X-Men: The Last Stand

Med Brett Ratner har X-Men: The Last Stand, den tredje av X-Men-filmerna, fått en tämligen opersonlig regissör, en habil yrkesman som bryr sig mindre om - eller inte har förmågan att på samma sätt uttrycka - seriens inneboende komplexitet och sociopolitiska dimensioner än föregångaren på hans post, Bryan Singer, som verkligen förstod sig på att tackla denna Marvel-produkt på rätt sätt, och tydligt utveckla parallellerna mellan mutanternas utanförskap och vårt eget samhälles olika former av alienation, med tillhörande osäkerhet, rädslor och reaktioner. Även om jag inte kan påstå att jag är en fanboy i den mening att jag kan rabbla kronologin och alla karaktärsöden, så har jag alltid gillat X-Men (en perfekt nivå - jag stör mig inte på felaktiga detaljer men vet tillräckligt mycket om karaktärerna för att vara engagerad); den har alltid framstått som den serie i den redan socialt medvetna Marvel-världen som mest utforskat superhjälteidentiteten och -problematiken utifrån större samhälleliga perspektiv - och ofta gjort det bra.

Det är mer av det mesta nu: mer episkt, mer action, fler mutanter, större explosioner, högre röster. Allt är upptrappat, och den tämligen smarta storyn - som spinner vidare på den utveckling som tvåan i serien påbörjade, om att polariseringen mellan mutanter och människor leder till ökade konflikter inte bara mellan de nämnda grupperna men även inbördes, mellan mutanterna - hamnar i skymundan för ett antal spektakulära actionsekvenser, på vilka i princip allt krut läggs. CGI-kreatörerna firar nya triumfer - flera av de påkostade scenerna är fantastiska, men vad jag gillar mest med effekterna i dagens jätteblockbusters är att de numera är så välgjorda att de spårlöst kan integreras i handlingen även när det inte handlar om stora stridsscener. Bilderna av en ung Jean Grey som leviterar bilar i filmens inledning förmedlar en vardaglig och mer verklig känsla av mutanternas förmågor än någonsin Wolverines helande hud. Nyanserna riskerar dock att försvinna i filmens hetsiga kavalkad av krossade bilar, sönderslitna broar och brinnande byggnader. Ratner har även en ovana att peppra scenerna med fåniga och trailer-vänliga one-liners - trailern skruvade också ner förväntningarna på filmen rejält på många håll. Dessutom finns det minst en halvutvecklad subplot för mycket, även om det delvis resulterar i att längden är föredömlig (drygt 100 minuter).

Varför funkar det då ändå tämligen bra? Jag tror nyckeln ligger i det solida fundament Singer och seriens producenter redan lagt: ett väl etablerat koncept och persongalleri, en tematik vi kan relatera till, en trogen och rakt igenom utmärkt skådespelarensemble där Patrick Stewart och Ian McKellen agerar lysande motpoler och kärnor i sina respektive läger. Att sedan Ratner talar med större bokstäver - och mer primitiv meningsbyggnad - än Singer må vara hänt; det ska till en riktig klant för att rasera det som byggts upp i de två första filmerna. Så när Bryan Singer bestämde sig för att ta nästa steg i sin superhjälteutveckling och regissera Superman Returns (premiär 28 juli), och Fox ersatte honom med Ratner, blev det i slutändan inte alls den katastrof som många oroat sig för - med kompetenta och rutinerade medarbetare på alla viktiga poster, en franchise som vilar på solid grund, och en hängiven ensemble var kanske en foglig bruksregissör som Ratner rentav en perfekt lösning.

Andra bloggar om: kultur, film, X-Men, The Last Stand, serier