, till själva konceptet med privatarmé och organisationens faktiska namn. Kongressförfrågningar som ignoreras. Medarbetare på uppdrag som lämnas i sticket. Blackwater-ops som ger eldordergivning till vanliga amerikanska soldater. Det hade varit underhållande om det inte också är så hårresande skrämmande.

Nu beställer jag boken. När jag läst den ger jag den till min far - han kommer att sluka den.

Andra bloggar om: radio, böcker, krig, Irak, USA, Blackwater, Jeremy Scahill, Fresh Air

Spridda skurar

WFMU klarar sig ett år till - målet på 900 000 dollar nåddes med råge sent söndag kväll. Hoo-ray!

***

Holy Shit: Lily Tomlin och David O. Russell går i klinch under inspelningen av I Heart Huckabees. Del 1 - del 2 (se klippen innan de försvinner) [EDIT: det gick snabbt] [EDIT 2: nya länkar - del 1, del 2] [EDIT 3: borta] [EDIT 4: kanske en länk som funkar]. Åsikterna går isär om vem som bär ansvaret, men det lutar åt Russell - hans famösa beteende on-set, till exempel under Three Kings, då han bland annat började slåss med George Clooney, talar inte till hans fördel. Sharon Waxman skrev i New York Times om tillkomsten av filmen i samband med Huckabees-premiären, och berörde då den inte helt harmoniska stämningen under inspelningen, här.

***

Stora upplevelser på min projektor sedan inköpet (och det påtvingade inköpet av en ny DVD-spelare, eftersom min gamla dog en dag efter projektorn anlände - av ren prestationsångest, kan tänkas): Zidane, All That Heaven Allows, Wild at Heart, Les yeux sans visage, Touchez pas au grisbi, och en hel del Mr. Show.

***

Imorgon ser jag The Fountain. Nästan lite antiklimaktiskt att den kommer på bio nu, bara sådär utan vidare - minns att det bara för ett par månader sedan snackades om att man aldrig någonsin skulle få se den på bio. En god vän åkte över till Köpenhamns FF och såg den i höstas, för att "man vet ju aldrig". Nu vet vi. Även om versionen som går upp på biografer säkert är slaktad på något sätt - det känns inte som att Aronofsky hade planerat att hans stora epos skulle klocka in på 96 minuter. Men om detta vet jag inget. Nerds?

Andra bloggar om: kultur, film, hembio, wfmu, The Fountain

Kampen går vidare

Vi är nu inne i andra veckan av WFMU:s årliga marathon, som jag skrev ganska mycket om här (i en text som även länkar till flera roliga S&W-klipp, ladda ner och lyssna - you'll thank me later). Stationen och alla dess medarbetare jobbar stenhårt under två veckor med att dra in pengar som ska räcka till hela årets verksamhet. Målet är maffiga 900 000 dollar. Marathonet avslutas på söndag, och alla DJs tag-teamar fram tills dess. Alla sändningar veckan ut kretsar kring insamlingen, och stämningen är stundom uppsluppen, stundom desperat.

Förra tisdagens upplaga av The Best Show on WFMU, programmet som lever upp till sitt namn, var en stor framgång - en uppumpad Tom Scharpling inledde med att vråla "They say 'Don't yell'. They say, 'Don't beg'. I YELL AND BEG! It is time for you to show your support! It is time for you to TESTIFY!". Och folk lydde. Tom lyckades få in över 20 000 dollar under de tre timmar han var igång, ett personligt rekord. Jag var en av de som bidrog, och förutom att bli tackad on air har jag en hel hög WFMU-presenter att se fram emot. Skulle tro att de klistermärken, CD-skivor och t-shirts jag får som tack mer än nog kompenserar de ca 500 spänn jag skänkte, framförallt eftersom The Best Show-CD:n är en exklusiv sådan med helt nytt material av Scharpling & Wurster. Dessutom känner jag en genuin stolthet över att kunna stödja denna väldigt speciella radiostation, och jag håller tummarna för att alla mål nås. När till och med andra halvkonkurrerande podcastare som Jesse Thorn spelar in en promo å The Best Shows vägnar vet man att mycket står på spel.

Ikväll/natt blir det ännu en all-nighter, således. Mellan 02 och 05 dundrar The Best Show igång igen, denna gång med bland andra Ted Leo i studion. Som alltid går det bra att lyssna online.



