Jag vill se och uppleva bra saker. Filmer, böcker, bilder. Smarta. Välskrivna, välkomponerade. Dramatiska, komiska, sorgsna. Komplicerade? Varför inte. Utmanande, tänkvärda - allt det där tugget. Ni vet.
Men ibland, när skallen mer eller mindre kokar över av all information som ska ut, all information som ska in - ord ord ord! - räcker det med rak och enkel visuell kommunikation. Det är inte varje dag, men ibland räcker det med okomplicerad hyperrealiserad skönhet, där kontext och mening existerar men liksom knappt behövs. Vackra bilder som bara sköljer över mig, passerar rakt igenom allt utanpå och hittar hem; ett kontemplativt tempo som sänker pulsen och tar udden av en superstressig dag mer än två valium någonsin kan göra. Ibland räcker det med en film som Ashes and Snow, som jag såg tidigare idag.
Fotografen Gregory Colbert (no relation) har filmat en serie iscensatta, idealiserade relationer mellan djur och människor - påfallande ofta i en sorts meditativ, harmonisk slummer. Filmen befinner sig i det där märkliga gränslandet mellan konstfilm, dokumentär och naturfilm. Det är mer intimt än Kooyanisqatsi, mer kompakt än Baraka. Mer direkt än Decasia. Vidunderliga, tekniskt fulländade bilder som bara finns där. Ibland räcker det.
Visst, filmen svämmar bitvis över av new age-aktigt formspråk, och den är inte främmande för varken longörer eller vag etno-exotism. Jodå, såväl Michael Brook som Lisa Gerrard är med på soundtracket, och ja, naturligtvis dyker Laurence Fishburnes berättarröst upp då och då och levererar poetiska banaliteter om livet, universum och allting. Men jag ursäktar mig inte, och det gör inte filmen heller. It goes with the territory. När en fridykare simmar jämsides med en val och utför sin undervattenskoreografi i hypnotisk ultrarapid, eller en liten pojke ligger och sover ovanpå en gigantisk, likaledes sovande elefant, håller jag andan, så snyggt är det.
Det finns något renande, oförställt och befriande med den här typen av filmer (liksom de titlar jag nämnde ovan, samtliga mästerverk i sina respektive subgenrer), åtminstone när man lyckas fånga dem vid rätt tillfälle.
Andra bloggar om: kultur, film, bilder, Ashes and Snow, Baraka, Kooyanisqatsi, Decasia
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar