Lite kort och gott

"Expertly groomed for Oscar, this laughable concoction barely passes for satire—it is, nothing more nothing less, than the most pretentious film ever made about the problems festering in our suburban neighborhoods. Field literally and depressingly dehumanizes our world, shooting his actors in such a way that they come to resemble objects in a glass menagerie—animals (or fauna) trapped behind the bars, glass, and cages of a zoo (here, the white-picket fences of American suburbia), with the film's droll narration interpreting their feelings so we don't have to. This isn't art, it's reductivism."

Ed Gonzalez har sett Todd Fields nya, Little Children.

***

Lucky Louie har, som bekant, tyvärr lagts ner efter en säsong som bara blev bättre och bättre, och lovade storverk inför framtiden. Det är verkligen deprimerande. Först försäkrade Louis att serien inte var död, att den skulle återuppstå någon annanstans, bara inte på HBO. Nu är det andra tongångar - han är fortfarande stridslysten, men inser också fakta:

"My initial message to fans of the show was that we are 'Cancelled but not dead'. I would like to revise that and re-issue the statement under the heading 'Cancelled and certainly dead. Please help.'"

Som en symbolisk gest kan man skriva under en namninsamling som protesterar mot nedläggningen, här. Man kan också säga vad man tycker på HBO:s forum, här. Och när första säsongen kommer ut på DVD kan man köpa ett gäng ex, ge dem till vänner och bekanta, berätta om seriens öde, och spä på fördomar om idiotiska tv-execs som inte har en aning om vad som är god humor.

Ämnar någon svensk kanal köpa in Lucky Louie? Den lär väl vara billig nu när den lagts ner. Cana Plus har väl första tjing.

***

Efter två avsnitt: mer och mer skeptisk till Studio 60 on the Sunset Strip.

***

Två artiklar som utmärkt illustrerar Wikipedias enorma arkiv av värdelöst vetande:

Kapten Haddocks svordomar (på engelska)
Professional wrestling attacks

När Wikipedia är som bäst tar det mig känslomässigt tillbaka till Internets barndom (eller åtminstone då jag personligen började använda mig av det, typ 1994-95), när man började få en uppfattning av exakt hur mycket information som verkligen fanns på nätet, och man bara klickade och läste, klickade och läst, toksurfade i timmar och lärde sig det mest fascinerande och idiotiska på en och samma gång.

***

Uwe Boll, i många sammanhang kallad "världens sämsta nu verksamma regissör", med filmer som BloodRayne och Alone in the Dark bakom sig, tröttnade på all dålig kritik och bjöd in en massa recensenter till en boxningsgala, där han knockade dem, en efter en. Märkligare PR-event var det längesedan jag hörde talas om.

En av de knockade var Lowtax från Something Awful. Han skriver underhållande om tillställningen:

"It all started back on, uh, some date which I do not recall. Uwe Boll, director of such bombs as "House of the Dead (6% positive reviews)," "Alone in the Dark (1% positive reviews)," and "Bloodrayne (5% positive reviews)," challenged his "loudest critics" to a boxing match against him, a professional boxer with 10+ years of experience. A professional GERMAN boxer with 10+ years of experience. You'll notice I added the word "German" and capitalized the entire thing. If you do not understand why, try getting repeatedly punched in the head by one. It will eventually explain itself.

Here's a little "fun fact" for all you folks who love both fun and facts: if you add together all his positive review scores from his previous three movies, you get a total of 12%, which is still 1% less than the rating for "Pulse," a movie about ghosts killing people on the Internet."

***

The Guardian fick blodad tand av den lyckade VM-podcasten från i somras, och kör nu en allmän fotbolls-pod en gång i veckan (uppdaterad måndagar). Liksom tidigare leds den av James Richardson, och gästas av Sean Ingle, Barry Glendenning och de andra. Rekommenderas varmt.

***

Och apropå pods och radioprogram: watch this space...


Andra bloggar om: kultur, film, humor, tv, Little Children, Todd Field, Lucky Louie, Louis CK, Studio 60, Wikipedia, Uwe Boll, Guardian, podcast, radio, fotboll

Film International #22

Ute nu: Film International #22! Gästredaktör Jeff Crouse presenterar sex essäer med grund i filosofen Stanley Cavells tankar om estetisk analys. Bland annat diskuterar Charles Warren sambandet mellan Cavell, Altman och Cassavetes, Morgan Bird gör en ideologisk läsning av La grande illusion, och George Toles detaljstuderar William Wyler's The Heiress. Plus: bok- och DVD-recensioner, samt festivalrapporter från Göteborg, Créteil, Udine och Cannes. Prenumerera idag! (Enklast direkt från Intellect, går även bra via Tidningsbutiken.)