Andra bloggar om: kultur, radio, WFMU

Dinner for Five

Jag har inte kanalen Star! i mitt kabel-utbud. Vet inte vad som krävs för att se den, och vet inte heller så mycket om den, mer än att den har en uppenbar E!-vibb (E!, som för övrigt var något av en favorit, på det där jag-kan-inte-fatta-att-det-här-existerar-sättet, när Chris och jag hade digitalbox way back when). Är Star! en svensk motsvarighet? Hursomhelst. På måndagkvällar stör jag mig lite över att inte kunna se kanalen, och anledningen är IFC-serien Dinner for Five, som de nyligen börjat köra, och som jag varit nyfiken på hur länge som helst men aldrig lyckats hitta någonstans (tills jag precis insåg att första säsongen finns på DVD). Nu har jag smygkollat på fyra avsnitt, och jag gillar det tillräckligt mycket för att vilja se mer.

Konceptet är enkelt, på en gång superdrygt och intressant, och narcissistiskt på ett sätt man nästan bara kommer undan med i Hollywood: Jon Favreau (som de flesta känner igen från Swingers men som sedan dess, till skillnad från vapendragaren Vince Vaughn, mest hamnat bakom kameran som regissör) bjuder in och samtalar med fyra andra Hollywood-människor över en bit mat, en massa dricka, och cigarrer. Komplimanger, lekfulla förolämpningar och en massa bullshit i ca 30 minuter. That's it. Och med tanke på utformningen är det självklart att gästerna - eller kanske snarare kombon av gäster - är helt avgörande för om programmet blir underhållande eller ej. För några fundamentala insikter och djupare förståelse för filmindustrin får man inte - och i ärlighetens namn var det kanske heller aldrig meningen. Det blir mycket anekdoter och garv, och i den mån man inser något efter att ha tittat på några avsnitt är hur paranoida alla tycks vara i Hollywood, hur på tårna alla är hela tiden, alltid redo att smickra varandra med falska komplimanger, alltid redo att desperat måna om sin image, var man än är, och vilka man än är i sällskap med - oavsett om man diskuterar auditions, agenter, kollegor, karriärer, whathaveyou. Det är spännande - och skrämmande - att få det så tydligt illustrerat av ett lättsamt tv-program.

Av de fyra avsnitt jag sett (det har gått en hel hög i USA sedan 2001, jag tror man hoppar in i säsong fyra här i Sverige; det vore ju fantastiskt om inköparna själva kunde plocka russinen ur kakan) var ett trist, ett riktigt kul, och två ganska roliga. Men alltså: tillräckligt roliga. Jag fick ungefär vad jag förväntat mig.

Det trista avsnittet samlade Billy Bob Thornton, Peter Berg, Brian Grazer och Buzz Bissinger. Dödligt tråkigt - alla hade jobbat med varandra och alla var så imponerade av varandra. Zzzz. Det riktigt roliga var med Bob Odenkirk, Bill Maher, Alanis Morissette och Rosanna Arquette - en väldigt udda grupp. Att dessutom höra Bob tala sig varm om en "kommande serie" som han höll på att göra med "två killar från Philadelphia" var fint. Serien? Tom Goes to the Mayor. Middagen med Jay Mohr, David Milch, Timothy Olyphant och Michael Rappaport var också underhållande - rappa syrligheter fram och tillbaka hela tiden. Lagom grabbigt dock. Och Jay Mohr - vilket asshole. Sista avsnittet jag såg var med Bonnie Hunt, Tracy Morgan, Jeffrey Tambor och Jason Bateman, inspelat precis när Arrested Development hade kommit igång (och efter Morgans SNL-dagar men långt innan succén med 30 Rock). Förvånansvärt snällt, men en del skratt. Jag saknade Will Arnett.

Värst ändå är att kolla igenom alla lineups från gamla avsnitt. Jag hade till exempel gärna sett det från 2002 med Illeana Douglas, Will Ferrell, Louis CK och Eddie Izzard...

Först The Henry Rollins Show. Nu Dinner for Five. Svenska inköpare har fått upp ögonen för IFC. När köper någon in The Minor Accomplishments of Jackie Woodman?

