Filmlösa kritiker

Att bo i Malmö/Lund och försöka bevaka aktuell biofilm för dagstidningar eller annan media med korta deadlines är inte lätt. De tre senaste pressmailen jag fått ser nämligen ut såhär:

"Hejsan! På grund av alla säkerhetskrav och förhållningsorder som vi har fått från vårt huvudkontor kommer vi tyvärr inte kunna pressvisa DA VINCI-KODEN annat än i Stockholm."

"TYVÄRR MEDDELAR UIP ATT DET INTE BLIR NÅGON PRESSVISNING AV MISSION IMPOSSIBLE 3."

"Hej! Tyvärr blir det ingen pressvisning av Road to Guantanamo på BioPalatset denna vecka.
Då kopian kommer sent till biografen."

Den officiella förklaringen till detta är i de två första fallen en rädsla för att förslagsvis malaysiska pirater ska komma dragandes till visningarna med falska pressleg och rigga upp en avspelningsutrustning i salongen utan att någon av de andra femton närvarande märker något, och sedan lägga upp rasket i undermålig kvalitet på the interweb flera timmar innan alla andra i hela världen kan se filmerna. Något som aldrig - count 'em, aldrig - hänt. Svenska presskåren är inte direkt ökänd för att sprida visningskopior eller att smygfilma under visningarna.

Det tredje fallet, med The Road to Guantanamo, är ett bra exempel på den arroganta attityd biografkedjorna utvecklat gentemot "landsortspressen", dvs alla som befinner sig utanför Stockholm; man anstränger sig inte i onödan. Säger huvudkontoret att äh, det känns lite jobbigt med en visning i Malmö eller Göteborg - då skippar man det. Om en kopia ser ut att bli försenad springer man inte benen av sig för att försöka lösa det, det är enklare att ställa in visningen. Det är inte så viktigt. Who fucking cares?

- Men, din bittra typ, kan inte det vara en marknadsföringsgrej också, lite coolt sådär, att vara superhemliga och rigorösa med filmerna, att bara ha en pressvisning i hela landet, att konfiskera och plombera mobiltelefoner under densamma, att leverera Mission: Impossible 3 till biograferna i flera olika försändelser och med kodat namn på lådorna, att tvinga maskinisten föra logg över vem som handhar akt 2, akt 3 etc, att hela tiden ha rullarna inlåsta i ett särskilt skåp? undrar ni. Tja, kanske finns det en sådan tanke någonstans, men mest tror jag det finns en grovt missriktad, men ärlig, uppfattning hos de svenska (och i förlängningen de amerikanska) filmbolagen om riskerna för att något olagligt skulle inträffa. Ärligt talat, tror de det ligger en Jönssonliga och trycker i buskarna, redo att överfalla maskinisten och sno filmrullarna? Och vem skulle ha någon glädje av en stor 35mm-kopia av M:I3 hemma i lägenheten? Vilka, utöver lab och biografer, skulle kunna göra vettigt med den? Jag kanske kan scanna in den, bildruta för bildruta, och göra en animerad gif av den?



En anledning till den slappa inställningen från biografkedjorna och filmbolagen är den här:

Kritikerna är fienden. De svenska filmbolagen vill inte ha recensioner - de är ett aber, ett bekymmer som bara ställer till det. Det skrivs för mycket skit, för mycket negativt. För många ettor och tvåor. Att få en hel sida i Sydis eller DN på premiärdagen som basunerar ut hur jävla dåliga veckans filmer är är inte uppskattat. Och tanken att de filmer man lanserar kanske faktiskt är dåliga finns såklart inte.

Jag bevakar inte film för någon media med så korta deadlines som dagspressen har. Men jag lider med de som gör det, och som inte bor i Stockholm (vilket fortfarande en del gör i denna vår virtuellt decentraliserade, geografiskt centraliserade värld). Vad frustrerande det måste vara! Lösningen här i Skåne är antingen att åka upp till huvudstaden för den enda exklusiva visningen (som Sydsvenskans Annika Gustafsson gjorde med M:I3, men den är en utgift man sällan tar); ha tur och hoppas att Danmark har samma premiärdatum som Sverige och dra till Byen och tjata sig in på en visning där; se filmen under premiärhelgen och få en liten notis-aktig recension publicerad på lördagen eller söndagen, då premiärens momentum avstannat; eller ladda ner filmen som cam eller telesync från trackers i Kina eller Malaysia, och därmed utnyttja precis det filmbolagen gör allt för att förhindra, och dessutom recensera den utan möjlighet att göra den rättvisa eftersom man då tvingas avnjuta den i urusel kvalitet på sin dator. Hur tänkte ni nu, UIP?

En positiv recension kan få fler folk att se en bra film, det är jag övertygad om. Men en negativ recension sänker ingen dålig film. En dålig film gör jobbet själv.

Andra bloggar om: kritik, film, filmkritik, press, media