Såhär skrev DN om FI häromveckan:



Apropå Daniel Garretts essä i #21.

Ytterligare två nummer utkommer innan årets slut - ett med blandade artiklar (inkl en stor genomgång av Californian Noir, en intervju med Laurent Cantet, och den dramatiska berättelsen om maktkampen mellan klassiska tjeckiska filmfestivalen Karlovy Vary och uppstickaren från Prag, Golden Golem), och ett specialnummer om "realisms".

Andra bloggar om: kultur, film, Film International

Falkenberg-roundup

Det känns som om antalet besökare som hamnar här efter att ha googlat på Farväl Falkenberg och/eller Jesper Ganslandt ("gann-slant", inte "glans-land" (C-G Karlsson) eller "gaan-slant" (Cissi Renström)) nog kulminerar den här och nästa vecka. Filmen har biopremiär över hela landet imorgon, och de just nu mycket delade recensionerna och omdömena haglar in (och det är roligt och skönt att de är just delade; hittills har jag inte blivit förvånad alls över vissas kritik och andras beröm, det är snarare nästan skönt att inse att man vet var man har dem (kritikerna alltså)).

Jag har redan skrivit det jag tänkt skriva om filmen (just nu), men som en liten service åt folk som hamnat här och känner sig vilsna hänvisar jag till det jag tidigare skrivit:

En studsmatta i mörkret (februari)
Farväl Falkenberg på Drömfabriken (april)
Farväl Falkenberg till Toronto (augusti)
Filmdagarna: en vecka senare (augusti)

Jag ska dock säga det här: jag hade jävligt trevligt på premiären i måndags. Det var härligt att träffa alla. Elektrisk stämning i salongen. Och alla var i toppform på festen efteråt. Men det var sista gången jag låter någon spela bort mina sista kontanter på craps.

Andra bloggar om: kultur, film, Farväl Falkenberg, Jesper Ganslandt

Borat-hypen tar inte slut

Vad är det som händer? Kan det här verkligen stämma? Hur ska det sluta? Precis som Jesse häpnar jag nu över hur alla - alla - som rapporterar om Borat-filmen bara inte kan sluta vräka superlativ över den. Följande kommentarer kommer från en entusiastisk tråd på A Special Thing, ett forum för tämligen hardcore humornördar där både Jesse och jag är med:

"Just got back from the DC Premiere. Won't spoil a thing, but I found it to be the funniest movie ever ever ever made. Holy crap. "

"I went and it is one of the few movies to actually make tears run down my face from laughter. The fight scene in the hotel is one of those iconic moments in cinema that will be remembered forever."

"I just got back from the Philly show. My body hurts from laughing. I have a headache. This movie was nothing short of amazing. [...] I defy anyone to watch this and not laugh. I don't think people will be divided over this at all. "

"This movie is still making me laugh because I was laughing at maximum laughter during certain scenes that deserved more laughter than I could laugh. "

"I will add in chorus that this was the funniest movie I've ever seen. Unbelievable."

"Sounds like hyperbole, but this may very well be the funniest movie ever made."

"I waited 3 hours for last night's showing and will do it again if necessary. Those of you who feel depressed about having to wait several more weeks to see it? I think it feels worse having to wait several more weeks to see it a second time. Funniest movie ever."

Angående det där med Borats rasism, homofobi, sexism, anti-semitism etc, så gör The Guardian ett ärligt försök att reda ut delar av problematiken i deras profil över Sacha Baron Cohen. Cohen uttalar sig dock inte själv - han ger överhuvudtaget väldigt sällan intervjuer "out of character".

I måndags berättade jag i utförlig detalj om filmen för en svensk komiker. Han blev först glad när han hörde att det skulle komma en Borat-film, men efter sådär en kvart gick han därifrån nästan vemodig efter allt förhandssnack jag levererat. Han tog verkligen till sig det där fundamentala skiftet som vissa amerikanska komiker snackat om, och såg riktigt bekymrad ut. Så ingen kan säga att jag inte hejdlöst ansluter mig till en hype av en film jag inte sett!

Irriterande värre: häromdagen fick jag reda på att Fox körde en oannonserad visning av Borat på Malmö filmdagar för en hel månad sedan! Tack för det - nu missar jag visningen i Stockholm nästa vecka, och får väl inte se filmen förrän den går upp i november någongång. Goddamnit.