Andra bloggar om: kultur, TV, humor, Dinner for Five

Uppgradering

Igår gick jag från det här



till det här



(dåliga bilder, sorry)



tack vare den här



Jag har en halvkass DVD-spelare, en defekt förstärkare utan surroundljud, ingen duk, och världens minst lämpade rum för hembio -bara en massa konstiga vinklar, ett stort fönster och en knölig soffa och en bar som möjliggör ganska exakt ett sätt att möblera på - men min projektor är min nya bästa vän. Stort och fint och skarpt och grant, trots alla icke-optimala kringarrangemang. Går man från TV till projektor är man kanske lättimpad. Värmde hursomhelst upp den med klipp från The Red Shoes, Tom Goes to the Mayor, Sullivan's Travels, The Life Aquatic och When the Levees Broke. Såg Man U vs Lille igår kväll. Första hela filmen blev otippat A Huey P. Newton Story nu idag. Bra start!

I Can't Live Without My Radio

Ikväll kollar jag på Champions League-fotboll och lyssnar på WFMU.

WFMU är en legendarisk så kallad freeform-radiostation i Jersey City, New Jersey. Freeform-begreppet går såvitt jag vet inte riktigt att översätta till svenska förhållanden - närradio är väl det närmaste man kommer. Ingen public service, ingen reklam, inga ägarkonflikter. Stationen bekostas helt och hållet av lyssnardonationer. Från början var den knuten till ett lokalt college, men bröt sig ur och blev självägd 1995.

WFMUs credo har alltid varit att ge DJn stor makt, och man har en förkärlek för att ge olika DJs tretimmarsblock med helt fria tyglar att spela musik, engagera lyssnarna i dialog, iscensätta diverse upptåg, och allt däremellan. Man har dessutom alltid vurmat för all musik man kan associera med de breda begreppen "indie" och "alternativ" - en vanlig dag kan man få höra allt från amerikansk hardcore och People Like Us-mixar till gamla stenkakor och hiphop. Stationens blogg, Beware of the Blog, som jag länkat till tidigare, formligen svämmar över av fantastisk populär- och impopulärkultur, bisarr Americana, musikanomalier och galenskaper som man inte kan leva utan. Kort sagt: WFMU är väldigt sympatiskt. Och i sitt slag oöverträffat. Givetvis streamas alla program live via mp3, ogg eller real audio, och många program nås också via podcasts. (Mer om WFMU:s bakgrund på Wikipedia här.)

Ken Freedman, stationens nuvarande boss, har några enkla tips om man själv vill sätta igång en freeform-station:

"Step 1: Find a college with an FM station that covers a major metropolitan area and wait for the college to go bankrupt. When it does, form a coalition of listeners and DJs to buy the station.

Step 2: Find 60 music and radio fanatics whose collective knowledge of popular culture and music borders on the frightening. Set them free inside the station with lots of records and coffee and lock the doors.

Step 3: Douse some rags with various humours and several gallons of doubt about radio industry standards. Stuff these rags into the building's ventilation system. When The Man comes knocking at the front door (and he eventually will), pretend that you can't understand what he's saying through the intercom.

Step 4: Only interrupt what you're doing to ask for money once every twelve months, except for the most dire of circumstances, in which case you can compromise your principles for exactly sixty seconds."

Och angående punkt 4 så är det där vi är just nu. Endast en gång om året ber WFMU nämligen sina lyssnare om bidrag. Detta sker under ett tvåveckors marathon, under vilket inga knep är för desperata för att dra in tillräckligt mycket pengar från lyssnarna så man klarar sig ett år till. Alla DJs drar sitt strå till stacken, och stationen förvandlas till ett episkt telethon av sällan skådat slag, man lockar med "pledge swag" till alla som skänker, lottar ut skivor och böcker, osv. Rena folkfesten. Årets marathon satte igång igår, och håller alltså på hela denna och nästa vecka. WFMU spänner musklerna. Jag ämnar stödja stationen med åtminstone några US-tior. Mer om detta här.

Den stora anledningen till att jag kommer att försöka mig på en all-nighter är dock The Best Show on WFMU. Varje tisdagkväll mellan 20 och 23 (02 till 05 här) presenterar DJn Tom Scharpling (bild till höger) "three hours of mirth, music and mayhem", vilket innebär roliga inslag, arga ramblings, Ring P1-aktiga telefonsamtal, och en hel del musik. Men The Best Show är också bas för komikerduon Scharpling & Wurster, och det är detta faktum som gör att programmet verkligen lever upp till sitt namn. Bland alla märkliga människor som ringer in till The Best Show dyker nämligen Scharplings vapendragare Jon Wurster (bild nedan) ofta upp, i rollen som diverse mer eller mindre helgalna individer med olika underliga agendor, och de resulterande telefonsamtalen är bland det bästa jag vet i hela världen. Det är som inverterade busringningar; radiohumor som man inte kan höra någon annanstans idag, långa elaborerade samtal utan avbrott för musik eller reklam, samtal som ofta börjar lugnt och normalt, snart urartar, och inte sällan slutar med att Scharpling blir mordhotad. Samtalen skvallrar också ofta om S&W:s djupa musikkunskaper - Wurster är till vardags rocktrummis (i bland annat Superchunk), och duons referenser till allsköns obskyr musikhistoria (och för den delen annan populärkultur) är knäckande roligt, och nej, man behöver inte fatta alla referenser för att tycka det är kul. Under åren som The Best Show har funnits har duon utvecklat en fantastisk kemi, och trogna lyssnare belönas ständigt med återkommande fraser, platser och karaktärer från tidigare inslag.

Jag har tänkt skriva om The Best Show och Scharpling & Wurster hur länge som helst, men aldrig vetat exakt hur jag skulle börja, hur jag skulle kunna uttrycka min enorma förtjusning över allt de gör, vilket bara inneburit att jag låst mig och inte lyckats skriva något alls. Jag antar att jag gett upp ambitionen att skriva något optimalt - det viktiga nu är att få ut ordet, att göra fler folk medvetna om denna amerikansk humors fanimig bäst bevarade hemlighet. Med tanke på marathonet känns det här som ett logiskt tillfälle att skriva något om duon - jag är säker på att jag kommer att återkomma till dem vid ett senare tillfälle. Det jag vet är att jag har plågat alla i min umgängeskrets det senaste året med väl valda klipp från programmet - med reaktioner löpande hela spektrat från "Jaha?" och "Briljant - men gud, alldeles för långt!" till "Går omkring på Stockholms gator med min iPod och skrattar för mig själv som en galen person" och direkt andnöd.

Att skriva mer om S&W här och nu känns som overkill. Jag avslutar med ett par länkar. Först ett par klassiska S&W-klipp som väl representerar deras ton och stil:

Tom pitchas om "One on One News"
Tom lär sig om Anything, Inc.
Barry Dworkin, sångare i The Gas Station Dogs, ringer in
Tom utser "The Sleaziest Rocker of All Time"

Slutligen några användbara länkar:

S&W hemsida
The Best Show on WFMU hemsida (ra-arkiv här)
The Best Show on WFMU podcast (feed)
TSOYA-intervju med S&W (mp3 här)

You can't stop The Best Show, You can't top The Best Show!

Nu: Valencia-Inter.


Andra bloggar om: kultur, radio, podcast, musik, humor, wfmu, The Best Show, Scharpling & Wurster

Ain't Nothing Going On But the Rent

Slö bloggvecka. Busy på alla andra vis. Litet potpourri:


Småtrevlig minimässa på Inkonst i lördags. Vi sålde några tidningar, lottade ut en prenumeration, bjöd på godis. Lustigt nog framstod vår tidning som rena rama blaskan jämfört med de strama poesiantologier och bistra novellsamlingar vi delade utrymme med - en upplevelse vi inte räknat med.

***

Hörde precis (på P1) att The Henry Rollins Show ska börja visas på SVT. Premiär imorgon kväll. Jag har tidigare skrivit om denna udda talkshow här. Missa inte första programmet där nu splittrade Sleater-Kinney står för musikunderhållningen. Och för guds skull, missa inte det tredje avsnittet, då Werner Herzog är gäst.

***

Oscar-reaktioner? Nja. Är nöjd över att för en gångs skull inte vara inblandad i tippande och uppesittande, det var betydligt trevligare att snabbspola sig igenom galan dagen efter. Skulle tro att jag klarade av den på 45 minuter med facit i hand. Jo, en reaktion: Emmanuel Lubezki wuz robbed. (Och det var tydligen inte Gary Rydstroms år i år heller.)

***

Gillar du Berlin-techno? Chicago-house? Malmö-electro? Disco-edits? Tur för dig, jag har nämligen slarvat ihop en liten mix med just dessa ingredienser. Ladda ner här (47 min).


Andra bloggar om: TV, Rollins, kultur, Oscar, musik, mix, mp3