Under det milda kaoset som rådde under den första, misslyckade visningen av Borat-filmen på TIFF (se föregående inlägg), gick Sacha Baron Cohen - som Borat - upp på scenen och körde lite improviserad Q&A. En klok person fångade delar av det på video, och lade upp det på YouTube:
Och såhär sa min kompis, som inte alls är någon humornörd, när han väl sett filmen (vid den andra, mindre kaotiska andra visningen):
"A real gut buster that one will either 100% love or hate. Exhausted from laughing. Maintains a surprsing amount of momentum for a film of its type and, despite its obvious episodic structure, an emotional arc! Amazing that variations of the same jokes continue to work. Should definitely be seen with a big opening night type crowd. I hope the lengthy naked wrestling scene makes the release cut - it simply must be seen to be believed.
A low key Cohen, in a fedora, sat by himself in the seat directly behind me (in the back row) for the first twenty minutes then left."
Andra bloggar om: film, humor, Borat
2 kommentarer:
Jag förstår inte riktigt grejen. Hur kan det vara roligt med någon som anstränger sig för att vara så fördomsfull och sexistisk som möjligt? Ok, kanske roligt första gången men vid andra uppstår en besk bismak. Det skulle förstås bli rasism om han klädde ut sig till en svart Zuluhövding men att sparka österut verkar vara helt ok.
Ja, någonstans finns det en problematik som inte riktigt är utforskad ännu, och det är lite därför jag blir så intresserad av filmen - inte någonstans har jag hört någon göra några egentliga invändningar mot något av det Borat/Cohen gör. Tvärtom är entusiasmen så total att jag sällan sett något liknande. Kanske är det så att själva utförandet i sig är så briljant att de eventuellt bakomliggande tveksamheterna hamnar i skuggan. Kan det vara så?
Fast lika mycket som man kan anklaga Borat för att spela på fördomar (om öst, etc), lika mycket kan man ju hävda att han klär av och avslöjar det västerländska samhället - och just de fördomar som finns här. Så det är inte helt enkelt att förhålla sig till.
En koll på diverse TIFF-bloggar ger för övrigt samma intryck som tidigare: alla skriver att det antingen är årets bästa film, roligaste filmen de någonsin sett, eller liknande - knappt en enda motsträvig röst, och då ska man komma ihåg att dessa bloggare för det mesta är unga cineaster, desperata efter att hitta en egen röst och ha åsikter som sticker ut. Jag vet inte när det hände senast.
Skicka en kommentar