Helgen som gick bjöd på två förstklassiga humorhändelser, och Stephen Colbert, mannen som gör allt rätt just nu, var inblandad i bägge.
Den första har redan gett eko i hela Bloggsylvanien, och har alla möjligheter att bli en tidlös klassiker i stil med Colberts kollega Jon Stewarts Crossfire-uppläxning häromåret. I Washington D.C. arrangeras varje år The White House Correspondents Dinner, en fjäskig middagstillställning för den samlade presskåren, där journalister och Vita huset-personal för ovanlighetens skull sitter vid samma bord och umgås under ordnade men lättsamma former. Under sittningen underhålls gästerna av diverse talare, däribland ofta presidenten själv; tonen är lagom töntig och spexig, och talen har en påstådd men förljugen satirisk udd - det hävdas gärna att allt är tillåtet och att man absolut får vara sarkastisk mot administrationen, men den lustiga retoriken är mestadels lika uddlös och undflyende som journalisternas vardagliga värv.
Så det var naturligtvis ett genidrag av Mark Smith, radioreporter för AP och avgående ordförande i presskåren, att anlita Stephen Colbert, en sylvass, riktig satiriker, för den avslutande underhållningsdelen av middagen. Och Mark Smith visste vad han gjorde. Eftersom alla de som känner till Colbert från The Colbert Report vet att när han framträder, framträder han som "Stephen Colbert", till det yttre en högervriden populist-agitator i stil med Bill O'Reilly eller Sean Hannity, och är så lik dessa "förebilder" att han vunnit sympatisörer inte bara hos vänstern (som han och hans medarbetare tillhör) utan också i högerkretsar, eftersom han säger "rätt saker". No spin zone var det va? (Colbert har sin egen "no fact zone".)
Inse således hur dubbel- och trippelironierna haglade tätt under Colberts tjugofem minuter långa framträdande, och fundera på hur Bush, sittande några meter från talaren, egentligen uppfattade det hela. För Colbert gick ut hårt. Inte som Stewart på Crossfire, direkt och aggressivt, utan gladeligen, korkat, optimistiskt, skoningslöst - och upprepade massor av punkter och åsikter som Bush-administrationen själv står för. Han passade på att ge pressen en rejäl smocka också. Publiken småskrattade, sparade garven för de breda, mindre politiska skämten - men höll sig mestadels tysta. Paret Bush såg allt mindre roade ut, och lämnade scenen så fort Colbert var klar. Bullseye.
Några väl valda citat:
" "
Ladda ner hela talet (avi) här. Läs en transkription av det, här.
***
Helgens andra händelse är inte lika omskriven, men i humorsammanhang anmärkningsvärd och essentiell. Sedan 1996 har Robert Smigel - avundsvärt humorgeni, mannen bakom Triumph the Insult Comic Dog och en massa annat - skapat små underliga animationssnuttar för Saturday Night Live under vinjetten TV Funhouse. Med åren, och eftersom sketchmaterialet och komikerna på SNL ständigt pendlar mellan outhärdligt och bristfälligt, har TV Funhouse-bitarna utvecklats till de enda konsekvent roliga inslagen i programmet.
I lördags ägnades för första gången hela sändningstiden åt Smigels kreationer - inga gästartister, ingen kändisvärd - och det är ett stort erkännande av hans betydelse för SNL. Totalt visades drygt tjugo alster, en hitkavalkad av det bästa som producerats under åren, och programmet presenterades av The Ambigiously Gay Duo, en Batman och Robin-parodi som har blivit något av Smigels signum. Den tecknade duons röster görs av Steve Carrell och - Stephen Colbert. Colbert har också varit med och skrivit manus till flera av animationerna.
Ett av de bästa inslagen från helgens program, Journey to the Disney Vault (bilden), finns att beskåda här.
(Addendum: och som om Colbert inte fått tillräckligt mycket uppmärksamhet under helgen porträtterades han även i söndagens 60 Minutes.)
Andra bloggar om: Colbert, Bush, SNL, satir, media, humor, kultur, Smigel, TV Funhouse
6 kommentarer:
Colbert på Correspondents Dinner...
Riktigt bra!
tacka colbert
Han har inte fått tillräckligt med uppmärksamhet. Den som får sina nyheter via vanliga USA-media har på sin höjd hört att Colbert gick för långt, men inget om hur och varför.
Det var naturligtvis inte så jag menade; vad mig anbelangar kan Colbert aldrig få tillräckligt med uppmärksamhet. Min poäng var ju istället att han redan innan inslaget på 60 Minutes i söndags hade haft "the best week ever".
Läste transkriptionen...
Fy FAN vad roligt!
hälsar
Henrik
Coolt. Tack för tipset!
Skicka en kommentar