Andra bloggar om: Borat, film, humor, kultur, Sacha Baron Cohen

John möter John

Om du någon gång hört John Waters leverera syrligheter på ett DVD-kommentarspår, diskutera sina och andras filmer i intervjusammanhang, eller lägga ut texten i diverse dokumentärer (som Schlock!, Divine Waters eller Divine Trash, för att inte tala om hans John Waters Presents Movies That Will Corrupt You-serie) vet du hur otroligt underhållande han kan vara. Personligen skulle jag nog kunna höra honom kommentera Tokyo Story och ha jätteroligt alla etthundratrettiosex minuterna.

Under den pågående filmfestivalen i Toronto visas This Filthy World, en ny dokumentär om och med Waters gjord av Jeff Garlin (kanske mest känd som Larry Davids manager i Curb Your Enthusiasm). Filmen är en genomgång av Waters karriär, och utgår från regissörens ståupp-liknande självbiografiska show han turnerat Amerika runt med de senaste åren. Arrangörerna av TIFF passade häromdagen på att para ihop Waters med regissören John Cameron Mitchell, som är starkt influerad av Waters tidiga filmer. Mitchells senaste film, Shortbus, har lyckats sensationellt bra med att bli den stora skandalfilmen vart den än visats hittills i år (Cannes, Venedig, Toronto), och det är inte en alltför vågad gissning att den, trots allt explicit sex och annat provocerande innehåll, och trots att den kommer att släppas utan en traditionell MPAA-klassificering i USA, har goda chanser att bli mer kommersiellt framgångsrik än Mitchells utmärkta debutfilm, Hedwig and the Angry Inch. Shortbus har svensk premiär i november.

Waters och Mitchell hade hursomhelst en gemensam liten frågestund inför publik, och det verkar ha varit en väldigt underhållande tillställning:

"My parents are horrified by my work," said Waters, who then informed Mitchell that "Shortbus" was definitely rated "N.P." (No Parents). Mitchell admitted that his parents, though supportive, did not want to see the film. Waters commented specifically on the three-way gay sex scene in which one man sings the "Star-Spangled Banner" into another man's anus: "That's gonna be a tough one for mom."

indieWIRE rapporterar.

Andra bloggar om: kultur, film, TIFF, John Waters, John Cameron Mitchell, Shortbus

Do you know what it means to miss New Orleans?

Idag skriver jag om Spike Lees förkrossande Katrina-dokumentär When the Levees Broke: A Requiem in Four Acts i Sydsvenskan. Köp och läs! Texten finns också på nätet, här.

(EDIT: Om man har Firefox (och Adblock?) kan sidan se lite konstig ut, testa då med IE.)

Andra bloggar om: kultur, TV, film, dokumentär, When the Levees Broke, Spike Lee, New Orleans, Katrina

Jon Stewart analyserar Dubyas 11 september-tal

Bush: On that awful day we also witnessed something distinctly American - ordinary citizens rising to the occasion and responding with extraordinary acts of courage.

Stewart: "Unlike the Swedes... they probably would've just pissed themselves." Distinctly American?!



Det påminner mig om det här, som skrevs av en brittisk bekant, cirka 2002; ett citat som säger mycket om den fascination, men också frustration, jag och många andra känner inför USA och dess makalösa patriotism och tro på sig själva:

"I just find the conviction that Americans are inherently more brave, caring, and generous than anyone else to be slightly strange. There is a book called "Because We Are Americans" that describes New York firefighters charging into the World Trade Center to pull victims to safety... as if rescue workers in other countries are incapable of similar acts of courage and dedication. Small example but I see it daily, on the news, in magazines and on the TV. It's complete overkill. I couldn't even begin to be that patriotic if I tried."

Stewart fortsätter:

"Basically, the president's speech was a performance that was as redundant as it was perfunctory. Clearly, this president, even without a lead, is running out the clock. Say what you will about his presidency, but after that speech, it is now fifteen minutes shorter."

Ovanligt syrligt sagt, till och med för att komma från Stewart. Men han avslutar med stil, och talar direkt till presidenten, på ett sätt som Bush förhoppningsvis kan relatera till:



Prop comedy!

Andra bloggar om: TV, humor, Jon Stewart, Bush, Daily Show

Borat: follow up

Under det milda kaoset som rådde under den första, misslyckade visningen av Borat-filmen på TIFF (se föregående inlägg), gick Sacha Baron Cohen - som Borat - upp på scenen och körde lite improviserad Q&A. En klok person fångade delar av det på video, och lade upp det på YouTube:



Och såhär sa min kompis, som inte alls är någon humornörd, när han väl sett filmen (vid den andra, mindre kaotiska andra visningen):

"A real gut buster that one will either 100% love or hate. Exhausted from laughing. Maintains a surprsing amount of momentum for a film of its type and, despite its obvious episodic structure, an emotional arc! Amazing that variations of the same jokes continue to work. Should definitely be seen with a big opening night type crowd. I hope the lengthy naked wrestling scene makes the release cut - it simply must be seen to be believed.

