fredag 15 september 2006

John möter John



Om du någon gång hört John Waters leverera syrligheter på ett DVD-kommentarspår, diskutera sina och andras filmer i intervjusammanhang, eller lägga ut texten i diverse dokumentärer (som Schlock!, Divine Waters eller Divine Trash, för att inte tala om hans John Waters Presents Movies That Will Corrupt You-serie) vet du hur otroligt underhållande han kan vara. Personligen skulle jag nog kunna höra honom kommentera Tokyo Story och ha jätteroligt alla etthundratrettiosex minuterna.

Under den pågående filmfestivalen i Toronto visas This Filthy World, en ny dokumentär om och med Waters gjord av Jeff Garlin (kanske mest känd som Larry Davids manager i Curb Your Enthusiasm). Filmen är en genomgång av Waters karriär, och utgår från regissörens ståupp-liknande självbiografiska show han turnerat Amerika runt med de senaste åren. Arrangörerna av TIFF passade häromdagen på att para ihop Waters med regissören John Cameron Mitchell, som är starkt influerad av Waters tidiga filmer. Mitchells senaste film, Shortbus, har lyckats sensationellt bra med att bli den stora skandalfilmen vart den än visats hittills i år (Cannes, Venedig, Toronto), och det är inte en alltför vågad gissning att den, trots allt explicit sex och annat provocerande innehåll, och trots att den kommer att släppas utan en traditionell MPAA-klassificering i USA, har goda chanser att bli mer kommersiellt framgångsrik än Mitchells utmärkta debutfilm, Hedwig and the Angry Inch. Shortbus har svensk premiär i november.

Waters och Mitchell hade hursomhelst en gemensam liten frågestund inför publik, och det verkar ha varit en väldigt underhållande tillställning:

"My parents are horrified by my work," said Waters, who then informed Mitchell that "Shortbus" was definitely rated "N.P." (No Parents). Mitchell admitted that his parents, though supportive, did not want to see the film. Waters commented specifically on the three-way gay sex scene in which one man sings the "Star-Spangled Banner" into another man's anus: "That's gonna be a tough one for mom."

indieWIRE rapporterar.

Andra bloggar om: , , , , ,

8 kommentarer:

Emma sa...

Jag har i och för sig väldigt, väldigt svårt att tänka mig att Shortbus, en mycket smal film, provokativ på flera plan, och som dessutom innehåller explicit sex, skulle bli mer kommersiellt framgångsrik än Hedwig. Men jag håller tummarna stenhårt.

Martin Degrell sa...

Hedwig är ju inte jättebred familjeunderhållning den heller. :) Jag tänker i första hand på buzzet kring Shortbus, och det faktum att den redan är såld till flera länder. Hedwig hade också en massa (bra) press, men inte på samma sätt som jag upplever att Shortbus får. Hedwig framstår mer som en slow-burner. Men men, vi får se hur det går.

Hursomhelst är väldigt roligt att en regissör som Mitchell får utrymme, om än i smala arthouse-sammanhang.

Emma sa...

Nej, inte jättebred. Men ändå, det är musikal och romantik. Inte explicita trekanter med män som sjunger The Star-Spangled Bannner upp i varandras håligheter. :) Och absolut, John Cameron Mitchell förtjänar all uppmärksamhet han kan få - och borde få mycket, mycket mer.

Mattias sa...

Man kan ju hoppas att publiken är tillräckligt vidsynta i alla fall. Jag har dock svårt att låta bli att tänka på det Campbell Scotts filmproducent säger i The Dying Gaul:

"Most americans hate gay people. If they hear it's about gay people, they won't go."

Får bli exportintäkter kanske. Jättekul med en ny Mitchell i all fall. Det ska bli spännande att se om han kan göra något av Oskur Fishman också, det är ju ett manus som flutit runt så länge att det borde ha utvecklat någon slags egen intelligens vid det här laget (eller det kanske fungerar tvärtom?).

Martin Degrell sa...

Mattias: I plead ignorance vad gäller Oskur Fishman. Det är för mig ett obekant projekt/manus. Ska genast googla.

I övrigt kan det ju mycket väl - tyvärr - vara så som du säger.

Dan Boije af Gennäs sa...

Är det med amerikansk publik och gays verkligen sant när man tänker på det. Tänk på Ben-Hur (dvs den tredje).

Mattias sa...

Brokeback Mountain betydde nog en del för en högre toleransnivå. Men jag tror att det är skillnad mellan en tragisk romans i historisk miljö signerad Ang Lee och något mera explicit och samtida av den relativt okände Mitchell.

Man ska också komma ihåg att Brokeback Mountain sågades vid fotknölarna i kristen amerikansk media. Gärna i stil med riktiga J’accuse! där man menade att man inte ska komma och klaga sedan när biograferna svämmar över av apologetiska titlar om incest och pedofili. Det är på den nivån debatten ofta befinner sig.

Ingen blir dock gladare än jag om jag har fel. Rimligtvis är också den amerikanska mittfåran på väg ut ur 1800-talet på sikt.

Bimbo Boy sa...

Shortbus är underbar! Skrev precis också en recension av filmen och hittade din blogg. :)