A low key Cohen, in a fedora, sat by himself in the seat directly behind me (in the back row) for the first twenty minutes then left."

Andra bloggar om: film, humor, Borat

Helgnotiser

- TIFF är igång, och som vanligt lever Jeremy Heilman upp till sitt smeknamn "Movie Martyr" - kolla in hans fortlöpande rapporter från festivalen här (och hans mördande schema här). Fler TIFF-bloggar finns listade här.

- En av de första filmerna att nästan visas under TIFF var Borat: Cultural Learnings of America for Make Benfit Glorious Nation of Kazakhstan. Jag säger nästan, eftersom projektorn kraschade efter tio minuter, och Michael Moore och övriga i publiken fick lomma därifrån - men med mersmak. Sacha Baron Cohen var där som Borat, och gjorde en spektakulär entré, till publikens stora förtjusning. Jag var länge tveksam till Borat-filmen, eftersom jag generellt har väldigt svårt för den typ av pinsamhets/andrahandsskam-humor som Cohen brukar - precis som jag har bitvis svårt för The Office eller Man Bites Dog eller Curb Your Enthusiasm. I korta doser, briljant. Hela avsnitt klarar jag nästan inte av. Men efter att ha sett och skrattat hejdlöst åt Borat-trailern under filmdagarna har jag tänkt om. Dessutom har filmen hyllats så makalöst mycket av alla som sett den att jag börjar undra vad det är frågan om. Den har tydligen fullständigt massakrerat publiken överallt den visats - det vittnas om skrattkramper, andnöd. Folk inom humorsvängen - andra komiker - har till och med gått så långt som att fråga sig vart man kan göra nu, post-Borat, som om filmen flyttar fram positionerna så markant att nästan allt annat känns poänglöst. Jo, faktiskt.

- Paul Goebel är värd för "The King of TV", en talkshow på UCB Theatre i Los Angeles. För en dryg vecka sedan anordnade han en Freaks and Geeks-reunion med flera av skådespelarna på plats. För oss utanför LA (och utan tidsmaskin) finns hela tillställningen nu som podcast. Lyssna här (mp3; feed här). Tämligen underhållande - synd att det bara är ljud och inte bild, dock.

- Rémy Belvaux, som regisserade den på sin tid (1992!) skandalösa filmen Man Bites Dog, har dött, 38 år gammal. Dödsorsak än så länge okänd.

- Brian Palmer gillar inte Zach Braff.

- John Hodgman pratar om luffare och andra ämnen han råkar vara expert på, på All Things Considered (NPR, streamad audio). Här är Hodgman i två av sina inslag från The Daily Show, som programmets "Resident Expert":





I dagarna kommer Hodgmans bok, The Areas of My Expertise, ut i pocket, något han upplyser om här:



- Serienördar only: Hur skulle Watchmen sett ut om Stan Lee skapat serien? Kanske såhär?

- The Onion är mer hit-or-miss än på länge, men dess kusin, den alltmer självständiga, seriösa populärkultur-bevakaren The A.V. Club, är nästan alltid läsvärd. Kolla in Nathan Rabins recension av Mike Judges nya film Idiocracy, och ta samtidigt del av filmens bisarra öde - samma studio som slarvade bort Judges Office Space (som sedermera blev en av historiens bäst säljande DVD) har uppenbarligen inte ändrat taktik, och smyger ut filmen: "A long-shelved, not-screened-for-critics, high-concept science-fiction comedy that's being released in a handful of cities with all the fanfare of a CIA black-ops mission."

Andra bloggar om: kultur, TV, film, TIFF, Borat, Onion, Idiocracy, Watchmen, John Hodgman, Zach Braff, Freaks and Geeks

Extra-ordinärt

Jag vill se och uppleva bra saker. Filmer, böcker, bilder. Smarta. Välskrivna, välkomponerade. Dramatiska, komiska, sorgsna. Komplicerade? Varför inte. Utmanande, tänkvärda - allt det där tugget. Ni vet.

Men ibland, när skallen mer eller mindre kokar över av all information som ska ut, all information som ska in - ord ord ord! - räcker det med rak och enkel visuell kommunikation. Det är inte varje dag, men ibland räcker det med okomplicerad hyperrealiserad skönhet, där kontext och mening existerar men liksom knappt behövs. Vackra bilder som bara sköljer över mig, passerar rakt igenom allt utanpå och hittar hem; ett kontemplativt tempo som sänker pulsen och tar udden av en superstressig dag mer än två valium någonsin kan göra. Ibland räcker det med en film som Ashes and Snow, som jag såg tidigare idag.





Fotografen Gregory Colbert (no relation) har filmat en serie iscensatta, idealiserade relationer mellan djur och människor - påfallande ofta i en sorts meditativ, harmonisk slummer. Filmen befinner sig i det där märkliga gränslandet mellan konstfilm, dokumentär och naturfilm. Det är mer intimt än Kooyanisqatsi, mer kompakt än Baraka. Mer direkt än Decasia. Vidunderliga, tekniskt fulländade bilder som bara finns där. Ibland räcker det.





Visst, filmen svämmar bitvis över av new age-aktigt formspråk, och den är inte främmande för varken longörer eller vag etno-exotism. Jodå, såväl Michael Brook som Lisa Gerrard är med på soundtracket, och ja, naturligtvis dyker Laurence Fishburnes berättarröst upp då och då och levererar poetiska banaliteter om livet, universum och allting. Men jag ursäktar mig inte, och det gör inte filmen heller. It goes with the territory. När en fridykare simmar jämsides med en val och utför sin undervattenskoreografi i hypnotisk ultrarapid, eller en liten pojke ligger och sover ovanpå en gigantisk, likaledes sovande elefant, håller jag andan, så snyggt är det.



Det finns något renande, oförställt och befriande med den här typen av filmer (liksom de titlar jag nämnde ovan, samtliga mästerverk i sina respektive subgenrer), åtminstone när man lyckas fånga dem vid rätt tillfälle.

Andra bloggar om: kultur, film, bilder, Ashes and Snow, Baraka, Kooyanisqatsi, Decasia

Uno

Idag har den här bloggen funnits i exakt ett år. Ungefär 250 inlägg har det blivit hittills. Det har gått fort. Det har varit roligt, givande och kreativt - men också stundtals frustrerande. En ny kanal för narcissism och bekräftelse - en ny källa för prestationsångest.

Trogna läsare vet att jag vanligtvis undviker att meta-blogga. Att skriva om bloggandet i sig och engagera sig i den så kallade bloggosfären (jag föredrar Bloggsylvanien) kan säkert vara kul, men det är inte riktigt min grej, och framförallt är det inte den här bloggens syfte. Men just idag skulle jag vilja ge lite shoutouts till folk - bloggare och andra - som uppmuntrat, glatt och/eller inspirerat mig det gångna året. Så stort tack till mob, Dr. Henrik, Krämer, Måns, Sigge, Therese, syrran, Brian, Eric, Jesse, Otto, Mubarak, Rude One, Staffan, Jesper, Lidbom, Tennisspionen, Ed och Slant-gänget, Russ och Max och Cassius och övriga Refugees, alla på AST - och alla andra vänliga människor som läst, tipsat, kommenterat och länkat. Ett särskilt tack till Kjell för all props, och till Anna - för allt.

Och ta det lugnt, det här är inget avsked - jag ämnar ånga på även i fortsättningen. Framtiden ser ljus ut, Criswell predicts: hösten blir mer intressant än på länge. Vissa radikala förändringar är att vänta, bloggmässigt, men bara till det bättre, till det roligare. För att citera en av vår tids stora tänkare: My mind is a raging torrent, flooded with rivulets of thought, cascading into a waterfall of creative alternatives!

The Insider

Andra bloggar om: kultur, film, Michael Mann, The Insider

Evolution

1970: Ahmad Jamal spelar in låten I Love Music.

1994: Nas släpper sitt debutalbum Illmatic. Producenten Pete Rock plockar upp en liten passage från Jamals I Love Music och använder den som utgångspunkt för plattans bästa låt, The World Is Yours.

2006: Marc Mac, vanligtvis hemmahörande i 4 Hero, släpper plattan Dirty Old Hip Hop, där han och ett gäng musiker spelat in nya, organiska versioner av bekanta hiphoplåtar och klassiska samplingsfavoriter. Runnin', Ike's Mood och många fler. Och på något magiskt sätt känns det varken som en mossig coverplatta eller en nödtorftig nostalgifest. Under Macs ledning känns det bara bra. En av låtarna är The World Is Yours.

Ahmad Jamal - I Love Music
Nas - The World Is Yours
Marc Mac - The World Is Yours


Andra bloggar om: kultur, musik, sampling, Nas, Ahmad Jamal, Marc Mac, Dirty Old Hip Hop